Har ni någonsin tänkt på hur snabbt vardag blir vardag? Jag kan inte sluta förundras.

Jag har bott på landet hela mitt liv, förutom förra året då jag bodde i en liten småstad. Nu bor jag i huvudstadsregionen, till skolan tar jag mig med stadsbuss och metro. Metrons rulltrappor som kändes så långa, exotiska och utländska har blivit vardagsmat för mig. Reittiopas (reseplaneraren) behöver jag nästan aldrig längre. Jag åker hit och dit och känner mig inte längre som en utomstående i bussarna, jag känner mig bara som en av stadsborna som åker de där bussarna varje dag. Reserverar inte längre en massa tid - kommer ofta till busshållplatsen just när bussen kommer. Blir inte längre livrädd när bussarna kör helt fast i varandra, jag lovar, det kan inte vara mer än en centimeter mellan dem när de stannar efter varandra vid ett trafikljus! 

Jag tycker inte längre att det är konstigt att åka till skolan bara för att jobba på ett grupparbete när vi inte har några föreläsningar/lektioner den dagen. 

Ingenting känns nytt längre. Allt är bara vardag. Det är nästan skrämmande. Men huvudsaken är väl att man trivs, och trots att vardag blir vardag kunna uppskatta de små sakerna och lägga märke till ljuspunkter.

Detta veckoslut tar jag dock ledigt från vardagen, jag är på väg till världens bästa bästis! Detta har jag längtat till. Några minuter tills jag är framme!