Varför gör jag så här mot mig själv? Varför glömmer jag gång på gång bort att jag BEHÖVER dansa regelbundet för att må bra? De senaste dagarna har jag varit otroligt trött och igår kände jag mig riktigt deprimerad. Jag var på pilates, men det kändes inte väldigt givande. Idag var jag extremt trött efter skolan, trött i hela kroppen, helt svag. Men ikväll hade jag dans. 

*Tar ett djupt andetag* Var ska jag börja? Jag kan inte lägga ord på hur ljuvligt det var! Det var stretchning, det var teknik, det var styrketräning, det var snabbt, det var piruetter, det var hopp, det var underbar musik. Och det var svettigt! Efteråt kände jag mig lyckligare än på länge (när jag tänker efter var det nog bara några dagar sedan jag kände mig riktigt lycklig senast), jag fick så mycket energi och glädje därifrån. När jag kom hem tog jag genast en mycket välbehövd dusch, och hade allvarligt talat så trött kropp att jag knappt klarade av att stå så länge som duschen krävde. Det är så skönt att känna sig så här utmattad! Mina mag- och ryggmuskler orkar inte hålla upp kroppen, haha.

Att gå och testa på Lyrical Jazz var ett av de bästa besluten jag någonsin gjort, tyvärr var det en vikarie som höll lektionen idag så det kommer inte att vara så här varje vecka, men jag kommer definitivt att gå dit nästa vecka igen! Och aldrig mera ska jag låta det gå nästan två veckor utan dans alls. Jag måste ju lära mig någon gång!

  Foto: Chris Senn

Jag tror att jag har utvecklat Lorelais förmåga att känna i luften när den första snön ska komma. Sa jag inte i fredags att det var "julluft" utomhus? Vad jag inte skrev, men tänkte, var att det kändes som om det skulle kunna börja snöa när som helst. Och vet ni vad vi (Tavi och jag) möttes av på lördagmorgon när vi drog upp gardinerna? Snö!!! Stora, vita flingor svävade ner. Åh en så härlig syn! 

Hela dagen snöade, regnade och slaskade det om vartannat. På kvällen låg det snö på marken.

Idag när vi vaknade sken solen och världen var vit (inte helt täckt, men tillräckligt). Det var så oerhört ljuvligt och underbart! Så vackert! När vi stigit upp och ätit gick vi ut på en promenad. Det var halt och kallt om fötterna, jag hade ju inte tagit med mig mina vinterskor eftersom det var vått och regnit här när jag åkte iväg på fredagen, så jag hade bara låtsasconverse, men åh så jag njöt! SNÖ! Tänk?! Snö och solsken. Världens bästa väder. Jag hoppas verkligen att vi får en riktigt vinter i år.

Lite ledsen blev jag när jag kom hem och märkte att här knappt finns någon snö alls. Jag får hoppas att den kommer hit snart också!

Min julspellista är den som spelas aktivast på spotify just nu.

Hela huvudstaden håller på att förvandlas till ett enda vinterparadis - så mycket julpynt, julbelysning och julgranar överallt!

Jag skriver julklapps- och julkortslistor. 

Idag var det julluft utomhus, jag njöt för fullt och fick för kanske första gången i år riktigt julkänsla på allvar.

Ljusen står tända varje dag.

Bara tre veckor till nästa tent och sedan är det nästan jullov.

Snart är december här - bara en vecka (ungefär) till första advent.

Arkivbild

Nu är kulturkarnevalen över för i år, och jag har den värsta kk-krabbisen någonsin. Sov 10½h inatt, hölls knappt vaken på föreläsningen, och sov två timmar när jag kom hem. Är ändå så trött att det känns som om jag inte sovit på en vecka. Men oj så härligt det har varit!

På torsdagen fick jag äran att sköta incheckningen (inte ensam såklart). Vet ni hur roligt det var att få vara den som sitter bakom disken, hälsar på alla, kryssar av dem på deltagarlistan och ger dem T-skjorta, kk-väska, och armband? Det kändes så häftigt, jag var rent av euforisk. Så otroligt roligt!

Att vara staffis var faktiskt helt ljuvligt. Om jag tycker att det är roligare att vara staff eller deltagare kan jag tyvärr inte svara på, båda har sina fördelar. Att delta i labb och pröva på nya saker är något som jag verkligen älskar, som staffis har man mera tid för att själv bestämma vad man gör och jag tycker om ansvaret man har. Dessutom var vi ett superbra staff-team, men hade också möjlighet att umgås med deltagare (i och för sig har också deltagarna möjlighet att umgås med staffen, men det brukade jag inte göra om det inte fanns någon staffis som jag kände från förut). Som deltagare sov jag nog mera än jag gjorde som staffis, trots att jag bara hade ett nattskift. Jag sov sammanlagt under 16 timmar under hela karnevalen, alltså fyra dagar. Den sista natten som jag fyra timmar. Men det fungerar nog helt bra, tills man kommer hem och tillbaka till verkligheten.

Fredagen var nog en av de bästa dagarna i hela mitt liv. På morgonen var det kaos med alla deltagarbussar och med att få alla till sina labb. Jag hade en central roll i det arbetet och kände mig så viktig och ansvarsfull, haha. Det är roligast när det är stress och kaos, heh. När jag gick med en del deltagare till deras labb-plats var det en pojke bakom mig som viskade till sin korta vän "Hon där e ju kortare än du!" haha. Det tycker jag att var lite roligt. Jag vände mig bakåt mot dem, skrattade och sa att det är bra att vara kort.

Dagen fortsatte lugnare, jag hade en hel del arbetsuppgifter, men det var ingen stress. Där emellan gick jag till sovsalen och sjöng, eftersom jag ännu inte bestämt mig för vilken sång jag skulle sjunga på auditionen samma kväll, oops. (Jag hade två kandidater.) Någon timme innan det var dags lyckades jag dock bestämma mig för Vandraren av Nordman.

När det var dags för audition gick vi alla som skulle delta dit tillsammans (det var i en annan byggnad). Och nu efteråt måste jag bekräfta vad jag sa redan förut; Att gå på audition på kulturkarnevalen är nog det bästa tillfället någonsin. Alla är så otroligt stöttande och öppna med varandra, så verkligt härligt. Först var det en gemensam session, där vi lekte lite med att göra bort oss och med känslor. Hur roligt som helst. Och den klassiska övningen att gå omkring i utrymmet och hålla det jämnfullt överallt, med att också variera takt och nivå. Sedan dansade vi också! Och vet ni vad?? Koreografen var sjuk, vilket ju är synd, men jag har nog aldrig varit så glad över ett sjukdomsfall förut (förlåt), för vet ni vem som fick hoppa in istället? MIN KÄRASTE (före-detta) DANSLÄRARE! <3 Det var världens härligaste att dansa en av hennes koreografier igen (även om den stilmässigt skiljde sig från hennes vanliga), jag njöt för fullt. Åh så underbart! Jag ville bara dansa mer och mer och mer.

Hur länge som helst kunde vi dock inte dansa, och efter det var det dags för individuella träffar. Och väntan. Jag har ingen exakt koll på hur länge jag fick vänta på min tur (jag var nästsist igen), men ungefär två timmar tror jag. Det gjorde dock ingenting för mig, för mina medväntare var som sagt kulturkarnevalsdeltagare. Jag fick känna mig som en deltagare igen, haha, och vi hade extremt roligt. Pratade, spelade mumin-kimble, och skrattade hur mycket som helst. Helt ljuvligt. All min nervositet hann rinna av mig.

På ännu bättre humör var jag dock efter min audition. Vet ni hur roligt det var?! Jag fick spela en kvinna som träffar sitt ex efter en väldigt lång tid, som gått och burit på en massa svåra och jobbiga känslor. (Det var här vi skulle använda texten vi lärt oss.) Första gången fick jag göra det hur jag ville, och andra gången skulle jag känna att allting var mannens fel. Det var ännu roligare. Så skönt att få vara arg och hysterisk! Haha. Lite roande tycker jag också att det var att få höra att jag använde utrymmet bra, inte alls typiskt för en dansare, eller hur? Haha.

På plats var alltså projektledaren, regissören, och författaren. De var hur trevliga som helst! Så peppande och avslappnade, jag kunde så lätt göra allt fullt ut framför dem. Även sjunga. Något som kändes ännu mera obekant än skådespelandet. Men jag stod där, och jag sjöng. Igen fick jag först sjunga helt fritt, hur jag ville, sedan fick jag en uppgift: Jag ska använda min låt, men jag ska sjunga som om jag vill övertala "henne" (så bra att jag kände mig bekvämast med just henne). Jag fick röra mig inom en ruta, och hon ställde sig framför mig, låtsades svårövertalad, vände sig lite bortåt. Jag gick så nära henne jag kunde och sjöng på ett sätt som jag aldrig någonsin sjungit. DET VAR SÅ ROLIGT! Jag fick använda all min kraft och jag fick göra på allvar sådant som jag ofta bara gör på skämt. De frågade efter varje övning hur det kändes för mig, och jag kände mig enformig som nästan alltid bara kunde uttrycka hur roligt det var. Jag kände mig så fri och helt överlycklig. Till sist berättade jag också att jag aldrig sjungit ensam tidigare, och deras reaktioner kommer nog att finnas i mitt hjärta hela livet ut. De ville inte tro mig, och när chocken försvunnit uttryckte de att det var en ära att få vara de första. Jag kunde med handen på hjärtat svara att de var en väldigt bra första publik.

Det var det! Så otroligt kul att få utmana sig själv på det där sättet och övervinna sig själv. Det gör gott! När jag kom tillbaka till kulturkarnevalen träffade jag hela kulturkarnevalens pappa som frågade hur det gick och han skrattade när jag berättade att jag aldrig tidigare varken sjungit ensam eller skådespelat på det där sättet, men höll med mig om att man ska pröva på nya saker. Sedan fick jag berätta om allting för världens bästa bästis, och hon sa att jag strålade. Men jag var så oerhört lycklig! Det hade varit så roligt! Och kvällen fortsatte helt perfekt, precis som en typisk kulturkarnevalskväll ska vara; liggande i mörkret och få tusentals skrattattacker med Tavi och inte få skratta ut eftersom det ligger sovande människor i samma rum. En ljuvligt underbar härlig perfekt dag, euforisk som en solstråle var jag.

Grattis om du lyckats läsa ända hit, jag skulle ha mycket att berätta ännu, men både tiden och längden berättar att jag måste sluta. Så otroligt skönt att få fly från verkligheten på det här sättet, nu får jag hoppas att jag är piggare imorgon så att jag får lite mera gjort. Nästa vecka har jag två tenter. Nu på fredag dansuppvisning. Sköt om er, och tack alla för en alldeles fantastisk kulturkarneval! Jag älskar er.

Som vanligt när det blir november har jag massor av saker att se fram emot. Första halvan av månaden kommer att bli otroligt stressig har jag på känn, men med så mycket roligt kommer jag nog att klara av det. 

Naturligtvis är det Kulturkarnevalen som jag ser mest fram emot. I år ska jag vara staff för första gången, vilket kommer att bli väldigt spännande. Det ska bli så roligt att få träffa alla igen och få ta del av den där underbara, unika stämningen.

Något annat som gör Kulturkarnevalen speciellt i år är att jag under karnevalen kommer att delta i en musikalaudition. FSU ordnar igen en finlandssvensk ungdomsmusikal och äventyrlig som jag är bestämde jag mig för att söka i år igen, även om de i år bara söker sångare och skådespelare, haha. Jag gillar att gå på auditions och utmanar gärna mig själv, så varför inte?! I fredags fick jag veta att vi ska öva in en vers+refräng från valfri låt som vi sedan ska framföra där utan komp (!), vilket gjorde mig lite skräckslagen eftersom jag är långt ifrån en stark sångare. Men idén var ju att utamana mig själv, nu försöker jag ivrigt hitta en låt som passar mig, och sedan gå på audition bara för att ha roligt.

Efter kulturkarnevalen kommer nästa ljuspunkt väldigt snabbt; dansjubileum. Världens bästa rumskompis och jag ska uppträda, och jag hoppas på att träffa en massa andra kära vänner som jag inte sett på evigheter. 

Samma veckoslut är det slut på mina tonår; jag fyller tjugo år! Innerst inne känner jag mig ännu som sjutton, men vad kan man göra... En tjugoårskris kröp sig på mig redan för någon månad sedan, och vill bara växa större och större, så vi får väl se vad som händer med mitt liv när jag lyckats klura ut vem jag är och vad jag vill. Jag kan fortfarande inte förstå att jag blir TJUGO! Det kändes riktigt konstigt på en föreläsning här i veckan när föreläsaren pratade om hur det var för femtio år sedan, eller tjugo år, och jag automatiskt känner att det "var före min tid", men då slog det mig faktiskt, att jag var med "för tjugo år sedan"! (Inte riktigt medvetet, men ni fattar...) Galet.

Veckan efter det är orsaken till att jag kommer att ha det stressigt; då har jag nämligen TVÅ tenter. Och denna gång blir det nog ingen grupptent, men nog ska jag väl klara det ändå. Så mitt i all glädje och förväntansfullhet ska jag försöka hitta tid för tentläsning också.

Vet ni vad? Sedan är november nästan slut redan och DECEMBER knackar på dörren. Advent och lucia och jul. Förhoppningsvis snö. Nytt år. Tiden går så snabbt!

Idag har varit en bra dag. Var väldigt trött i morse (som alla dagar nuförtiden), men efter att i en timme suttit och lunchat och pratat tillsammans med klasskamrater hade jag mycket mera energi och kände mig bättre än på länge, kändes det som. Dessutom hade jag sällskap till busstationen, vilket ju alltid är trevligt. I bussen läste jag ivrigt vidare i Pride and Prejudice (som jag tidigare läst på svenska), och fortsatte en stund när jag kom hem. När jag lyckades slita mig från boken diskade jag bort gårdagens disk (som jag bestämde mig för att jag inte orkade diska igårkväll), och hade samtidigt konsert för grannarna, vilket antagligen är en orsak till att jag vanligtvis tycker om att diska (alltså, jag lyssnar på musik och sjunger för fulla muggar). Aktiv som jag då kände mig bestämde jag mig för att åka ut på en cykeltur, och oj så skönt det var! Funderade mellan skogen (skidspåren, stället dit jag nu oftast går när jag går ut; en hel värld med sandvägar och naturstigar i skogen, de tar aldrig slut!) och stranden, och eftersom jag aldrig cyklat i stan tidigare och inte riktigt känner till varken kustområdet eller vägarna dit, föll beslutet på skidspåren. Ett beslut som jag är otroligt nöjd med. Jag upplevde sådan frihet och sådan lycka när jag susade fram där i skogen, väldiga backar både uppför och nedför (såklart), jag har inte cyklat sedan sommaren så det kändes häftigt att komma så snabbt framåt. Igen en gång upplevde jag fullständig lycka där i skogen, och konstaterade att här trivs jag verkligen! (Lycka till med att hitta en plats som jag inte trivs på...)

När jag kom hem gick jag genast i duschen, för att sedan hinna till tvättstugan i tid för min tvättid (som jag bokade innan min cykeltur). I väntan på att tvättmaskinen skulle rengöra våra kläder lade jag mig på sängen och läste igen (jag älskar den där boken!), hämtade sedan tvätten, och åt mumsfilibabba-mat, tillagad av min mästerkock till pojkvän. Med mat i magen hängde jag upp tvätten, och gissa vad jag gjorde sedan? Läste vidare! Jag älskar Darcy, och låg där med ett stort leende på mina läppar. När det bara var två kapitel kvar steg jag dock upp, för jag vill inte att boken ska ta slut. Jag vill bara ha mera och mera, det får inte ta slut. Men min plan var att läsa ut den innan jag somnar, får se hur det blir med det eftersom jag nu suttit här och skrivit hur länge som helst, har blivit en aning distraherad av diskussioner och positiv staffinfo. 

Innan jag började skriva det här diskade jag ännu en gång, och kokade te. Perfekt avslut på dagen. Förlåt för ett oerhört flummigt inlägg, haha jag är lite babblig just nu.

Ungefär så här har jag kännt mig idag. Vad nu det betyder. 

I en veckan har jag inte gjort annat än läst socialpsykologi, vilket i och för sig är otroligt intressant (tack och lov!) men det blir ändå lite jobbigt i längden (allt var dessutom på engelska). Igårkväll var jag flera gånger nära till utbrott för det kändes som om jag inte kunde något och inte hade någon aning om någonting, och jag var så väldigt trött. Bättre blev det inte direkt av att alarmet ringde kl. 6:05 i morse... 

När vi kom till tentsalen sa vår lärare att vi skulle börja med att rösta. "Jag röstar för ingen tent!" utropade någon, haha och oj vad det skulle varit skönt. Så var det ju inte, men nästan en lika stor lättnad sköljde över mig när hon frågade om vi vill skriva i grupp eller individuellt. Det är bra det här med universitet om man får skriva tenterna i grupp, haha. Grupptent vann röstningen med klar majoritet och grupperna lottades ut.

Det finns förstås både för- och nackdelar med att skriva i grupp. Jag är inte världens bästa på att jobba i grupp eftersom jag vanligtvis strävar efter perfektion, men jag övar på att låta saker gå. Och detta kom jag fram till idag: Grupptent leder till mera information och man lär sig ännu under grupptillfället, till skillnad från vanliga prov då man vanligtvis kommer dit, tömmer ur sig allt och sedan glömmer bort allting när man lämnar salen. Men nu fick man verkligen repetition genom diskussion och andras synpunkter för alltid något nytt till sin egen kunskap. Men grupptent leder också till mindre välformulerade svar. Det var så svårt för mig att läsa igenom svaren och inte ha tid för att ändra på dem, haha. De kallade mig pedant när jag ville ändra ett och till ett eller haha. Så är det med mig bara. Men det blev nog bra.

Nu ska jag gå ut och gå med pojkvän som har återvänt efter flera dagar på landet. Ha det bra!

Mina planer:

• Sista SP4-föreläsningen ("Politiska och rättsliga strukturer i Finland") kl. 10-12
• Äta lunch
• Läsa till nästa veckas tent
• Träna med rumskompis kl. 14-15
• Hem och läsa till tenten hela kvällen

Ända fram till "äta lunch" lyckades jag faktiskt hålla mig till schemat! Wow. Efter det fick jag fungera som träningspublik för min vän som skulle hålla ett tal på en lektion som jag inte är med på. Det är jag glad för, blev väldigt uppiggad av talet, som handlade om att vi i Finland glömt bort hur enkelt det är att hjälpa andra människor och förgylla deras dagar.

Sedan fick jag vet att min finfina rumskompis var hemma så jag åkte till henne genast, istället för att läsa till tenten. Så härligt att se henne igen! Vi bara babblade tills det var dags att gå till motionssalen som vi hyrt, och alltså: Wow vilken lyx! Ni skulle ha sett den, den var hur stor som helst! Vi kommer att uppträda på VNF Dans 25-årsjubileum i november och var alltså tvungna att ha någonstans att öva. Det gällde att väcka liv i vår dans som vi visade på vår sista dansafton, och visst är det otroligt hur bra kroppen minns! Vi lekte lite vågade och lade bara på musiken och dansade, skulle se hur mycket vi minns. Och vet ni, det gick ganska bra! Helt fantastiskt. Nu sitter hela dansen i kroppen igen. Men visst märker man att vi inte dansar varje dag längre, huh vilken krävande dans vi gjort! Konditionsmässigt alltså. Krafterna vill inte räcka till hela dansen. Blir att träna intensivt nu fram till uppvisningen, haha.

 Chris Senn  

När vår tid gick ut gick vi tillbaka hem till henne, och bestämde oss för att träffas senare ikväll på Borgbacken där de har Valokarnevaalit ("ljuskarneval") den här veckan. Jag visste nämligen att jag vill gå dit eftersom jag sett bilder från förra året men aldrig bott i Helsingfors så jag har aldrig varit där förr. Min plan var egentligen att åka dit imorgonkväll, men eftersom jag inte visste om någon då skulle kunna komma med mig struntade jag i läsandet ikväll och tänkte att livet är viktigare. Det är så härligt att tillbringa tid tillsammans med världens bästa rumskompis igen! Det gör gott för min hälsa på alla sätt. 

Och oj vad det var fint på Borgbacken! Så mysigt att man fick riktigt julstämning. Och vi drack glögg!!!

Jag kom hem med 345 bilder, så ni får se flera senare, hehe. Nu måste jag gå och lägga mig.

Livet ler nu igen, jag känner att jag tagit mig tillbaka. Vad det betyder vet jag inte, men så känns det. Ta hand om er!