Hej! Jag åker buss hem från huvudstaden ikväll och efter att de två första timmarna skrivit brev sitter jag nu och bara beundrar detta vackra land i solnedgången. Naturen är verkligen Finlands starka sida, jag tycker det är så fint och speciellt när solen håller på att gå ner. Jag njuter av att åka buss.
Tyvärr blir det inte så bra bilder genom bussfönstret och med mobilen, men ni får se några försök ändå.

Hoppas att ni har det bra. Sköt om er.

 

Det gör otroligt ont i mig när barn försöker vara mycket äldre, hårdare och "tuffare" än de verkligen är. De kan vara så argsinta och uppkäftiga och våldsamma och ilskna. Jag antar att det är en nödvändig del av att hitta sig själv kanske, men jag tror mest att det är de/vi vuxnas fel (det här med att vara i min ålder; är inte vuxen med inte barn heller). Det händer så ofta att jag ser vad som får denna hårda fasad att komma fram hos barnet, och ofta har det att göra med något som gör ont. När barnet känner sig sårad, orättvist behandlad, missförstådd, bortglömd, rädd... Och allt för ofta ser jag vuxna som inte ser det här, vuxna som inte kan ta det på rätt sätt. De reagerar med ilska på barnets ilska och så är man inne i en ond cirkel. Jag vet att det kan vara otroligt svårt att ta sig igenom barnets mur när den väl är uppe, men jag tror absolut att det går. Om man ser vad som förorsakar den och vågar acceptera att det är så.

Hur som helst, jag tänkte inte nu prata om barnuppfostran. Jag har själv inga barn ännu och kommer inte ha det på en tid heller, så jag vet ju inte hur det är sedan när barnet är ens eget, men jag måste säga att jag längtar efter att ha någon att sköta om, uppfostra och finnas där för. Men det var inte heller det jag skulle prata om nu, haha. 

  Bild från 2012.

Jag tillbringade idag mycket tid med min tioåriga (snart elva) bror. De senaste åren har jag ju varit väldigt lite med mina bröder eftersom jag inte bott hemma, vilket jag känner att är lite synd. Jag skulle vilja finnas där för dem mera än jag gör. Visst, inte är de ju så mycket med mig heller när jag är hemma, ofta sitter de och spelar eller tittar på videor eller är ute och kör moped. Ofta glömmer jag också bort att jag faktiskt verkar betyda ganska mycket för dem. När ena säger att han inte alls tycker att jag är konstig. När den andra glatt utbrister "Ska du bli övernatt?!" och blir överlycklig över att jag ska stanna HELA SOMMARLOVET och gnäller på mig att jag absolut måste komma med honom till det andra rummet. Och idag när vi spelade fotboll och han undrade om jag vet någon "challenge" (som t.ex Ice bucket challenge) som är rolig och "inte så där farlig" (som tabasco t.ex.) När han tyckte att jag "har mera krätä" än han (= är starkare) och att jag är bättre på fotboll än mamma, haha. När vi hoppade på trampolinen och han frågade om råd för att hoppa högre och hur man hoppar så att man landar på rumpa och kommer upp igen. När han skrattar tillsammans med mig. När vi bara satt på trampolinen och frågade varandra frågor, som "Vilken är din favoritfrukt?" och "Vad skulle du välja om du nu skulle klara av precis vad som helst?". När jag märker att han med mig vågar vara just det barnet han är, han vågar drömma men också tänka realistiskt, vågar fråga vad saker betyder och vågar bara vara den han är. När han verkligen är intresserad av vad jag svarar och också tycker om att berätta sina svar för mig. Och jag är också otroligt intresserad av hans svar. Det är ljuvligt att se det oskyldiga barnet bakom pojken som börjat svära, käfta emot och får skäll i skolan. För jag ser att han också trivs att vara den som han är när det bara är vi två. När han inte behöver bevisa någonting. När det räcker att bara vara.

  2013.

Barn är så himla fina. Jag möttes idag av en rynkad näsa när jag berättade att jag skulle vilja adoptera barn. "Det är ju dåligt, då blir ju han eller hon aldrig en del av familjen" tyckte han. Jag sa att det inte alls skulle vara så, jag skulle fortfarande vara deras mamma och de skulle vara mina barn. "Men man skulle ju ha olika efternamn" fick jag som svar på det. När jag tog en av våra bekanta som är adopterad som exempel och sa att hon ju har samma efternamn som sin mamma blev han förvånad: "Är hon adopterad?! Det visste jag inte." När jag sa att visst är hon det och det är helt som vanligt, att nog är ju hennes mamma helt hennes mamma, höll han med och det känns fint att kunna visa det. Att inte är det alls något konstigt med att adoptera. Nog blir man familj för det.

Hej på er!

Den senaste tiden har jag känt mig ganska lat och, som en följd av detta, svag. Dagen började på samma sätt idag. Men tidigare ikväll bestämde jag mig för att ta mig i nacken och gå på en promenad med en av hundarna. Blev en lång promenad, sju kilometer tror jag att sträckan är, och det var SÅ ljuvligt! Äntligen är det sommar, trots att det blåste var det så varmt att jag var tvungen att gå i topp. Och detta kring klockan sju på kvällen! Jag önskar att jag hade haft kameran med mig för allting var så vackert, men ni får några mobilbilder istället:

Helt vanlig natur egentligen, men otroligt vacker i mina ögon.

Jag vet att jag sagt detta förut, men jag vill säga det igen: om ni känner er nere, gå ut, speciellt om solen skiner. Både kroppen och sinnet mår så bra av frisk luft och lite motion! Av att känna vinden i håret, ha sol i ögonen, höra fåglarna kvittra och vara omgiven av sommaren. Det doftar ju så gott också.

Från och med imorgon ska jag vara aktivare igen. När ska jag lära mig att jag behöver det för att må bra?

Så kändes det idag när jag besökte min dansfamilj på deras sista timme för året. Det var underbart! Det kändes inte alls som om jag varit borta ett helt år här emellan, jag kände mig helt som hemma. Jag fick hoppa gamla, bekanta hopp, njuta till gamla, bekanta improvisationsuppgifter och göra en koreografi av en grävare, kniv och byxor, där jag dansade som ett par byxor som blev mördade haha. Ljuvligt att vara hemma igen! Den senaste veckan när jag varit på deras uppvisningar och nu också dansat tillsammans med dem har jag börjat förstå att fastän jag inte längre är med på heltid så finns familjen alltid kvar. Alltid välkomnas man med öppna armar. Tack! <3

Solen skiner och världen doftar sommar. Skulle det ännu sluta blåsa skulle det vara riktig sommar. Nu är det Eurovision som gäller. Heja Måns!

Vet ni vad kära vänner? Idag är det sommar. Hela dagen har jag legat ute i solen på en madrass på terassen, läst socialpsykologi eller bara lyssnat på musik. Med bara armar, ben, fötter, mage och rygg. SÅ UNDERBART!

Nu har jag varit tvungen att avbryta solandet för att hjälpa till med maten och efter ätandet ska jag köra iväg till musikinstitutets vårkonsert för att titta på mina gamla dansvänner och naturligtvis också lyssna på musikeleverna. I torsdags var jag också och tittade på dansarnas våruppvisning och det var alldeles underbart att se alla igen och få njuta av deras fina danser. Härligt att få uppleva det som ännu känns som hemma. Dessutom har jag blivit bjuden att delta i deras danslektioner som de ännu har den här veckan, var på väg igår men blev till min stora olycka inte av eftersom det blev ett förfärligt oväder och jag endast hade skotern till mitt förfogande. Hoppas dock på bättre tur i torsdag!

Jag har flyttat tillbaka till mamma över sommaren, till familjens stora glädje. Det känns ganska konstigt och känner mig inte ännu alls som hemma, kanske delvis beror på att alla mina saker är nerpackade i lådor och kassar som fyller hela rummet. Och på att jag antagligen sist och slutligen knappast kommer att vara här så mycket, hittills har jag åtminstone varit största delen av tiden hos Romeo, hehe. Och när Tavi kommer hem kommer det att bli ännu en människa som lockar mig ut härifrån, haha.

Nu ska jag byta om från mina sommarkläder till något lite stiligare och sedan hoppas jag att maten snart är klar så att jag hinner äta. Ville bara dela med mig av min lycka över denna sommardag. Inte ett moln så långt ögat kan nå!

Ni anar inte hur mycket jag har vuxit under året som jag fick uppleva på folkhögskolan. Det beror naturligtvis delvis på atmosfären och de underbara människorna som jag lärt känna, men det beror också på att jag ställts inför ganska många utmaningar som jag tagit mig igenom. Och när man står på andra sidan hindret kan jag lova att man är starkare.

Den mest uppenbara utmaningen kanske är språket. Jag började i en klass där endast en annan var svenskspråkig, och alla andra talade finska som jag aldrig varit helt bra på. Så redan att kommunicera med mina nya vänner var en utmaning, haha. Att lyssna på lektionerna. Att våga fråga av lärare som bara talar finska. Och att våga fråga vad något betyder när man inte förstår. (Det ska man förresten ALLTID göra, varje gång jag gjorde det fick jag höra hur bra det är att jag frågar och möttes nästan av tacksamhet, det är ingen skam i att fråga.) Men som jag pratade om i ett tidigare inlägg har jag tacklat denna utmaning och kan nu helt ärligt säga att jag kan finska. I tisdags spelade jag till och med Alias på finska, även om jag plötsligt trodde att ett ord betydde något som det inte gjorde haha, men det gick bra ändå. Mina klasskompisar har varit världens mest stöttande människor och jag är så tacksam för att det är just med dem som jag lärde mig finska. Jag har känt mig trygg att tala med dem fastän inte allting far rätt och det har gjort mig säkrare på mig själv. Kiitos!

Den andra ganska uppenbara utmaningen är själva dansen. Att börja i en dansskola tillsammans med människor som dansat på det sättet mycket mera än jag. Att dansa med människor som man tycker att redan kan allting när man inte själv kan någonting. Redan att dansa med spegelvägg var jobbigt i början; mitt självförtroende fick sig ordentliga stötar bara av att jag var tvungen att se mig själv när jag dansade och inte kunde allting. Tillsammans med alla i min klass som är världens snyggaste människor och SÅ begåvade. Haha. Men vet ni vad som är bra med att inte börja på toppen? Det är lättare att utvecklas då. Och att märka framstegen. Spegeln slutade störa, ibland var den till och med uppmuntrande, och med tiden kände jag mig mindre och mindre efter alla andra. Dessutom, när jag började märka mina egna framsteg slutade jag snart att jämföra mig med de andra. För jag utvecklades, och det var väl det jag var där för. 

Det var en utmaning för mig att vara med i en produktion (och jobba så mycket med den) som jag inte tyckte så mycket om och som jag kände att jag var helt onödig i. Jag kände att ingenting skulle förändras om jag var borta, och det var tufft att finna motivation när man kände sig så obetydlig. Men jag klarade mig ju genom det också och kände efteråt att upplevelsen fått mig att växa.

Stundvis har det varit en otroligt stor utmaning att ha min bästa vän på andra sidan jorden och min pojkvän i armén och endast kunna träffas på veckosluten (inte ens alla). Lyckligtvis har jag haft andra underbara människor omkring mig, min härliga rumskompis var till speciellt stor hjälp.

Andra utmaningar handlar också om att när jag varit svag har jag känt att alla andra är helt perfekta och jag världens största loser. Haha, det låter ju inte riktigt som jag, eller hur? Men jo, det är sant. En kväll när vi firade med klassen var jag gråtfärdig hela kvällen för att alla andra är så bra på att dansa och så populära och så snygga och så perfekta. Jag var otroligt trött och saknade en massa människor, så det bidrog till min känslighet. Hur som helst, någon gång efter den kvällen förändrades något. Jag tror att det var viktigt för mig att få gråta ut alla onödiga, överdrivna "jag är så värdelös"-känslor, för efter det kom de aldrig tillbaka. Nu finns en ny styrka i mig som jag alltid kommer att bära med mig.

Jag har växt så otroligt mycket under det här året. Jag vågar vara den jag är och behöver inte gömma mig själv. När vi har fester vågar jag dansa och njuta av det fastän jag känner att alla andra dansar bättre. När världens bästa rumskompis och jag är ensamma i danssalen vågar jag sjunga för full hals och fåna mig fullt ut, låtsas att jag är med i en musikal. Ungefär haha. Jag vågar slänga mig in i saker som är utanför min bekvämlighetszon och jag vågar skratta åt mig själv. Det här året har varit så givande!

  Foto av Chris Senn. 

Så stod det på kortet som jag fick av två av mina underbara, ljuvliga, kära dansvänner från hemorten igår när de var och titta på vår Dansafton. TACK snälla ni! <3

Jag hade en alldeles härlig dag igår. Vi hade alltså Dansafton; en föreställning som vi studerande själva ordnat. Vår sista dansafton. Och sista dagen som vi alla var tillsammans. Vi slutar skolan först 13.5, men en del har så mycket inträdesprov att de inte hinner komma hit mera. DET FÅR INTE VARA SÅ! 

Hela föreställningen gick bra och det var verkligen roligt. Vi fick otroligt bra feedback efteråt, så publiken verkade tycka om det. När det var över och vi alla samlades tillsammans med vår lärare och vår teknikmästare började största delen av oss gråta, inklusive jag förstås. Jag kan inte förstå att det här året håller på att ta slut. Jag har på känn att vi kommer att gråta varje dag den här sista tiden. Men mer om det tänker jag inte prata nu, för än har vi tid kvar!

Igår ordnade dessutom vi en sitz med studeranderådet, så efter att ha pratat med publiken och städat efter oss bar det av dit. Jag var först lite osäker på om jag skulle gå dit eller inte, eftersom jag inte dricker alkohol och tänkte att jag antagligen är otroligt slut efter dansafton. Men när det visade sig att många faktiskt var på väg dit bestämde jag mig också ganska snabbt för att ändå gå, eftersom tiden är så kort och jag vill vara med alla så mycket som möjligt. Och oj så roligt det var! Efter att ha ätit och lekt och sjungit snapsvisor och skrikit och bankat i borden och stått upp på stolarna skuffade vi borden åt sidorna och dansade istället. Fråga mig inte hur jag och alla andra dansare orkade, men dansade gjorde vi, hur länge som helst. Och det var så bra stämning och helt fantastiskt roligt! Ibland "fick jag syn på mig själv" och insåg hur lycklig jag var. Och hur mycket som hänt under detta år. Hur mycket jag trivs i den här skolan med de här människorna. Jag vågar släppa loss och både dansa och sjunga helt galet. Och njuta fullt ut. Jag hade inte druckit något annat än vatten på hela kvällen, men jag var minst lika glad och igång som alla andra. JAG VILL INTE LÄMNA DET HÄR!

I säng kom jag först lite över tre och min telefon berättade att det är 4h 22min tills väckarklockan ringer. Men upp ur sängen kom jag imorse och Gagat har jag till och med. Känner mig lite smådöd, men vad gör det. Livet både ler och gråter just nu; ler för att det är så otroligt underbart, och gråter för att allt börjar ta slut. NJUT VARJE MINUT!

Idag när jag åkte tillbaka hem hit efter veckoslutet blev jag som vanligt på söndagar väldigt trött, och min plan var att tillbringa kvällen med The Sims. Lyckligtvis var det idag valdag här i Finland och jag hade glömt min rösträttslapp hemma så jag var tvungen att först komma hit och sedan gå till vallokalen, istället för att genast gå dit från bussen. Så när jag röstat var det så vackert väder att jag bestämde mig för att gå en liten omväg istället för att gå raka vägen hem. Omvägen byttes dock snabbt ut mot en skogspromenad och plötsligt hade jag tillbringat nästan två timmar av min kväll på promenad. Jag hittade en ny väg och den var underbar och det var så skönt att vara i skogen så min trötthet byttes ut mot fullständig livslycka. Det är så härligt att gå i naturen med solen skinandes över en trots att det är kväll, och när solen börjar gå ner blir det nästan ännu finare. Jag plockade tussilagon och vitsippor och konstaterade att det nog är vår på allvar nu (fick dock idag höra att jag säger så varje dag haha).

Jag längtar massor till sommaren, solsken varje dag och varmt väder. Samtidigt som jag verkligen inte vill att den här skolan tar slut. Det är bara 3,5 veckor kvar! Jag är inte redo ännu, jag är inte klar här. Vill fortsätta. Plus att jag märkte idag hur många ställen här finns som jag inte ännu utforskat haha, så inte kan jag ju åka härifrån! Buhuu. Men jag ser fram emot sommaren också. Och nästa höst. Vad jag nu kommer att göra då. Åh, jag bara bollar omkring med mina tankar hela tiden, jag har ju redan nog bestämt mig för vad jag ska göra; jag har sökt till psykologi och socialpsykologi. Och kommer jag in till någon av dem är det ju ingen fråga om saken, då börjar jag där. Ändå vägrar min hjärna vara tyst: är jag säker på att jag inte vill till någon dansskola? Vad ska jag göra om jag inte kommer in? Skulle jag klara av att vara ett år borta från mina närmaste, även om Tavi och jag redan varit ett år ifrån varandra? Vad vill jag allra mest? Jag vill så mycket!

Nu har jag suttit och tittat på en massa dansskolors hemsidor så klockan har redan blivit tio, och därför tänker jag nu avsluta och gå och lägga mig. Måste komma in i bättre vanor igen. Ha det fint, sköt om er och njut av våren. Solen är din vän.