Bakom mig har jag en av de bästa veckorna i mitt liv. Jag har varit i Belgien på Dance Dance Dance Summerschool. Vet inte var jag ska börja.

Veckan var så otroligt härlig! Helt ljuvliga människor och extremt roligt program. Jag undrar om jag någonsin har skrattat så här mycket under en vecka. Vi har dansat och pratat och svettats och kramats och skrattat. Och inte sovit, haha. Jag har njutit för fulla muggar och upplevt så otroligt mycket kärlek. Både från mig själv och från alla andra. En gång när vi hade fri improvisation hände det sig att jag plötsligt var helt ensam på dansgolvet, men låten var Turning tables av Adele så jag bara måste få dansa, någon ropade "Solo!" och så blev det haha. Hela låten dansade jag helt ensam, med en enorm publik som innehöll så snälla ögon och så mycket kärlek att jag kunde känna det medan jag dansade. En otroligt mäktig känsla. Jag var så inne i dansen, det var underbart att dansa, kärleken kom både inifrån och utifrån. Åh. 

Nu är jag helt slut, ska gå i duschen och sedan kommer jag nog att lägga mig så småningom. Jag förstår inte att jag har fått vara med om något så här ljuvligt. Jag kommer definitivt att åka tillbaka till Belgien någon gång, för jag måste få träffa dessa människor igen och vill dessutom se mera av landet. TACK!

  I love you!

We're born with millions of little lights shining in the dark
And they show us the way
One lights up
Every time you feel love in your heart
One dies when it moves away

Efter den här veckan lyser mitt hjärta starkare än aldrig förr.

I södra Finland, mitten av juli. Håller jag på att frysa händerna av mig. Har lust att ta på mig vantarna som jag inte vågat ta bort från rockfickan detta år, men jag vägrar, för att just det, DET ÄR MITTEN AV JULI.

Jag cyklar till jobb nuförtiden. Klockan sex på morgonen. Vet ni hur underbart det är att cykla den tiden? Solen håller på att gå upp, trots att vädret inte varit det bästa den sista tiden har solen gått upp varje morgon. Borde någon gång starta tidigare och ta kameran med mig, det är SÅ vackert! Luften är ren och allting är tyst och stilla. Förutom fåglarna som kvittrar. En rävunge som är på väg ut på vägen men skräckslaget vänder om när hen får syn på mig. En hare som först ser ut som ett rådjur, kanske mina ögon inte riktigt är vakna ännu den tiden på dygnet haha. En vuxen räv som springer över vägen.

Det är en skräckblandad förtjusning för mig när jag träffar alla dessa djur. Jag älskar att se djur trots att jag ofta är livrädd för att göra det i trafiken. Men cykel är nog det bästa fordonet för att träffa på djur med - liten risk att köra på dem, men snabbare än apostlahästarna ifall du skulle vara tvungen att fly. Varje morgon hoppas jag på att se något sött, vackert, ståtligt eller häftigt. Men vad gör jag den dagen en stor älg står framför mig på vägen? Jag skulle antagligen bli livrädd haha.

Det känns som om jag alltid haft mina närmaste vänner utspridda och långt borta. Mest har det ju varit Tavi, som blev en av mina bästa vänner redan i slutet av lågstadiet men har bott en timme bort hela tiden, förutom när vi gick i nian (och somrar och helger). Också brevvänner som har kommit mig väldigt nära och funnits där när vännerna som är fysiskt närvarande inte är så mentalt närvarande. Även brevvänner som har blivit "vanliga vänner" istället för brevvänner, och som jag till exempel träffat på läger. Jag har haft nära vänner "över hela Finland", har det känts som haha. Också det senaste året kändes det som om jag var den som hade mina närmaste långt borta. Kanske helt förståeligt att det kändes så, eftersom min allra bästa vän var på andra sidan jorden. Min pojkvän var halva året i armén och resten av året ungefär en timme bort, och vi träffades bara på veckoslut, inte ens varje. Nu, när jag har både Tavi och Romeo inom tjugo kilometers avstånd, finns förstås min nya underbara vän två-tre timmar bort. Så det är väldigt sällan som jag har alla mina närmaste hos mig. Väldigt sällan som det inte finns någon jag saknar.

Ibland, väldigt sällan, händer det dock att dessa vänner träffas. Kulturkarnevalen 2013 var ett sådant ögonblick. Inte alla förstås, men väldigt, väldigt många av mina nära vänner från alla håll och kanter skulle träffas och finnas på samma plats. Det var så konstigt för mig att jag trodde att det skulle bli total kaos, haha. En följd av att ha vänner från många ställen är ju också att de inte känner varandra, förutom vad de hör från mig förstås, jag är ganska bra på att prata om mina vänner, hehe.

Och varför skriver jag det här nu? Jo, för vet ni vad?! Jag har ett av de bästa veckosluten i hela mitt liv bakom mig! Mina allra käraste rumskompis kom och hälsade på, både Tavi och Romeo var hemma, OCH en till av mina vänner från VNF var och hälsade på sin pojkvän som är en av mina vänner och min pojkväns bästa vän, wohoo! Vet ni vilken lyx det var?? På lördagen fick jag för första gången någonsin uppleva att ha alla mina tre närmaste människor bredvid mig. På samma gång. Jag kände mig så bortskämd och självisk, men så innerligt lycklig. Solen sken, vi satt i parken och smyglyssnade på en utomhuskonsert, och jag hade de alla där. Jag tror ingen kan förstå lyckan jag kände, och ständigt känner för att jag har dessa underbara människor i mitt liv. De får mitt hjärta att svälla över av kärlek, de är världens bästa. Jag älskar dem. Med dem vid min sida klarar jag av allting. 

Jag har världens bästa människor i mitt liv, och jag ber om ursäkt för att jag har tagit dem förrän alla andra. Men dessa kommer jag aldrig att ge ifrån mig. Dessa älskar jag och jag vet att de också tycker om mig. De tycker om att vara med mig och uppskattar mig. Jag hoppas att ni har någon nästan lika bra i era liv, så att ni också får känna denna kärlek som jag är så priviligerad att få känna. Jag behöver inte längre människor som inte värdesätter mig, vår vänskap och det jag gör för dem. Vill de inte ha mig i sitt liv, så tack och hej. Önskar bara att jag hade kunnat inse tidigare att alla inte står en lika nära som de verkar göra.

VET NI vad som hände bara några minuter efter att jag avslutat mitt förra blogginlägg? Mamma bad mig komma ut en stund, hon lät lite konstig och jag undrade vad det kunde vara, hundarna skällde för fullt så jag tänkte att kanske vi hade något djur på besök, haha. Men vet ni vad som hände när jag kom ut på trappan? Vad jag såg? VEM jag såg???

Åååååh, det var min bästa vän som ännu borde befinna sig på andra sidan jorden! Jag förstod ingenting! Det var så himla overkligt att se henne där, och jag blev fullständigt galen. Haha. Skrek och kramade henne helt massor och upprepade, i falsett, "Va gör DU här?!" haha... Så sjukt, så underbart, så galet, så fruktansvärt mycket bäst. Hon, den lilla filuren, hade bara hittat på att hon skulle komma hem sista juni för att hon ville överraska alla. Och mig överraskade hon VERKLIGEN! Bästa överraskningen i hela mitt liv tror jag, och aldrig har jag nog varit så chockad förut. Tänk er själva att se någon som ni tror att är på andra sidan jorden helt plötsligt stå där på din trappa!

Hon stannade i ungefär två och en halv timme, när vi lite lugnat ner oss satt vi bara och pratade, såg på varandra och fick några galna utbrott som vanligt. Förundrades över hur liten den andra är, fastän vi är lika små själva haha, åh det var så härligt att ha henne hemma, hos mig, i min säng, HELT overkligt men alldeles underbart. Det kändes som att resa tillbaka i tiden ett år, för så mycket har hänt detta år och jag tycker att jag har förändrats ganska mycket, men med henne var allt som förut. Som om ingen tid alls hade gått. Som om vi varje dag har suttit där på sängen och pratat och skrattat. 

På torsdagen (alltså igår) var jag så hemsk att jag ställde in planerna jag hade med Romeo (jag är en hemsk flickvän, jag vet), och åkte till Tavi istället efter jobbet. Hade tänkt komma tidigt hem eftersom det blivit flera sena kvällar (speciellt kvällen innan, sov ungefär fem timmar), men det gick inte att sluta prata, plus att vi inte riktigt hade tillgång till någon bil haha, så klockan blev ändå plötsligt över tio. Men åååh, jag kan inte beskriva hur mycket jag njöt av den där kvällen. Vi pratade MASSOR, vi har rätt så mycket att tala om som ni kanske förstår, och vi gick ut med hundarna helt som normalt och lagade mat tillsammans igen (även om det är en lögn för det var hon som gjorde allting medan jag bara babblade, heh oops). Det var så underbart ljuvligt att tala med henne, det finns ingen som jag står så där nära, och det var ljuvligt att påminnas om hur nära vi är och hur vi verkligen kan tala om allting. Som jag har saknat henne! Haha, vi kände oss båda lite elaka när vi berättade att vi haft det bästa året hittills, eftersom vi ju inte varit närvarande i varandras, förutom för de två härliga veckorna som jag var där, men förstod ändå att det såklart inte blivit så om vi inte haft varandra. För visst har vi varit stora delar av varandras liv trots att det fysiska avståndet varit så fruktansvärt långt.

Jag är världens lyckligaste över att ha min bästa vän tillbaka hemma, och en pojkvän som välkomnar mig med öppna armar när denna ljuvliga bästa vän igen lämnar mig för att åka till Sverige i några dagar haha, trots att jag inte direkt är en så trevlig människa som behandlar honom som ett andra alternativ och styr och ställer med våra planer enligt mina planer med Tavi. Jag känner mig hemsk, men hon har ju faktiskt varit borta i ett år! Nu börjar det här igen: jag förstår inte vad jag gjort för att få ha så superhärliga människor i mitt liv! (Och nej, ni andra är verkligen inte bortglömda!)

Jag har kommit fram till att jag inte kan göra NÅGOT utan att få en låt på hjärnan.

Förlåt att jag inte bloggat, min tid räcker som vanligt inte till. Jag trodde att jag skulle ha hela dagen ledig igår (efter jobbet alltså), men sedan frågade mamma om jag ville komma med till Ikea, och det går ju inte att tacka nej till, haha. Så jag åkte med fastän jag inte kan köpa något därifrån eftersom jag inte har något hem och fortfarande inte ens vet hur mitt liv ser ut om bara två månader. Åh, så jag längtar tills jag har en bostad som jag får inreda helt själv! Någon gång ska jag nog riktigt satsa på det, när jag helt har mitt eget. Då ska jag tillåta mig att använda pengar och göra det just som jag vill ha det. Jag blir alldeles tokig när jag går i Ikea och ser allt fint!

Det finaste stället i hela Ikea, åh jag får något fel! Vill ha! 

På jobbet cyklar jag ut posten i alla väder, men vad gör lite vatten (förutom att det kan bli lite farligt när det regnar så mycket att jag inte kan hålla ögonen uppe och inte ser något, varken cykeln eller hjälmen har vindrutetorkare, haha), posten har otroligt snygga regnbyxor som är speciellt snygga på mig för de är allt för stora och släpar i marken när jag går, haha. Regn är ju bara vatten. Allt beror på hur man ser det. Det är faktiskt väldigt roligt att cykla, visst har jag trivts med jobbet de andra somrarna också, men i år trivs jag ännu bättre! Speciellt trevligt är det förstås när solen skiner, hehe.

På min lediga tid är jag med Romeo eller svarar på meddelanden från au-pair familjer. Elva familjer har skrivit till mig redan! (Men tre är nu ute ur spelet.) Åh, hur ska jag någonsin kunna välja? Om det ens blir au-pairing för mig. Jag skulle väldigt gärna veta så småningom, jag vill planera. Till näst borde jag gå igenom alla familjer som skrivit till mig och tänka efter riktigt noga, försöka sortera ut någon åtminstone. Det känns bara så dumt när jag inte ännu vet...

OCH VET NI VAD??? NÄSTA VECKA KOMMER VÄRLDENS BÄSTASTE TAVI HEM!!! ÅÅÅÅH SOM JAG HAR VÄNTAT! <3

Nu vet jag inte om jag ska sjunga några låtar ännu på SingStar (vi köpte en ny skiva igår), organisera värdfamiljer, eller bara genast börja fixa allting för att gå och lägga mig. Tidiga nätter nu, stiger upp klockan fem varje morgon så. Kanske därför tiden inte räcker till. Men jag har faktiskt skrivit ett brev idag! OCH lagat mat. Haha, jo jag känner mig duktig.

Godnatt, haha. Hoppas att ni har det bra!

Haha, jag börjar nästan hoppas på att inte komma in till socialpsykologi nu. Eftersom hösten snart är här och jag ännu inte har en aning om vad jag ska göra då bestämde jag mig för att idag sitta vid datorn och ta reda på en massa saker. Tur för mig att det har varit dåligt väder, för det har allvarligt talat tagit hela dagen. Och nu är jag så otroligt excited, hehehe, som jag alltid blir.

Dagens resultat:

• Det finns en dansskola i Köpenhamn som ännu har öppen ansökningstid, och då tänker jag mest på deras ettåriga linje. Det negativa med detta alternativ är dock att det är svindyrt. 
• Det finns en fem månaders Dansterapi-introduktionskurs i Karlstad. Jag har dock inte ännu riktigt förstått om man kan delta i den utan att redan jobba inom vård av något slag.
• Det som jag är mest excited över och som har tagit upp det mesta av min tid och kommer att göra det också en tid fram över, har jag på känn: Jag har registrerat mig på en Au pair sida där jag nu kan söka familjer och familjer kan hitta mig. Som länder valde jag Tyskland, Österrike, England och Norge.

Så ja, jag tror att jag nu har slängt bort alternativet att ta emot platsen vid socionomutbildningen, heh. Nu skulle jag bara vilja veta om jag kommer in till socialpsykologi eller inte så att jag skulle kunna kontakta familjer och söka på allvar.

Ooh, så roligt!

Åh så ljuvligt väder! Idag är den första riktiga sommardagen, jag önskar så att det kunde fortsätta så här nu. Jag har gått i klänning och bränt mig alldeles fruktansvärt, oops. Jag måste lära mig att använda solkräm! Medan Romeo var på jobb satt jag ute och läste i två-tre timmar, stektes nästan ihjäl, men åh så jag har längtat efter det här! Njuter för fulla muggar.

Dum som jag är hade jag inte kameran med mig, det hade blivit vackra bilder på vår promenad igår när det också var ljuvligt väder (idag var det dock ännu bättre), så jag bjuder istället på några bilder från deras sommarställe. Den dagen var det så kallt att jag gick med två varma tröjor på, men det ser mycket varmare ut på bild haha.

Jag älskar skärgården!

Igår hade jag inträdesprov till Socialpsykologi i Helsingfors och passade samtidigt på att hälsa på min saknade, saknade finfina vän. Hade en helt underbar dag trots att jag också fick veta att jag inte kom vidare till intervjuskedet i psykologin. Nytt försök nästa år, om jag fortfarande vill dit då!

Efter inträdesprovet gick vi omkring i staden för att hitta ett matställe och sedan åkte vi på ett spontanbesök till Borgbacken. Åh så roligt det var!!! 

              Känslan när den skjuter upp är det bästa någonsin!

Tack för dygnet, jag saknar dig redan!