Även om andelen svenskspråkiga är minimal är svenska faktiskt ett officiellt språk i Finland. En del försöker få den obligatoriska skolsvenskan slopad dock, vilket är fullständigt idiotisk, likadant som deras argument, men det är inte det jag ska tala om nu. Nu tänkte jag prata om mina egna finskakunskaper.

Först måste jag påpeka att jag kommer från ett helt svenskspråkigt område där man så gott som aldrig behöver finska och hör heller nästan aldrig finska. Förutom på TV:n om man tittar på finska program förstås.

I lågstadiet var jag bra på finska, för min nivå alltså. Vi börjar med finska på tredje klass, men hade "språkduschar" redan i förskolan. När min 1,5år-äldre syster kämpade med sina finskaläxor och -prov lärde jag mig orden samtidigt när mamma förhörde henne. 

När jag började högstadiet känns det som om jag blev sämre på finska ju mer tid som gick. Berodde antagligen mest på att vi fick en ny lärare i nian (om inte redan slutet av åttan?) som tog bort all min motivation. Motivation är nämligen väldigt nödvändigt för att man ska lära sig, och motivationen till just finska är vanligtvis farligt låg på orten som jag kommer ifrån. För att det är så svårt. Ändå ansågs jag vara relativt bra på finska, eftersom många andra hade så stora svårigheter med det.

Samma negativa utveckling fortsatte i gymnasiet, där var nästan alla i min grupp så otroligt omotiverade som man bara kan vara. Och naturligtvis smittade det av sig. Vi ifrågasatte allting och diskuterade väldigt ofta hur dåliga system det finns för att lära ut finska, att man borde använda helt andra metoder redan från början, kom med argument om att vi inte behöver lära oss finska om inte de finskspråkiga lär sig svenska och att vi har rätt till betjäning på svenska, och varje lektion klagade människor på hur värdelösa de är på finska. Haha. Sorgligt men sant. Jag hölls fortfarande som en av de bästa i gruppen (nu måste vi förstås komma ihåg att jag inte talar om sådana som verkligen kan finska, t.ex de som kommer från tvåspråkiga hem), men min personliga nivå sänktes faktiskt rejält, tyckte åtminstone jag själv. 

När jag gick ut sexan hade jag 10 på betyget i finska. När jag gick ut högstadiet var vitsordet 9. När jag gick ut gymnasiet var vitsordet 8. Men jag är en människa som uppför mig väl på lektionerna och ofta är omtyckt av lärarna, så vitsorden avspeglar inte alltid mina sanna kunskaper.

När jag slutade gymnasiet och studentskrivningarna var över började jag ju dansa fyra gånger i veckan och dansade också då med en finskspråkig grupp. Att bara få vara i en sådan miljö och höra finska, och prata lite också, påverkar otroligt mycket, speciellt när man ändå har grunden där någonstans ingrävd, haha. Så även om det bara var för någon månad kände jag att min finska blev lite bättre, och speciellt fick jag en bättre inställning till språket.

I höstas började jag i en svenskspråkig skola där vi endast var två på klassen som pratade svenska, resten var finskspråkiga. Och det är här jag befinner mig nu (vi har dock fått en svenskspråkig till). De flesta av våra lärare är också finskspråkiga, de flesta kan dock också svenska men pratar finska på lektionerna. Och jag är faktiskt glad över att det är så här. Eftersom det är dans det handlar om så är ju inte språket så viktigt. Och jag har lärt mig så mycket finska! Förut om någon frågade om jag kan finska svarade jag "vähän" (=lite). Nu tvekar jag inte ens, nu kan jag finska. Och precis som en av mina härliga klasskompisar sa till mig, så känner jag nu också att jag skulle klara mig var som helst. Jag är inte längre rädd för finska. Jag behöver inte längre koncentrera mig alls för att förstå finska. Inte behöver jag heller tänka igenom allting före jag ska säga något på finska. Det kommer automatiskt. Flytande, felfri finska säger jag inte att jag kan, men vet ni vad? Man behöver inte prata helt felfritt för att kunna ett språk. Man blir nog förstådd. Och denna inställning är en stor orsak till att jag lärt mig: Jag har vågat prata. Jag vågar skratta åt mig själv för att jag inte kan, jag vågar använda svenska (eller engelska) ord om det är något jag inte kommer på, jag vågar avsluta ord med "osdfjklajvjikoewt" om min mun inte vill forma sig rätt eller jag inte vet hur man ska böja dem. För de andra är otroligt stöttande. De hjälper en hitta rätt ord, de förstår vad jag menar utan att jag klarar av att förklara precis allting, de säger att jag får säga på svenska om det blir för svårt, de skrattar med mig och inte åt mig om de skrattar, vanligtvis gör de inte ens det. Och de säger att min finska har utvecklats massor. Vilket den nog ärligt talat har gjort. Men det är ju ganska självklart också, för inte har jag behövt finska förut. Nu har jag i nästan ett år varit bland med finska hela tiden och "varit tvungen" att använda det om jag vill kommunicera med de andra, haha. Och det som tröstade mig och gav mig så mycket mod i början var vetskapen om att mina klasskamrater egentligen borde kunna lika mycket svenska som jag finska, muhahaha, haha, för jag har säkert haft lika lite kontakt med finska som de har haft med svenska förut, nästan åtminstone. Hehe. Men deras svenska har också förbättrats massor, även om jag alltid misslyckas med mina projekt att bara prata svenska med dem haha.

Vad jag vill säga med det här inlägget är: VÅGA SÄGA FEL, det är så du lär dig, och; JAG ÄLSKAR MIN KLASS! <3

  Foto: Chris Senn 

Jag älskar bloggplatsen funktion att i menyn länka inlägg som man skrev för ett/två/x år sedan. Det ger livet perspektiv, man hänger med i vad som hände för hur länge sedan och får en enkel chans att minnas gamla tider. Idag var det speciellt intressant att se vad som hände för två år sedan. Jag var på besök till min nuvarande skola. Det som gör det extraroligt är att jag idag hade ett s.k vårsamtal med min lärare, där hon bl.a nämnde det där, att jag tog kontakt, frågade om man fick komma på besök, kom och bekantade mig, blev motiverad att söka hit, och sedan kom hit. Jag planerar och genomför mina planer, sa hon. 

En väldigt lockande sak med den här skolan var att man får använda danssalarna även utanför lektionstid.  

Det var ett alldeles härligt samtal vi hade! Jag fick höra så stora och underbara ord om mig själv att jag bara satt där så tacksam och lycklig och till mig att jag inte visste vad jag skulle säga till svar. Vilken fin bild hon har fått av mig under detta år! Och naturligtvis började jag igen en gång fundera massor på min framtid. Det räckte med att hon sade att hon var förvånad över att jag bestämt mig för att göra annat än dansa. Men vi båda konstaterade, lika som jag konstaterat med andra medlemmar från dansfamiljen, att jag antagligen kommer att hitta något sätt att kombinera allting. Lite panik fick jag när hon sa att det är svårare att komma in till psykologi än till en dansskola, hehe, men kommer jag inte nu söker jag igen nästa år. Åtminstone om jag inte kommer in till socialpsykologi heller. (Haha, hon tänkte faktiskt rekommendera socialpsykologi som B-plan innan jag sa att det var det.) Just nu funderar jag på om jag borde kolla vilka utländska dansskolor som ännu har ansökningstid kvar, för om jag inte kommer in till skolorna jag vill till skulle jag hellre gå i en dansskola ett år än att gå till socionom... (Jag börjar tänka som alla andra, att socionom är på för låg nivå för mig haha, nä men visst är jag en universitetsmänniska, univeristet eller dansskola är nog det som gäller för mig.) Haha, åh jag älskar att tänka på sådant här, och som ni ser så har jag nog tydligen inte helt valt bort dansalternativet ännu, men jag har nog bestämt mig för att det är till psykologiutbildningen som jag vill helst. Punkt slut. (Detta är orsaken till att jag slutar fundera på andra alternativ när jag bestämt mig för ett: jag slutar annars aldrig fundera och bestämmer mig aldrig.)

Det var alldeles härliga ord jag fick höra idag, jag skulle gärna dela med mig av alla, men jag borde verkligen gå i duschen nu (jag avslutar alla mina inlägg så känns det som haha), plus att det skulle kännas lite som att skryta, trots att det inte är jag själv som sa de där sakerna om mig. Men ni kanske förstår, om jag säger att hon bl.a sa att jag har möjlighet att ta mig mycket längre än de flesta andra. Därför ska jag alltid sätta ribban högt! Ajaj, kapten! (Förlåt, jag är lycklig och jag är trött, då blir det så här.)

Njut av livet, fina människor! <3

I höstas när jag gjorde min nya header och ändrade om här på bloggen och kände att bloggen var på väg mot en ny riktning (skrev ett inlägg om det) var jag beredd på att min blogg skulle bli lite dystrare, mörkare, mindre den jag är känd för att vara. För att jag kände mig lite så där i ett skede. Eller, kanske inte så mörk och dyster, men det kändes som om jag var på väg bort från "ständigt glada, positiva, hoppsiga, barnsliga Unia", haha. Det hände dock inte, tror jag haha. Kanske var jag lite vilsen en tid, nu när jag tänker efter, men för just nu kände jag åtminstone att mitt bloggtema inte passade in på mig och mitt liv nu igen, inte var det ju något mörkt tema haha, men jag känner mig allt för glad för att ha mörkgrön bakgrund och färglös header, hehe. Så inget annat att göra än göra en ny makeover!

Som ni kanske har hört förut har jag dock inte all tid i världen över för en massa saker så jag hann inte göra en ny header. Det kommer antagligen någon gång, men lyckligtvis gjorde jag 16 headers för ett år sedan (ganska exakt faktiskt) haha, så jag hade att välja mellan. Tycker att detta passar mitt humör och min personlighet lite bättre. Allvarligt talat, jag har varit på solstrålande humör konstant i en månad nu (visst har det kommit korta stunder av nedstämdhet, men väldigt få och väldigt korta). Och det är inte bara vanligt "jag är nöjd med mitt liv", det är helt överdriven "JAG ÄLSKAR MITT LIV, JAG MÅSTE VARA VÄLDENS LYCKLIGASTE MÄNNISKA, VAD HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR, JAG HAR VÄLRDENS BÄSTA MÄNNISKOR I MITT LIV, JAG HAR SÅ MYCKET INSPIRATION, JAG ÄLSKAR ALLTING"-lycka, haha. Och nej, det kan inte vara på grund av vårvädret, för lika glad var jag fastän det regnade och stormade och snöade och slaskade. Men, jag klagar verkligen inte. Härligt att vara så här glad! Jag önskar att jag kunde lära alla att vara så här glada, och jag kommer nog att jobba med det hela mitt liv tror jag. Mera om allting en annan gång, nu ska jag duscha. 

Hoppas att du mår bra och har många orsaker för att le.

Jag har aldrig varit människan som älskar att shoppa och slösar pengar på onödiga kläder. Om ingen tror på det efter det här inlägget förstår jag, men det är sanningen haha. 

Redan innan vi åkte till Berlin märkte jag att jag hade en otrolig lust att shoppa. Kanske inte så konstigt, eftersom jag inte shoppat sedan i somras, och ända sedan dess kommit på saker som jag skulle behöva/vilja ha. Så jag såg väldigt mycket fram emot att besöka Primark haha, och oj så farligt det var att gå in dit! Fullt av en massa härliga, billiga klädesplagg som bara skriker efter mig. Jag plockade åt mig plagg efter plagg och tänkte "jag kan ju pröva åtminstone". Vad jag inte tänkte på var att man bara får ta åtta plagg till provrummen åt gången... Lyckligtvis var denna Primark inte lika proppfull som i London, så jag klarade av det (med lite fusk hehe) utan att behöva köa så överdrivet mycket. Och lyckligtvis åkte många av kläderna tillbaka efter att ha prövats haha. Jag har aldrig shoppat så här mycket! Detta är resultatet av två resor till Primark (den andra med målet att titta på skor och jackor) och en resa till New Yorker:

+ BH 5,00 €

+ Sport-BH 5,00 €

+ Underbyxor 1,50 €

+ Bandeau 3,00 €

+ Näsdukar med svalor 1,00 €

Annat jag köpte var två CD-skivor (Ed Sheeran & Christina Perri), fuktighetskräm för ansiktet, limegrönt nagellack, en mascara, och hörlurar.

Så nöjd med allting och jag älskar mina nya kläder! Vill att det ska bli sommar nuuuu hehe.

Hej på er! Orsaken till min frånvaro denna gång är, förutom allmän tidsbrist, att jag var i världens kulturstad Berlin med klassen den senaste veckan. Så lyckad resa! Mer om den får ni höra och se senare, på kommande är bilder, tankar som väcktes hos mig under veckan, och allt vad jag shoppat, för det är verkligen massor haha. Just nu vill jag bara göra ett snabbt inlägg för att sedan använda mitt solstrålande humör till annat. 

Inatt bytte vi till sommartid och framför oss står april redo att knacka på. Både skrämmande och underbart. Underbart för att våren är här, och skrämmande för att jag inte har en aning om hur jag ska hinna med allting och inte vill att det här ska ta slut. Jag vill hinna dansa så mycket som möjligt, jag skulle ha lust att ännu koreografera tre danser (grupp, duo och solo), jag vill hinna förbereda mig för fullt till inträdesproven, och jag vill hinna vara ute så mycket som möjligt. Plus allt sådant där som jag alltid vill hinna med förstås; skriva brev och dagbok, blogga, läsa, sticka, redigera bilder, och så vidare. Hehe. 

Jag känner att jag lever ett av världens bästa liv. Omgiven av så underbara människor att jag har svårt att förstå att de är verkliga. Möjlighet att göra vad jag älskar. Solsken utomhus. Styrka inom mig. Hoppas att ni också har det bra. Njut av våren!

Ikväll har jag varit och titta på skolans teaterlinjes generalrepetition, de har nämligen premiär för sin slutproduktion (Peer Gynt) imorgon. Så otroligt begåvade de är, wow! Någon annan som har premiär imorgon är jag och mina fantastiska vänner. Jag vill inte att detta ska ta slut, samtidigt som det ska bli otroligt roligt att få visa vad vi gjort. Förra veckoslutet var min väns pappa och tog bilder från vår övning. (Den första har dock jag tagit.)

Jag är så lycklig som får vara med om det här projektet och jobba med dessa härliga människor!

Jag är otroligt bra på att leva! :D

Haha, vad betyder det då? Jag var på en långpromenad idag igen (1,5 h), och jag insåg igen en gång att jag verkligen är bra på att leva. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, det måste väl upplevas antar jag. Men eftersom jag är som jag är tänker jag ändå försöka förklara:

Jag känner mig själv otroligt bra. Jag har väldigt lätt för att uppskatta saker, händelser, människor, väder, vardagen, lite vad som helst. Jag finner glädje i minsta lilla. Jag gör val som senare visar sig vara alldeles rätt. Jag vet vad jag ska göra för att må bra. Allt det negativa i mitt liv handlar egentligen om andras liv, eller om saknad, vilket är en positiv negativ sak, egentligen. Fastän jag låter andras problem påverka mitt välbefinnande, av naturligt medlidande, är det mitt eget val att bry mig och jag klarar av att distansera mig från jobbigheter för en tid om det blir allt för jobbigt. Jag tycker om allting, jag tycker om att planera och fundera och vara tvungen att prioritera och tänka riktigt mycket på någonting, jag tar ingen stress fastän jag har svåra beslut framför mig för jag tycker bara att det är roligt att fundera. Fastän jag trivs hur bra som helst med mitt nuvarande liv och fasar inför att något så underbart kommer att ta slut, ser jag samtidigt fram emot framtiden och vad den kommer att föra med sig. Jag älskar dåtiden, älskar att tänka tillbaka, minnas och prata om gamla tider, jag älskar nutiden och klarar av att leva här och nu och uppskatta allt det fina, och jag älskar framtiden, att drömma och planera. Jag älskar varje årstid, blir glad som en galning varje gång en ny årstid börjar fastän jag varit lika glad när den föregående börjat och älskat den föregående årstiden, njutit av varje sekund. Istället för att vara ledsen för att något bra tar slut är jag glad för att något annat bra börjar. Jag har ofta mycket att göra men det är saker jag tycker om, så fastän jag ibland blir rätt så utmattad älskar jag allt jag gör, och jag klarar av att ta det lugnt om det blir alldeles för mycket. Jag klarar av att prioritera och veta vad som är viktigast för mig här och nu, och jag vet att fastän jag inte hinner med allting jag vill göra på en gång kommer det nog tid någon gång. Det finns så mycket jag vill göra, men eftersom allting är sådant som jag tycker om blir det inte stressigt, utan vad jag än väljer blir ju bra haha, trots att jag ibland kan vara lite, bara en smula, ledsen för att jag inte hinner med allting. Jag lyckas alltid skapa ett liv åt mig själv som jag älskar av hela mig (tänkte skriva "av hela mitt hjärta" men insåg att jag känner det ända ut i fingrarna och tårna).

Idag till exempel. Innan middagen var jag ut och gå med världens bästa rumskompis, ungefär en halv timme. Efter middagen gick vi till butiken. Sedan funderade jag kraftigt på om jag ännu skulle gå ut eller inte, för det känns som om jag måste ta vara på detta härliga väder och jag älskar att vara ute nuförtiden, men samtidigt borde jag spara på mina ben och fötter, plus att jag borde skriva brev och annat sånt. Vädret vann dock till slut, för jag vet hur mycket jag älskar att gå ute i vårvädret med musik i öronen, hur det får mig att vilja hoppa, sjunga och dansa. Och jag gick där och tänkte på hur mycket jag älskar att leva.

Haha, okej, jag vet inte nu vad det här blev, jag ville bara dela med mig av hur härligt livet kan vara. Det känns lite som om solen lever inom mig nuförtiden haha, och det är ljuvligt! Just nu måste jag gå i duschen, min prioritering sa den här gången att jag vill blogga först, men jag behöver sömn också, det är också något som jag är bra på haha, att sova tillräckligt. En bra grund för ett härligt liv, tror jag.

  Så här glad är jag nuförtiden. ;)

Och jag älskar mitt liv!

Idag när världens bästa rumskompis kom till skolan berättade jag att jag blev på så gott humör på veckoslutet och att jag ännu är det, och hon utbrast att det är så härligt, för man märkte på mig att jag var på så gott humör haha. Det goda humöret är fortfarande kvar! Jag älskar det här!

Solen har skinit ännu idag, och när det är sådant väder kan man inte annat än strunta i att ens ben och fötter borde få vila, och att man egentligen har en massa andra planer idag. I slutet av skoldagen gick vi på en kort promenad (vad har jag sagt? VÄRLDENS BÄSTA SKOLA), efter skolan satte S och jag oss ute på en bänk i solskenet och läste, jag var tvungen att läsa klart ett kapitel psykologi för var tvungen att lämna tillbaka boken till biblioteket idag, efter middagen läste jag klart de sista sidorna (inomhus), och när det var gjort och jag vilat i några minuter gick jag med boken till biblioteket. Det tar kanske tio minuter, lite under, att gå dit, men idag ledde det till en nästan två timmar lång promenad. SÅ SKÖNT! Med musik i öronen gick jag med raska, lätta steg både nya och välkända vägar och varje gång jag hade möjlighet att ta en väg som skulle leda hem valde jag en annan. Jag hade ingen koll på klockan, lät inga grubblande tankar ta fäste i mitt huvud, jag ville bara gå längre och längre, jag hade lust att dansa och sjunga för fullt, jag var på världens bästa humör och gick och njöt av att kunna vara så lycklig utan någon större orsak. Bara livet. För jag har verkligen ett underbart liv. 

Min plan var egentligen att blogga om Melodifestivalen idag, med tiden räckte inte till. Det får bli en annan dag istället! Har jag förresten inte varit ganska duktig som bloggat varje dag i en så här "lång" tid nu, hehe?