Och så mycket som jag "måste" göra.

Nästa vecka är det tent. Jag är nu ledig ända till onsdag och har inga andra planer än tentläsning, och pilates på måndag. Jag hoppas dock att tiden också kommer att räcka till utomhusvistelse, organisering, projekt, brev- och dagboksskrivning, egen läsning... Och ja, allting, haha. Lyckligtvis har jag två lediga dagar ännu efter tenten, jag ska verkligen försöka utnyttja tiden på bästa sätt. Sedan är det STAFFUTBILDNING! (Jo, jag ska vara staff på Kulturkarnevalen i år, can't wait!)

Det känns som om jag verkligen kommit igång med livet nu, jag har börjat dansa och också varit på pilates som jag tänker försöka fortsätta med. Igår var dansen ännu härligare än förra veckan, 60 minuter är verkligen kort och det finns ingen gruppkänsla och jag saknar personlig feedback, men det är otroligt skönt att få dansa och slutserien vi gjorde var härlig. Dessutom är det så skönt att känna musklerna jobba!

Ikväll ska jag ännu läsa så mycket jag orkar, laga+äta mat och diska. När jag läst tillräckligt får vi se vad jag hittar på. Det finns så mycket jag vill göra!

Chandelier - Sia

Och denna video är ju alldeles fantastisk. 

Jag var och tittade på en teater förra veckan, Lucky hette den och handlade om livet i Helsingfors och jakten på lyckan. Ifrågasatte romantiserade normer och visade vad som kan dölja sig under ytan som verkar helt perfekt. Otroligt ångesfylld. Jag tänkte börja gråta ännu efteråt när jag berättade om den för människor som inte var där. Berördes verkligen.

Mitt favoritögonblick i hela pjäsen ska jag försöka förklara här:

Två kvinnor, 30-årsålder kanske, står på en balkong och talar. Den ena berättar om hur slut hon är, hur barnen suger all kraft ur henne, hur hennes man jobbar hela tiden, hur de bara grälar hela tiden utan minsta tecken på kärlek någonstans, hur hon inte kan sova på nätterna och hur hon bryter ihop nu som då. Den andra blir förvånad för att "allt verkade ju så bra på barnets kalas". Sedan berättar hon också. Om hur hennes sambo dricker hela tiden, och "vem vet vad annat han tar", om hur han kan försvinna i flera dygn och inte svara i telefon. Och så börjar hon skrika. Rakt ut i luften. Bara "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!" Ut i luften. Håller hårt om balkongräcket och skriker för allt vad rösten bär. De tittar på varandra och hon andra börjar också skrika. De skriker tillsammans, och så kommer just Chandelier på, just där när Sia också skriker. Hög volym, och kvinnorna fortsätter skrika. Länge stod de bara och skrek tillsammans med Chandelier. Jag rös, tårarna kom, och så började jag storgråta. Så starkt. Och så befriande. 

Har ni någonsin tänkt på hur snabbt vardag blir vardag? Jag kan inte sluta förundras.

Jag har bott på landet hela mitt liv, förutom förra året då jag bodde i en liten småstad. Nu bor jag i huvudstadsregionen, till skolan tar jag mig med stadsbuss och metro. Metrons rulltrappor som kändes så långa, exotiska och utländska har blivit vardagsmat för mig. Reittiopas (reseplaneraren) behöver jag nästan aldrig längre. Jag åker hit och dit och känner mig inte längre som en utomstående i bussarna, jag känner mig bara som en av stadsborna som åker de där bussarna varje dag. Reserverar inte längre en massa tid - kommer ofta till busshållplatsen just när bussen kommer. Blir inte längre livrädd när bussarna kör helt fast i varandra, jag lovar, det kan inte vara mer än en centimeter mellan dem när de stannar efter varandra vid ett trafikljus! 

Jag tycker inte längre att det är konstigt att åka till skolan bara för att jobba på ett grupparbete när vi inte har några föreläsningar/lektioner den dagen. 

Ingenting känns nytt längre. Allt är bara vardag. Det är nästan skrämmande. Men huvudsaken är väl att man trivs, och trots att vardag blir vardag kunna uppskatta de små sakerna och lägga märke till ljuspunkter.

Detta veckoslut tar jag dock ledigt från vardagen, jag är på väg till världens bästa bästis! Detta har jag längtat till. Några minuter tills jag är framme!

(Om ni inte orkar läsa hela historien om min laktosintolerans och mitt chokladberoende kan ni scrolla till slutet av inlägget.)

Ni som känner mig vet att jag för några år sedan (ganska många nu, 3-4?) fick veta att jag har allvarlig laktosintolerans. Efter att hela livet haft magproblem kom det fram när jag fick nog och bestämde mig för att undersöka saken. Eller, egentligen var det väl min skolhälsovårdare som tyckte att vi skulle ta prover, själv var jag ganska säker på att jag inte har laktosintolerans. Haha, jag minns inte varför jag absolut inte trodde att jag hade det.

Hur som helst, det var en ganska stor katastrof för mig. Visst, största delen av mina magproblem är nu borta. Men, jag har alltid varit en enorm chokladälskare. Annan godis klarar jag mig bra utan - men choklad! Tiden innan jag fick veta om min laktosintolerans var jag allvarligt talat beroende av choklad, jag blev på dåligt humör om jag inte fått choklad på en tid, jag åt choklad varje dag. En dag när mamma frågade vad vi skulle äta för middag svarade jag choklad, haha, och jo, jag menade det. För att choklad ibland var det enda som jag hade lust med.

Ni kan alltså säkert förstå att det var en katastrof för mig att få veta att jag är laktosintolerant. Och kanske kan ni också förstå att jag inte slutade äta choklad helt genast. Visst minskade det, nu när jag inte åt annan laktos märkte jag genast att chokladen påverkade min mage negativt. Men ett beroende är ju ett beroende, haha. Men till sist slutade jag med Fazers underbara choklad, och upptäckte efter en tid att Brunberg har laktosfri choklad. Inte alls lika bra som Fazer, men ändå choklad. Ännu drömmer jag dock om Fazers choklad.

Samma sommar som jag fick det sorgliga beslutet kontaktade jag Fazer och bad dem tillverka laktosfri choklad, och blev lycklig när jag fick svar att idén gått vidare till deras idé-människor. I år har jag gått och väntat på Fazers laktosfria choklad. Varje gång jag går förbi godishyllan i affären kollar jag om det har kommit. Men icke.

När jag var i Belgien i somras pratade vi om det här och idén att starta en kampanj kom upp. Nu har jag skickat till Fazer igen och bett dem göra laktosfri choklad - kom igen, det skulle vara hur bra business som helst! Det finns så många laktosintoleranta i Finland, och i resten av Norden och världen, och jag tror inte att Brunberg skulle vara en så stor konkurrent för dem. De skulle vinna på det, jag förstår inte varför de inte kommit ut med en laktosfri choklad redan för flera år sedan.

Men till saken:

Jag skulle vilja be er göra mig en enorm tjänst och föreslå detta till Fazer. Det går väldigt snabbt, vill ni inte skriva annat kan ni ju skriva bara "Laktosfri choklad". Om de ser att efterfrågan verkligen finns kanske det är lite kraftigare än om bara jag kontaktar dem, haha. Det finns färdiga blanketter som ni kommer till via dessa länkar:

På svenska:

http://www.fazer.fi/sv-FI/produkter-och-kundservice/ge-oss-respons/respons/

På finska:

http://www.fazer.fi/tuotteet-ja-asiakaspalvelu/anna-palautetta-tai-kysy/palautelomake-makeiset-keksit-suklaa/

Tusen tack! :)

(Och förlåt om ni tycker att jag är världens konstigaste haha.)

I väntan på vår bowling-kväll.

Bamsekramar // Unia <3

Hej på er! 

Hur har er sommar varit? Haha, det känns som om jag haft en lång bloggpaus, fastän jag bloggat hela sommaren. Jag blev lite bortskämd med alla inlägg från Nya Zeeland, behövde inte hitta på nya intressanta inlägg. Tack alla som har följt min blogg, statistiken har varit bättre än någonsin de senaste månaderna. Det gör mig otroligt glad och jag ska göra mitt bästa för att hålla uppdateringen aktiv trots att jag snart kommer att bli väldigt upptagen med universitet, flytt, ny stad och en massa nya härliga saker! Ni får gärna hjälpa mig genom att säga vad ni skulle vilja se här på bloggen.

Idag har jag haft en "måste-dag"; jag steg upp tidigt, besökte banken och pappersaffären, och har sedan jag kommit hem läst och läst och läst all info jag bara hittat om skolan och min framtid som snart är här. Intressant men lite utmattande i längden, och så känns det helt fel att ligga inne och surfa på nätet när solen skiner och det är varmt. Därför ska jag nu gå ut och fortsätta med sådant som jag vill få gjort innan skolan börjar, otroligt nog är nästan allt som finns på min lista avkryssat, trots att tiden såklart gått allt för snabbt. 

Det ska bli så roligt att flytta! Och att börja studera vid ett universitet! 

Klicka här för att komma till junis vinnare av månadens blogg!

Motiveringen: En ljus och otroligt fin blogg men massor av bilder och intressant läsning. 

Grattis, du är den första någonsin att få titeln "Månadens blogg" här på min blogg, haha. 

Vill ni ha flera Månadens blogg-tävlingar?

"Grattis!

Du har fått en studieplatse på Soc&kom.

Du kommer snart att få mera information

från Utbildningstyrelsen."

Det såg jag på min e-post idag när jag hade cyklat hem från jobbet. Nu vet jag plötsligt hur mitt år kommer att se ut. Eller, inte egentligen förstås, men jag vet åtminstone lite ditåt. Och jag känner mig otroligt förvirrad. Nej, jag trodde inte att jag skulle komma in. Och jo, jag hade nog lite börjat hoppas på att jag inte skulle göra det heller. För att jag ville var au pair. Jag har pratat massor med en av familjerna, pappan kommer från Sverige och barnen är tvåspråkiga. Mamman (som jag pratade med) helt supertrevlig, och jag tror att jag skulle ha trivts så himla bra hos dem. Mamman hade till och med redan tittat på dansskolor där jag kunde dansa. Hon var så otroligt rolig att prata med och jag hade så gärna lärt känna dem bättre. Så ja, det är nog lite synd. Men såklart har detta också en massa fördelar.

Nu behöver jag inte lämna mina nära och kära. Nu kan jag skaffa en lägenhet och få ett ordentligt hem igen. Nu kan jag börja studera och verkligen bygga upp någon grund för min framtid. Nu kan jag med säkerhet vara staffis på kulturkarnevalen och delta i VNF dans jubileum. Nu får jag antagligen en ordentlig möjlighet att på allvar komma fram till vad jag vill jobba med och vilken utbildning jag behöver. Nu får jag "settle down" för antagligen längre än ett år (om jag inte kommer fram till att jag behöver någon annan utbildning), vilket jag faktiskt längtade efter väldigt mycket innan jag kom på au pair-möjligheten.

Men detta känns nog verkligen förvirrande.