Eller i tallen i detta fall. Vet ni hur många ekorrar här finns?! Världens sötaste.

Jag är besviken. Hur klarar människor av att så kallt ignorera dem som man vet att behöver hjälp? Istället för att lyssna och samarbeta för att komma fram till en lösning väljer de att stänga ute, inte ge någon en enda chans att visa andra sidor av situationen än de som de själva känner till. De sidor som de vet att inte är hela historien. Människor som påstår sig stå för jämlikhet och kämpa för rättvisa. Det gör mig så arg.

Förstår det inte att det är svårt att be om hjälp? Att någon har lagt ner tid och kraft och mod i allting? Att de förstör någons liv genom att välja att titta bort? Att de som söker hjälp kanske ser det som ett sista hopp att sträcka sig ut till dem? Att det krossar hjälpsökarna helt totalt när de inte ens läser meddelandet, utan bara blockerar helt genast? Hur kan människor vara så kalla? Jag förstår inte. Jag förstår inte.

Vakna upp, världen! Våga öppna ögonen!

Har ni varit ute idag? Jag vet inte hur det är där som du bor, men här har det varit världens finaste dag. Solen har varit framme hela dagen, utan paus, åh så otroligt underbart. Och vad gör man en dag som denna? Det vet jag inte, men jag vet vad jag gör: Lämnar alla miljontals måsten hemma och åker iväg till Noux Nationalpark. Tre timmar gick jag i skogen, på bergen, vid vatten. Tänkte inte på någonting (märkte jag efteråt). Jag har njutit för allt vad livet är värt. Med strålande solsken och slående vacker natur och höstens färger kan man inte begära mycket mera. 

Människor säger att jag ska komma ihåg att ta hand om mig själv också. Det är så här jag gör det. Även om det betyder mera stress när jag kommer tillbaka. Det är så skönt att ha utmattade ben och en trötthet som inte kommer från något annat än att röra sig ute i naturen.

Chandelier - Sia

Och denna video är ju alldeles fantastisk. 

Jag var och tittade på en teater förra veckan, Lucky hette den och handlade om livet i Helsingfors och jakten på lyckan. Ifrågasatte romantiserade normer och visade vad som kan dölja sig under ytan som verkar helt perfekt. Otroligt ångesfylld. Jag tänkte börja gråta ännu efteråt när jag berättade om den för människor som inte var där. Berördes verkligen.

Mitt favoritögonblick i hela pjäsen ska jag försöka förklara här:

Två kvinnor, 30-årsålder kanske, står på en balkong och talar. Den ena berättar om hur slut hon är, hur barnen suger all kraft ur henne, hur hennes man jobbar hela tiden, hur de bara grälar hela tiden utan minsta tecken på kärlek någonstans, hur hon inte kan sova på nätterna och hur hon bryter ihop nu som då. Den andra blir förvånad för att "allt verkade ju så bra på barnets kalas". Sedan berättar hon också. Om hur hennes sambo dricker hela tiden, och "vem vet vad annat han tar", om hur han kan försvinna i flera dygn och inte svara i telefon. Och så börjar hon skrika. Rakt ut i luften. Bara "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!" Ut i luften. Håller hårt om balkongräcket och skriker för allt vad rösten bär. De tittar på varandra och hon andra börjar också skrika. De skriker tillsammans, och så kommer just Chandelier på, just där när Sia också skriker. Hög volym, och kvinnorna fortsätter skrika. Länge stod de bara och skrek tillsammans med Chandelier. Jag rös, tårarna kom, och så började jag storgråta. Så starkt. Och så befriande.