På veckoslutet åkte jag hem för att titta på vår orts första ungdomsmusikal. Koreograferad och regisserad av min världens bästa danslärare, och i rollerna fanns många kära dansvänner. Det var meningen att denna musikal skulle göras redan det första året som jag inte längre bodde där (såklart, precis min tur det), men det var ingen enkel väg för musikalen att vandra så tidpunkten skjöts upp. Men nu var den färdig, och oj vilken ära att få sitta i publiken!

Jag vet inte var jag ska börja. Tvåspråkigheten är nog något alldeles unikt. Orten är nämligen väldigt svenskspråkig, men inom dans och musik syns också de finskspråkiga (det är där jag själv fått kontakt med finska under min tid på orten). I denna musikal sjöng alla på både svenska och finska, och många pratade också på båda språk. En del fick spela en roll som hade det andra modersmålet, det vill säga en finskspråkig karaktär trots att man själv är svenskspråkig. Jag är så imponerad. Och tänk vilken otrolig gåva för alla dessa ungdomar! Finska är ett otroligt svårt språk att lära sig, och antagligen är det lika svårt åt andra hållet. Men här umgås de alla och får både höra och prata båda språk - så otroligt nyttigt och bra. Så fint. 

Det var inte bara tvåspråkigheten som imponerade och berörde mig. Manuset var ju helt otroligt! Hela berättelsen så bra, innehållande inslag av utmärkt humor, viktiga ämnen och verklighet (trots att det var en helt fiktiv berättelse). Alla som bor på vår lilla ort borde se denna musikal. Alla andra också, för den delen. För denna musikal behandlar teman som grupptillhörighet, att inte ha rätt att korsa gruppgränser, att längta bort och att älska hemmet, att för mycket ibland handlar om pengar, att världen är orättvis, att man tillsammans är starkast och, framför allt, att ungdomarna kanske är lösningen och inte problemet. Och om vänskap, svek och att inte veta vem man kan lita på.

Dessutom blev jag igen en gång så imponerad av alla artister, ungdomarna. De kan dansa, skådespela OCH sjunga. Och skriva låtar och spela instrument. Och allt detta på både svenska och finska. De fick mig att skratta och gråta, de väckte känslor. De njöt och de levererade. 

Sist men inte minst är jag så otroligt imponerad, igen en gång, av min danslärare. Det var hon som räddade musikalen när det var nära att inte bli till något, och det var hon som gav allting liv. Hon är en så stor gåva till orten, och jag är så otroligt lycklig över att ha fått växa upp som danselev hos henne. Precis som musikalens manusförfattare (som också är en före-detta danselev till henne) skriver, lärde man sig mera om livet på hennes danstimmar än man gjorde i skolan. Att åka tillbaka hem och att se den här musikalen och att träffa henne och dansvänner igen gjorde att alla känslor kom tillbaka. Det gör så fruktansvärt ont att inte längre vara med. Att inte kunna stanna där och dansa. Förstås kommer de alltid att vara min extrafamilj, men att ha "flyttat hemifrån" gör verkligen ont. Jag saknar er!