Världen är en hård plats, men det finns också goda människor.

Nu när jag har börjat lyssna på julmusik igen (väldigt sent) tänker jag tillbaka på när jag dansade i kyrkan.

Who wants to live forever - The Tenors ft. Lindsey Stirling

Kulturkarnevalens tioårsjubileum. I år är det min sjunde karneval (men första som staff).

I fredag ska jag göra något som jag aldrig gjort förut. Jag ska gå på audition, vilket jag gjort förut, men den här gången är det inte som dansare eftersom de den här gången bara söker skådespelare och sångare till sin musikal. Jag tycker om auditions och jag tycker om att utmana mig själv, och framför allt tycker jag om musikaler, så jag bestämde mig för att anmäla mig ändå, haha. I fredags fick jag mejl om våra förhandsuppgifter; öva in en vers och refräng av valfri låt som vi ska framföra a Capella, och lära oss en kort text ur "Måsen" utantill. Heh. Jag aldrig tidigare sjungit ensam, aldrig tidigare sjungit på en audition (förutom uppvärmning tillsammans med alla andra). Jag har heller aldrig framfört en monolog. Men nu har jag sjungit massor och känner mig supertaggad! Det är så viktigt att delta i auditions på rätt sätt, jag gör det bara för att det är roligt och för att utvecklas. Det ska bli spännande att få pröva på något så här nytt och nyttigt att få utmana mig själv på det sättet.

Jag brukar inte titta på skönhetsvideor och överlag inte bry mig mycket om utseende, men här om dagen råkade jag se en hair-tutorial video som youtube rekommenderade till mig. Tack för den! Det är en tutorial för sju olika hästsvansar och jag gillade den verkligen. Jag kommer absolut att testa åtminstone några av dem, men jag är rädd för att de inte kommer att bli alls lika snygga på mig eftersom mitt hår är så otroligt tunt och inte alls lika långt som flickans i videon. Om någon har några tips på hur man kan få längre och/eller tjockare hår får ni otroligt gärna dela med er! Det känns som om mitt hår inte vill växa, suck. 

Hur som helst, här är videon:

One Man Les Misérables Nick Pitera Medley. Jag är alldeles tagen. Wow!

Chandelier - Sia

Och denna video är ju alldeles fantastisk. 

Jag var och tittade på en teater förra veckan, Lucky hette den och handlade om livet i Helsingfors och jakten på lyckan. Ifrågasatte romantiserade normer och visade vad som kan dölja sig under ytan som verkar helt perfekt. Otroligt ångesfylld. Jag tänkte börja gråta ännu efteråt när jag berättade om den för människor som inte var där. Berördes verkligen.

Mitt favoritögonblick i hela pjäsen ska jag försöka förklara här:

Två kvinnor, 30-årsålder kanske, står på en balkong och talar. Den ena berättar om hur slut hon är, hur barnen suger all kraft ur henne, hur hennes man jobbar hela tiden, hur de bara grälar hela tiden utan minsta tecken på kärlek någonstans, hur hon inte kan sova på nätterna och hur hon bryter ihop nu som då. Den andra blir förvånad för att "allt verkade ju så bra på barnets kalas". Sedan berättar hon också. Om hur hennes sambo dricker hela tiden, och "vem vet vad annat han tar", om hur han kan försvinna i flera dygn och inte svara i telefon. Och så börjar hon skrika. Rakt ut i luften. Bara "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!" Ut i luften. Håller hårt om balkongräcket och skriker för allt vad rösten bär. De tittar på varandra och hon andra börjar också skrika. De skriker tillsammans, och så kommer just Chandelier på, just där när Sia också skriker. Hög volym, och kvinnorna fortsätter skrika. Länge stod de bara och skrek tillsammans med Chandelier. Jag rös, tårarna kom, och så började jag storgråta. Så starkt. Och så befriande.