Igår gick jag tillsammans med en klasskompis och tittade på den akademiska damkörens jubileumskonsert. Vilken upplevelse! När jag kom hem var jag alldeles slut, orkade inte göra något på hela kvällen och gick och lägga mig mycket tidigare än vanligt.

Konserten var uppdelad i två delar; Den första en traditionell körkonsert med sånger ur körens repertoar genom åren, sånger från Finland, Norden och resten av världen; Den andra delen deras verk Låt mig vara - Anna mun olla, skapad för detta tillfälle. Först tar vi den första delen:

Detta var otroligt vackert. Jag blev så rörd bara av att titta på koristerna, de strålade och man såg verkligen hur mycket de tycker om att sjunga och hur bra de trivs med varandra. Oerhört vackra röster, så klar och samstämmig sång. Helt otroligt. Ännu mäktigare blev det när hela jubileumskören sjöng - korister från tidigare år förenade sig till den nuvarande kören och åh så vackert det var! Jag vet inte hur många de var, hela scenen var full, alla med röster som änglar.

Efter pausen började Låt mig vara - Anna mun olla, ett verk om hur det är att vara kvinna. Texterna baserade sig på delvis anonyma frågeformulär som koristerna själva svarat på, delvis utdrag ur Edith Södergrans dikter. Jag vet inte var jag ska börja. Det var ett så starkt framförande! Verket behandlade både positiva och negativa sidor med att vara kvinna, om skönhetsideal, kroppsbild och vardag. De förmedlade alla känslor så bra, det var en väldigt mångsidig konsert och de är alla så starka. Kalla kårar gick längs hela kroppen och tårarna föll nedför kinderna. När flickorna/kvinnorna gick omkring bland publiken och viskade/väste "Floshifloshi, fläsket dallrar!" blev det riktigt obehagligt. Det kändes som om de sa det till mig, och då kände jag hur det skulle kännas att få höra det där i verkliga livet. Vem säger så till någon annan?! Ännu värre blev det när kören stod uppdelade i gruppen omkring i salen och skrek "Hora, huora, vi ska döda dig!" allt vad de orkade. Tårarna bara trängde sig fram och det var verkligen starkt. 

Jag förstår mycket väl att detta har varit tungt för koristerna. Att lyfta fram hemska kommentarer som man fått och sjunga så hemska ord. Musik är ju dessutom så känsligt. Men sådant här behövs. Att lyfta fram mobbning och diskriminering. Konsten har makt att påverka. 

Tack för en otrolig konsert, ord kan inte göra er rättvisa. Hela upplägget var fullständigt.

 

Nicole Svensson

18 april 2016 16:44

Det låter spännande!

http://shine.bloggplatsen.se

Unia

18 april 2016 18:34

Det var det! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag ser att flera ännu tittar in här, trots att jag flyttat min blogg till nouw. Här kommer några tips om inlägg som finns på min nya blogg:     Varför sminkar jag inte mig?   Singapore, mitt hem i höst   7 tips: Så här...

Jag började blogga här för lite mera än fyra år sedan. Min presentation av mig själv såg då ut så här:   "Jag är en flicka från svenskfinland som kallar mig Unia, jag dansar modern dans och skriver (mestadels brev, men ska försöka komma igång med...

Efter att jag ätit middag idag ville jag gå ut, solen sken och jag vill ta vara på den så länge den visar sig. Hade svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på promenad, gå till skogen och plocka svamp/blåbär, eller sitta ute och göra något produk...

Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut!   ...

Gissa om jag varit lycklig denna vecka?     Den här sommaren blir nog helt underbar, trots allt. Mitt första läger var SÅ härligt, och denna vecka har varit lika härlig på ett annat sätt. Stockholm, Mariehamn, Allsång på Skansen, och bästa v...