Jag läste här om dagen en artikel i Aftonbladet om en man som räddat en flicka som tänkt hoppa framför tåget. Tårarna bränner i ögonen och hjärtat sväller av tacksamhet till mannen som jag inte känner som räddade flickan som jag inte känner. Och jag tänker: En sådan människa vill jag också vara.

Och jag undrar, är jag en sådan människa? Vad skulle jag göra om jag såg en människa som tänker ta livet av sig? Skulle jag gå dit och hindra personen, eller skulle jag som alla andra stå och inte veta vad jag ska ta mig till? Jag vill tro att jag skulle våga agera. Och jag tror också att jag skulle det. Jag har nämligen nästan varit med om en liknande händelse.

En av mina vänner sa en gång att hen tänkte ta livet av sig. Vi pratade med varandra via facebook och personen berättade att hen hade tagit fram piller och alkohol. Jag blev helt kall inombords och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde ju inte låta det hända. Så jag bestämde mig för att gå dit. Hemifrån kunde jag ju inte hindra något, jag måste vara på plats och fysiskt stoppa det. Men det visade sig att min vän kände mig rätt så bra, för jag hann bara klä på mig innan hen ringde mig, jag hade ju slutat svara på facebook så hen misstänkte vad jag tänkte göra. Istället pratade vi i telefon så länge tills det kändes bättre, så jag behövde aldrig gå dit, men det kändes bra att veta att jag verkligen var beredd att göra det. Att när det verkligen gäller står inte rädslan i vägen. 

På grund av min utmattning tänkte jag under veckan att jag absolut skulle behöva ett tomt veckoslut för att få vila ut. Men nej, jag skulle aldrig byta ut detta liv mot något annat. Jag älskar det här! Lördagen bestod av träning, operaföreställning, återförening med kära människor och nya bekantskaper. Så många gånger undrar jag: Varför jag? Varför just jag? Hur kommer det sig att jag, av alla, får vara med som den enda utomstående? Alla bara välkomnar mig med öppna armar, jag är så tacksam för det här livet jag lever och alla människor som finns omkring mig! Det är så härligt att få så här aktiv kontakt igen med min fina danskompis, att få umgås med världens bästa danslärare igen, och att få träffa nya trevliga människor. 

På lördagskvällen förundrades jag över hur finskt mitt sociala liv plötsligt har blivit. Förut fanns det knappt någon finska i mitt liv, nu är majoriteten av de jag umgås med finskspråkiga. Alla i klassen förutom två, och så alla som jag nuförtiden träffar på veckosluten haha. Men det är roligt. Trevligt att känna att jag äntligen kan finska. Och det är så skönt att våga säga fel, våga visa att man inte kan allting, våga skratta åt sina egna fel och bristerna i ordförrådet haha. 

Jag har alltså haft ett superdupermegafint veckoslut, idag har solen skinit och det var ljuvligt att vara i den där enorma danssalen och låta solen blända mig haha. Jag hoppas att den vågar hälsa på oftare från och med nu, för den ger en verkligen mycket! Tack för att jag får leva just detta liv, och tack till alla som gör det så härligt att leva! <3

Som jag kanske nämnde tidigare var min december otroligt stressig och full av en massa, roligt var det, men stressigt. Ändå bestämde min kära rumskompis och jag oss för att ha en kväll med julmys: baka pepparkakor, dricka glögg och titta på Frozen. Fastän det ibland såg ut att inte rymmas in i vårt schema  höll vid fast vid vår plan, och mysigt blev det verkligen! Skönt att ibland tillåta sig själv att ta en paus från stressen och bara mysa tillsammans med någon man tycker om. (Också fastän rummet ser ut som ett bombnedslag haha.)

Det är ingen skillnad hur härligt mitt liv är här.

Hur mycket jag trivs i skolan.

Hur mycket jag älskar att dansa.

Hur många nya härliga vänner jag får.

Hur lite jag behöver vara ensam.

Så länge som du befinner dig på andra sidan jordklotet, kan inte mitt liv bli perfekt.

Det finns en del i mitt hjärta som ingen annan än just du kan fylla. 

Och den delen skriker av tomhet just nu.

Jag saknar dig.

Massor.

Wow, vilket händelserikt år jag har bakom mig! Titta här:

(Eftersom mitt internet är så långsamt och jag inte bara vill ha text tänker jag använda bilderna från 2012, lite konstigt men det får vara, hehe.)

När klockan slog 2014 befann jag mig i London med världens bästa bästis. En perfekt start på året och precis vad jag behövde för att klara av månaden som stod framför mig. Januari 2014 är nämligen en månad som jag kommer att minnas som en av de stressigaste månaderna i mitt liv. Huh! Det var sista månaden i gymnasiet vilket innebar en massa inlämningar och prov. Tyvärr har jag inte min dagbok här, men jag antar att det var ganska många tårar som föll den månaden. Förutom skolstress hade jag nämligen annat jobbigt i mitt liv också, något som fortsatte genom hela året, en del dagar värre än andra. 

Naturligtvis var det mycket roligt bland med stressen också. Jag dansade tre gånger i veckan och vi började jobba med danspjäsen Siri-iriS som jag hade huvudrollen i. Något av det roligaste jag har gjort i hela mitt liv! Kära danspartner och jag tillbringade en lördag i Helsingfors där vi tittade på Snödrottningen på nationalbaletten. Jag träffade Tavi när vi hann. Med klassen hade vi Abi-lärarmiddag vilket var rätt så kul haha. Och så var det förstås de två sista veckorna i skolan som vi varje dag hade utklädningstema, i olika grad uppskattat av lärarna. Bra sätt att handskas med stressen, om du frågar mig.

Sista januari var också sista skoldagen och det firades med plättfest hemma hos mig tillsammans med fina vänner (det var länge sedan det). Haha, åh det var en SÅ rolig kväll! 

Studentskrivningar, Penkkis och dans. Och vänner och kalas. Hade vårens första studentskrivning, dvs. textkompetens, samt tyska hörförståelse. Utöver det hade vi muntliga förhör och jag läste såklart självständigt också till alla skrivningar. Vi hade penkkisförberedelser och så själva penkkisdagen, superroligt! Annars inget speciellt i februari, ganska mycket tid gick till det som hade med skolan att göra, det var första månaden på läslovet så allting kändes nytt och man trodde att man hade all tid i världen haha, jag dansade fortfarande och var med vänner så mycket jag hann (speciellt med Tavi eftersom det var sportlov och hon var hemma). Och melodifestivalen på lördagskvällarna får vi ju inte glömma.

En till stressig månad, mars. Studentskrivningarnas månad. Jag började dansa fyra gånger i veckan, de veckor jag hade möjlighet. Jag läste på studentskrivningarna. Speciellt psykologi. Jag skrev modda, matte, psykologi och tyska. Vi deltog i ett UNG KULTUR-evenemang med dansgruppen. Jag åkte till Stockholm på ett behörighetsprov. Mitt i studentskrivningarna. Bara på skoj. Bara för att få en till upplevelse i bagaget. Jag deltog i en artistskola. Jag var med vänner (efter studentskrivningarna) och jag köpte en ny dator. Sanna Nielsen vann Melodifestivalen och jag skrek av glädje.

Bara för att jag inte förstår mig själv tänker jag nu dela med mig, dag för dag, av två veckor i mars:

Måndag 10.3: Modersmålsskrivning

Tisdag: "Dansens kväll"

Onsdag och torsdag: Ingenting annat förutom läsning

Fredag: Generalrepetition inför

Lördag: Dansevenemang, dit hela dagen gick

Söndag: Till Stockholm

Måndag: I Stockholm

Tisdag: Hem från Stockholm och dans på kvällen (=läste så gott som ingenting på tre dagar)

Onsdag: Matteskrivning och dans

Torsdag: Dans

Fredag: Psykologiskrivning

Lördag: Artistskola

Söndag: Artistskola

Måndag: Tyskaskrivning

--> FRIHET!

Allvarligt talat, är jag inte lite galen?!

Hursomhelst, när studentskrivningarna var över var det bara dans och vänner och göra VAD JAG VILLE som gällde.

I april var min huvudsyssla något så härligt som dans. Fyra gånger i veckan var det vanliga danslektioner och Siri-iriS, utöver det jobbade jag självständigt med mitt slutarbete, som jag dessutom visade i slutet av april. Annars fortsatte jag att umgås med vänner, gjorde vad jag ville, tog dagen som den kom. Bloggade massor, njöt av att ha ny dator. Njöt också av det härliga vårvädret som höll på att bli sommar. Dessutom åkte jag och tittade på fantastiska Jesus Christ Superstar på ÅST två gånger, wow! Det enda måstet i april var att ordna med allting som skulle ordnas till mitt resestipendium som jag fick, och det som försvårade allting en smula var att detta måste ske i hemlighet.

Maj. Siri-iriS månaden. En väldigt händelserik månad! På det sättet att mycket stort hände. Vi hade Siri-iriS övningar, pressinfo, och så våra föreställningar, och det var härligare än jag någonsin kunnat drömma om. Minns ännu känslan när vi efter premiären tog emot alla applåder, åh jag skulle ge vad som helst för att få uppleva det igen! Helt underbart att få bli någon helt annan för en stund och bjuda publiken på en del ur Siri-iris liv. Ljuvligast av allt var dock att vi gjorde det tillsammans, så härliga dagar och kvällar tillsammans med alla dansvänner! Dessutom hade vi vår vårkonsert där jag fick mitt avgångsbetyg för fördjupade studier och officiellt sa hejdå till något som varit som en andra familj för mig i tio år. Jag levde på faktumet att jag skulle dansa med dem ännu några gånger under sommaren (och sedan också deras första dansvecka på hösten hehe).

Det var dock inte bara dansen jag blev "färdig" från. Sista maj blev jag också student. En härlig morgon, dag, kväll och natt. Det var så svårt att förstå att jag inte ens tänkte på att det var sista gången vi var i skolan, då på dimissionen, så jag sa aldrig hejdå till mina lärare. När jag följande dag insåg det tänkte jag börja gråta, för att jag ville säga ordentligt hejdå till min modersmålslärare. Heh. Är man dum i huvudet, så är man.

Studentkvällen var jag för första gången "ut", som man säger här, alltså till en pub/bar/vad det nu heter, vilket för många var en väldigt stor sak. Själv tyckte jag inte det, för inte drack jag ju alkohol för det. Hur som helst blev det en kväll och natt som jag antagligen kommer att minnas för resten av mitt liv, inte för att jag var "ut", utan för annat som hände.

I maj läste jag också till inträdesprov och hade också ett redan då, jag började sommarjobba lite nu som då, jag träffade fortfarande vänner och var ute och njöt av sommarvädret som plötsligt upphörde.

Haha, oj vilken härlig månad juni var! Min väggkalender (som är den enda källan förutom bloggen jag har här just nu för att komma ihåg januari-augusti) är helt fullproppad. Jag jobbade. Jag gick på inträdesprov och blev antagen till min nuvarande skola, världens bästa skola, vill aldrig lämna den. Jag dansade med mina härliga dansvänner. Jag tillbringade alla dagar utan tre med människor jag håller av. Och så förstås den lilla detaljen att jag fick en pojkvän. En helt otroligt underbar månad!

De två första veckorna i juli tillbringade jag 24/7 med Tavi och Romeo, som båda skulle försvinna ur mitt liv på ett eller annat sätt för en tid framöver. När jag fortfarande hade sommarlov kvar åkte den ena till Nya Zeeland för ett år och den andra in i armén. Så inte en enda dag gick utan att jag träffade åtminstone en av dem. Dessutom hade vi parkkonsert med dansgruppen vilket var underbart! 

När två veckor hade gått åkte jag till Tjeckien, mitt resestipendium jag fick från gymnasiet. Så de två följande veckorna befann jag mig där, och som ni kanske minns var det en resa med väldigt varierande känslor från min sida. Sist och slutligen var det nog en otrolig resa, och jag är väldigt glad för att jag fick möjlighet att vara med om en sådan upplevelse.

Tillbaka i Finland tillbringade jag all tid jag fick med någon som fyllde på mitt behov av kärlek igen, hehe. Andra vänner träffade jag också, och fortsatte på jobbet.

I augusti var det jobb och flytt som gällde för det mesta. Veckosluten tillbringades med Romeo, sådär som resten av året, och på veckorna träffade jag en annan vän när det passade. Som jag redan nämnde deltog jag också i mina gamla dansgruppers första danslektioner, vilket var både härligt och hemskt. Ljuvligt att jag fick den möjligheten! Dessutom hade vi en sista "föreställning" tillsammans, en dansstig ute i naturen.

I slutet av månaden BÖRJADE JAG I VÄRLDENS HÄRLIGASTE SKOLA! 

September var en "allting är nytt"-månad. Sakta med säkert ställde jag in mig i mitt nya, underbara liv. Hade svårt att förstå att allt dansande var min skoldag. Att detta verkligen var min vardag och inte bara något läger. Precis som resten av året lärde jag mig mycket nytt och fick massor av nya vänner. Njöt av livet, förutom när ensamheten grabbade tag i mig och tårarna vällde över. Vet inte riktigt vad jag ska säga, min vardag var underbar men finns inte så mycket att skriva om kanske.

Oktober började med något helt otroligt; först min tredje Sanna Nielsen-konsert (och hon kände igen mig!), och sedan Lindsey Stirling! Wow, fantastiska upplevelser, helt otroligt!

Sedan var det vår första dansafton som innebar mycket arbete, stress, och framför allt glädje. Hur roligt som helst! Efter det fortsatte vardagen som vanligt fram till höstlovet, som naturligtvis tillbringades med Romeo.

På ett sätt var ju min vardag något speciellt, för varje dag här är speciell och jag fick fortfarande vara med om en massa nytt, men inget tillräckligt stort för att nämnas här hände riktigt. Vi började arbeta med vår slutproduktion i skolan.

November innebar som vanligt Kulturkarnevalen (Bollywooddans) och födelsedag och allt vad hör därtill. Förutom det innebar det nya vänner från Sverige, ensamhet inombords trots vänner "utombords", kvällsaktiviteter med studeranderådet, beställande av flygbiljetter till Nya Zeeland, köpande av tåtossor, klippning av håret efter flera år, och mycket kärlek från flera håll. Samt min härliga vardag. Dessutom bestämde jag mig för att jag inte kommer att söka vidare till dansutbildningar efter detta år, hur mycket jag än tycker om att dansa insåg jag att min vilja att hjälpa andra är ännu starkare.

I ungefär tre veckor fortsatte min vardag ännu i december, med förgyllning av musikalträningar och medverkande i teaterlinjens musikalföreställning vilket var hur otroligt roligt som helst, något av det roligaste jag någonsin gjort! Jag älskar den här skolan! På grund av detta, julen och Nya Zeelandsplanering blev de tre första veckorna av december otroligt stressiga för mig, men mest för att det fanns så mycket jag VILLE göra, och stress är aldrig lika hemskt om den orsakas av sådant man tycker om. Veckosluten tillbringades fortfarande på samma underbara sätt.

Lördagen 20.12 åkte jag iväg till Nya Zeeland för att hälsa på världens bästa Tavi, och där tillbringade jag resten av året. Mera om det får ni dock höra senare!

Till sist ännu den här listan:

Vilket är ditt bästa minne från det här året?
- VARFÖR GÖR JAG SÅ HÄR MOT MIG SJÄLV?! HUR SKA JAG KUNNA VÄLJA ETT FAVORITMINNE FRÅN DET HÄR OTROLIGA ÅRET?! Åååååååh, jag har hur många underbara minnen som helst från det här året ju! Omöjligt, det här är omöjligt. 

Vad har jag sagt om Kulturkarnevalen nu igen?

för idag fyller min kära danspartner 18 år!

(Och priserna för vinnarna i frågestunden som jag hade för evigheter sedan har inte ännu blivit utdelade. Patricia, om du ser det här, du har tagit bort din blogg haha, har du en ny eller vill du välja ett annat pris? Så, här kommer Tiitus pris!)

Tiitu har jag lärt känna tack vare dansen. Vi dansade tillsammans i fem år (tror jag), innan det sågs vi på läger och andra saker som ordnades gemensamt för barn på orten där vi bodde. Det var ändå på danslektionerna vi blev vänner på allvar. Att få en så bra vän som också älskade dans betydde mycket för mig, och åren vi dansade tillsammans fick vi många oförglömliga minnen, även utanför dansen. Haha wow vad det här går bra. Min uppgift var egentligen att skriva om henne/dig, och inte om vår historia...

Tiitu är en energisk, strålande och fnittrig dansare, Frankrike-älskare och vän. Känner man sig nere kan hon alltid få en att le, behöver man någon att krama eller prata med finns hon alltid där. När man umgås med henne kan man alltid räkna med att få skratta, haha, speciellt om man ska göra en koreografi tillsammans eller spela in ett röstmeddelande. ;) Hon är en människa som ofta vet vad hon vill, vågar gå sin egen väg och har ett stort hjärta. Idag fyller hon 18 år, min lilla flicka blir vuxen, hahahahah, det är nog jag som är liten men att. (Jag är trött, förlåt. xD) Jag hoppas att du har haft en suverän dag och att du får en fortsatt bra kväll. (Och att du inte är allt för missnöjd med ditt pris, problemet är att jag inte riktigt vet vad jag hade tänkt mig...)

Jag saknar dig, hoppas att vi träffas någon gång snart! En stor kram till dig. Grattis ännu en gång! 

Vet ni hur underbart det är att känna sig älskad? Eller åtminstone väldigt mycket omtyckt? Jag hoppas det. För jag har kommit fram till att det är den bästa känslan som finns. Enligt mig åtminstone. 

Och vet ni hur jobbigt det är att sakna någon? Och hur irriterande det är att saknaden bara blir större ju mera man är med personen? Jag hoppas inte det haha, för det är inte trevligt.

Visst är det underbart med människor som bara genom att skriva "Hej :)" till dig kan rädda hela din dag? Människor som får dig att le så fort du ser deras namn på mobilskärmen? Människor som kan få dig att vilja gråta av lycka när du är med dem? Människor som får dig att känna att du har något att ge andra? Människor som får dig att känna att du är mera än dig själv? Människor som väcker en ström av härlighet genom hela dig med minsta lilla beröring? Människor som hur lätt som helst kan få dig att le utan att ens försöka, oberoende av hur nere du känner dig? Människor som är perfekta att krama? Människor som alltid finns där för dig? Människor som får livet att kännas lätt som en fjäder? Människor som får dig att känna dig lyckligast i världen? Människor som får dig att känna dig älskad?

Och visst är det orättvist och hemskt och usch och blä att inte få vara med dessa människor när man vill? Inte ens när man verkligen behöver dem? 

Haha. Jo, jag upplever lite "post-veckoslut-depression" för tillfället. Och som avslut på detta fina inlägg vill jag dela med mig av en av världens vackraste låtar, som jag är helt förälskad i för tillfället: