Från och med imorgon kan jag kalla mig själv en universitetsstuderande. Tänk vad livet kommer att bli annorlunda! Och en ny start är ju alltid välkommen, även om jag just nu faktiskt inte känner något större behov av en ny start, för jag är väldigt nöjd med mitt liv. Men jag tror att det kommer att bli ännu bättre! Haha. Speciellt från och med nästa vecka, då vi får tillgång vår lägenhet, wohoo! Denna vecka bor jag hos min underbara f.d rumskompis, vilket känns helt perfekt. 

Det känns ofattbart att skolan faktiskt börjar imorgon, det är så mycket att det är omöjligt att greppa. Det känns som om jag inte vet någonting alls om studierna, men det kommer förhoppningsvis att ändra redan imorgon. Och så känns det också väldigt konstigt att jag kommer att få nya vänner igen, haha. Den här gången svenskspråkiga vänner ännu till, så det måste väl gå ännu lättare? Livet har så mycket fint att ge!

Förutom studierna är det också mycket annat som ska funderas på. Var och vad ska jag börja dansa? Ska jag skaffa några andra hobbyer? Hur mycket tid kommer jag att ha? Haha, men jag tycker om att leva i ovisshet ibland, för jag vet att det nog kommer att klarna så småningom. Och jag tycker ju om att planera!

Det har funnits mycket blåbär i år; någon fördel med en regnig sommar haha. Passade en gång när jag plockade på att fota lite innan jag tömde alla ris hehe.

Någon av er kanske minns en dikt jag skrev för ungefär ett år sedan (jag blev själv väldigt förvånad när jag såg att jag skrivit den redan första augusti förra året, wow så tiden går snabbt!), en dikt jag kallade "Jag springer". En kväll när jag inte kunde somna kom jag plötsligt att tänka på den, och följande dag skrev jag en fortsättning. Här kommer hela. (Jag vet inte ännu om jag vill ha den som en lång dikt eller två skilda, och inte heller om jag är nöjd med ordningen på "verserna".)

Jag springer

Springer och springer och springer

Där står han

Mina läppar spricker upp i ett leende

Där står han och väntar på mig

Just mig!

Jag ökar farten

Han välkomnar mig med öppna armar

I hans famn finner jag tröst och kärlek

Jag springer

Springer och springer och springer

Där står hon

Jag tvärstannar

Vad håller jag på med?

Vad ska jag göra, vad ska jag säga?

Vem är hon?

Vem är vi?

Finns det något jag kan göra?

Vad vore rätt?

Snälla ge mig facit, någon

Jag springer

Springer och springer och springer

Där ligger han

Jag blir alldeles svag

Lever han?

Jag närmar mig försiktigt

Åh!

Kom hit, ge mig en kram

Det ordnar sig nog, det måste bli bra

Tårarna rinner ner för mina kinder

Jag springer

Springer och springer och springer

Och springer

Hon är så långt borta

Jag springer

Där står hon, jag ser henne!

Jag sprintar den sista biten

Vi kramas, hoppar och skriker

Äntligen hos den som känner mig bäst

Äntligen kom jag fram till min andra halva

Jag behöver inte springa mer

Jag springer

Springer och springer och springer

Jag orkar inte springa mera

Tar han emot mig?

Torkar han bort mina tårar,

eller springer han om han får se dem?

Var inte dum, han älskar dig

Trösta mig, krama mig

Jag orkar inte springa mera

I hans armar kan jag vila

Hos honom är jag hemma

Jag sprang

Sprang och sprang och sprang

Hela mitt liv har jag sprungit

Men jag har stannat nu

Hon är borta

Försvann för långt bort

Jag orkar inte springa mera

Alla kan man inte rädda

Jag har sprungit

Sprungit och sprungit och sprungit

Jag har sprungit så länge nu

Försöker nå honom

Kom hit, kom hit

Jag vill krama honom,

hålla om honom tills han är hel igen

Sträcker mig så långt jag kan

Kommer det att räcka?

Jag sprang

Sprang och sprang och sprang

Och sprang

Kom fram till sist

Nu måste jag springa igen

Så jag springer

Och springer och springer och springer

Till henne orkar jag springa

För till henne springer jag med glädje

Hos henne väntar lycka, värme och kärlek

Så jag springer

Skulle vara tacksam för era tankar. :)

Den här reklamen är den bästa jag någonsin sett, tror jag. Jag började gråta första gången jag såg den. Titta på den.

Jag är en människa som bränner mig otroligt lätt i solen. Ändå har jag alltid varit väldigt dålig på att använda solkräm. I smyg har jag tyckt om att bli röd som en tomat över hela kroppen, i smyg har jag tyckt om att det har synts att jag varit ute i solen. Jag har till och med tyckt om smärtan, hur huden hettar och hur det svider när man lägger på kräm efteråt. Fy skäms på mig.

Det var förra året i Tjeckien när jag brände mig värre än någonsin som jag öppnade ögonen. Som jag insåg att det kanske inte är så bra för min hud att vara så mycket i solen utan skydd. Då hade jag till och med använt solkräm, men inte ordentligt. Så när jag reste till Nya Zeeland hade jag bestämt mig för att verkligen vara ordentlig när det gäller solkräm, och jag höll det ganska bra. Blev bara lite slarvig mot slutet av resan när jag tyckte att jag varit så länge där redan utan att bränna mig. Det resulterade förstås i att jag brände mig sista dagen.

En dag i somras såg jag Niveas reklam här ovan. Och jag började som sagt gråta. Hur dum får man vara egentligen? Vill man verkligen förstöra sin hud bara för att få färg, bara för att det ska synas att man varit i solen? Visst, jag tycker att det är mycket finare att vara brun än vit, men att vara röd är nog inte särskilt fint i mina ögon, och hur fin man än skulle bli vill jag inte förstöra hela mig bara för utseendets skull. Den här sommaren har ju inte varit så solig, förutom nu de senaste veckorna. Och jag kan stolt säga att jag använt solkräm väldigt duktigt. Förra veckoslutet var jag ute i skärgården och firade riktigt äkta sommar; simmade, solade, badade bastu, åt rökt fisk, var ute hela tiden... Jag var väldigt viktig med solkrämen, satte till och med på mera efter att jag simmat. Och vet ni vad? Det var en sådan lycka att komma hem därifrån och se att jag blivit brun istället för röd. Det är verkligen skickligt för mig, att vara så länge i solen, dessutom vid vattnet, med så lite kläder på mig, utan att bränna mig. Och oj så bra det känns. 

Ta hand om dig själv och din hud du också!

Hej på er! 

Hur har er sommar varit? Haha, det känns som om jag haft en lång bloggpaus, fastän jag bloggat hela sommaren. Jag blev lite bortskämd med alla inlägg från Nya Zeeland, behövde inte hitta på nya intressanta inlägg. Tack alla som har följt min blogg, statistiken har varit bättre än någonsin de senaste månaderna. Det gör mig otroligt glad och jag ska göra mitt bästa för att hålla uppdateringen aktiv trots att jag snart kommer att bli väldigt upptagen med universitet, flytt, ny stad och en massa nya härliga saker! Ni får gärna hjälpa mig genom att säga vad ni skulle vilja se här på bloggen.

Idag har jag haft en "måste-dag"; jag steg upp tidigt, besökte banken och pappersaffären, och har sedan jag kommit hem läst och läst och läst all info jag bara hittat om skolan och min framtid som snart är här. Intressant men lite utmattande i längden, och så känns det helt fel att ligga inne och surfa på nätet när solen skiner och det är varmt. Därför ska jag nu gå ut och fortsätta med sådant som jag vill få gjort innan skolan börjar, otroligt nog är nästan allt som finns på min lista avkryssat, trots att tiden såklart gått allt för snabbt. 

Det ska bli så roligt att flytta! Och att börja studera vid ett universitet! 

Till sist var det dags att börja avrunda vårt äventyr och bege oss tillbaka till vårt hostel. Det var en bit förstås, så äventyret var inte över så snabbt.

Först skulle vi tillbaka till dit vi fått skjuts med flickorna.

Jag har världens vackraste bästa vän.

En bättre bild på mitt blivande hem.

Jag tycker att dessa skyltar är lite skrämmande, och dem fanns det många av.

När vi kom ner till "civilisationen" frågade vi i den enda affären som fanns där om det ännu går några bussar till "the ferry landing", men nej, det gjorde det inte. Bara att börja gå! 

Vi bestämde oss dock ganska snabbt för att försöka lifta, klockan var redan ganska mycket och vi var lite osäkra på hur länge färjan gick, och vi visste inte hur långt det var dit (hade tagit ungefär tio minuter med buss om jag minns rätt). Det gick inte så bra, det var otroligt lite trafik, de bilarna som kom stannade inte och den som stannade skulle inte åt vårt håll. 

Jag insåg förresten när jag såg de här bilderna att vi gick i flip-flops hela dagen!

VET NI hur mycket vi skrattade när vi kom till den här skylten?! Vi hade gått HELA DAGEN, och hade ännu TOLV KILOMETER kvar! Nu blev vi riktigt allvarliga med liftandet, men nu kom det ännu färre bilar... Vi fantiserade om att först gå ända till färjan, sedan vara tvungna att simma över med våra väskor ovanför ytan, och komma fram så sent att köket skulle vara stängt så att vi inte skulle få någon mat, haha.

Känn dig påtittad.

Men när vi stod och lärde känna korna hände det. En bil kom, vi sprang ut till vägen och satte tummarna upp. Och den stannade! Det var en man med sin dotter och han skämtade att det skulle kosta $90 eller något sådant, haha jag skulle ha velat se mitt ansikte när han sa det, jag var för utmattad för att förstå skämt tror jag. Han plockade upp oss och körde oss ända till färjan, han var så snäll och riktigt trevlig, han hade dessutom varit till Finland! Vi tackade honom något otroligt och sedan var det bara att gå den lilla biten från färjan till hostellet. SÅ SKÖNT! 

Följande morgon var det tidig väckning och iväg till busshållplatsen. Men denna gång var det bara jag som steg på bussen, Tavi lämnade jag kvar i Whitianga. Det var SÅ sorgligt! Att åka buss ensam till Auckland, äta lunch ensam i Auckland, ta buss ensam till flygfältet, vara ensam på flygfältet, åka flyg ensam, ta buss hem ensam, vara ensam hemma. Jag grät som en tok under flygresan, det var helt absurt. 

Några sista flygplansbilder. När jag landade i Finland var det -15°C och hemma hos mig var det också iskallt. Jag sov med min varmaste pyjamasskjorta, fleecebyxor, fleecesockor, fleecefilt och täckte, och jag skakade. Gick dessutom och lade mig klockan sju på kvällen. Följande dag började skolan. Det kändes som om jag rest i tiden, som om tiden i Finland stått still medan jag varit i Nya Zeeland. Allting kändes overkligt.

Nu efteråt när jag tittat tillbaka på resan så här och sett alla bilder känns allting fortfarande overkligt. Ibland har jag tänkt "Oj dit vill jag fara någon gång!" åt någon av mina egna bilder haha, och ofta har jag tänkt "Tänk att jag faktiskt varit där, att jag var där, att det är jag som tagit den här bilden!". Det var två av de absolut bästa veckorna i mitt liv och Nya Zeeland är ett land som jag med säkerhet kommer att besöka igen. Res dit du också!

Tack för att du följt min resa på det här sättet! :)

Lyckligtvis var vi tillräckligt smarta för att ta med lite mellanmål, och vi hittade världens bästa plats för att äta det. Förlåt för enformiga bilder.

Och man ser hur min hud blir rödare och rödare...

Ännu var inte äventyret över! Titta in imorgon igen för att ta del av vår hemväg.

Väl framme vid Cathedral Cove var det dags för foton. Vilken vacker plats!

Jo, jag föll nästan.

Flera bilder i nästa inlägg!