Naturstig vid solnedgången tillsammans med mina bästa vänner.

I södra Finland, mitten av juli. Håller jag på att frysa händerna av mig. Har lust att ta på mig vantarna som jag inte vågat ta bort från rockfickan detta år, men jag vägrar, för att just det, DET ÄR MITTEN AV JULI.

Jag cyklar till jobb nuförtiden. Klockan sex på morgonen. Vet ni hur underbart det är att cykla den tiden? Solen håller på att gå upp, trots att vädret inte varit det bästa den sista tiden har solen gått upp varje morgon. Borde någon gång starta tidigare och ta kameran med mig, det är SÅ vackert! Luften är ren och allting är tyst och stilla. Förutom fåglarna som kvittrar. En rävunge som är på väg ut på vägen men skräckslaget vänder om när hen får syn på mig. En hare som först ser ut som ett rådjur, kanske mina ögon inte riktigt är vakna ännu den tiden på dygnet haha. En vuxen räv som springer över vägen.

Det är en skräckblandad förtjusning för mig när jag träffar alla dessa djur. Jag älskar att se djur trots att jag ofta är livrädd för att göra det i trafiken. Men cykel är nog det bästa fordonet för att träffa på djur med - liten risk att köra på dem, men snabbare än apostlahästarna ifall du skulle vara tvungen att fly. Varje morgon hoppas jag på att se något sött, vackert, ståtligt eller häftigt. Men vad gör jag den dagen en stor älg står framför mig på vägen? Jag skulle antagligen bli livrädd haha.

Så otroligt lyxigt att ha de alla fysiskt närvarande! 

      Lycklig tillsammans med mina närmaste.

För två år sedan skrev jag ett blogginlägg om min syn på alkohol, och denna sommar jobbar jag igen på posten och ser med jämna mellanrum samma baksida av en tidning som då inspirerade mig till detta blogginlägg. Därför tänkte jag nu skriva om hur min inställning har förändrats.

Jag är inte längre lika panikartat emot alkohol. Jag klarar nuförtiden av att gå in i alko utan att börja må illa och få lust att sparka ner allting, haha, vilket ju är bra eftersom jag nu som då för in post åt dem. Hur jag annars känner mig i alko, om någon ska köpa något därifrån alltså, vet jag faktiskt inte, för det är otroligt länge sedan jag varit det, jag minns inte ens när det senast hände. Jag tror att orsaken till att mina känslor svalnat är att jag inte haft så mycket kontakt med alkohol den senaste tiden, jag har umgåtts med människor som inte dricker och inte behövt se så mycket av alkoholens jobbiga sida.

I och med att jag träffat nya människor har jag dock ganska ofta fått förklara att jag inte dricker, vilket jag ibland tycker att är lite jobbigt. Varför kan jag inte bara vara som alla andra, ens dricka lite? kan jag tänka. För ibland tar det på krafterna att "vara konstig". Men nu har jag lärt mig att acceptera mig själv och jag har bestämt mig för att sluta göra saker som jag egentligen inte vill bara för att det "hör till" eller för att människor förväntar sig att man ska göra det. Ibland är jag faktiskt lite rädd för studielivet som väntar. Där finns så mycket alkohol! Ibland ger folk den bilden att man inte träffar folk och får vänner om man inte deltar i en massa evenemang, sitser och andra fester, som alla innebär en massa alkohol förstås. Jag kommer ju att vara helt ensam. tänkte jag när jag närvaroanmälde mig och skulle välja om jag också skulle anmäla mig till någon nation. För jag läste om nationernas evenemang och insåg att jag inte skulle vilja gå på ett enda. Inte kan man väl gå på sådana evenemang utan att dricka alkohol? Men så kom det rationella tillbaka. Kom igen! Jag har ju förut också fått vänner, vad skulle vara annorlunda nu? Nog finns där ju människor som gör annat än super. Människor som hellre gör annat på sin fritid. Jag bestämde mig för att inte anmäla mig till nationen. Jag kommer nog att hitta på en massa annat roligt. Dansa kommer jag säkert att göra varje dag, haha, och jag kommer att ha både Romeo och världens bästa rumskompis där. Jag har ofta längtat efter att studera på universitet och jag blev helt ivrig när jag fick ett infobrev från skolan och där stod om språkstudier. Jag kommer nog att trivas tror jag. Om jag inte får några nya vänner (haha) får jag ju åtminstone studera sådant som intresserar mig, dansa, och jag har redan världens bästa vänner från förut. Haha. För jag tänker inte slösa min tid på en massa alkohol-tillställningar som jag egentligen inte skulle vilja vara på, jag struntar i om andra tycker att man ska göra det, om jag inte har roligt där behöver jag inte gå. Om man får komma med utan att dricka är det klart att jag säkert går någon gång, för att se om det kanske ändå är roligt. Vad vet jag.

Jag är lycklig över att ha så många människor i mitt liv som accepterar att jag inte dricker, och också över att mina närmaste själva inte är så stora supare, haha. Min nuvarande syn på alkoholen är ungefär "Drick om ni så vill, men var medvetna om att det kan föra med sig negativa konsekvenser, och stör inte mig eller andra som inte vill bli störda, tack." 

Min fina hemby.

Jag har aldrig varit den som brytt mig speciellt mycket om utseendet, och det syns också. Jag är inte populär bland killar och jag får väldigt sällan kommentarer om mitt utseende. För några år sedan kunde jag ibland vara väldigt ledsen över mitt äckliga ansikte fullt av acne och bli på dåligt humör så fort jag såg mig i spegeln eller en bild på mig. Det hände dock inte så speciellt ofta, eftersom min självkänsla och mitt självförtroende ändå så länge har varit rätt så starka. Och det har ju alltid varit mitt eget val att inte sminka mig, att inte täcka in "det fula". För man är bra som man är och utseende ska inte spela någon roll. Dessutom gör smink bara acne värre.

Nuförtiden är jag dock nöjd med hela mig. Både insida och utsida. Inte är jag ännu heller världens snyggaste/sötaste/finaste, verkligen inte, på den fronten är allt som förut. Men jag har insett att folk ändå tycker om att titta på mig. Och det har fått mig att inse vad som är det bästa sminket av alla: glädje. Jag insåg det på vår sista dansafton. Vår fotograf talade med mig och sa helt underbara saker. Vi pratade om mycket, men det jag nu tänkte dela med mig av var detta; han sa att han minns mig ännu från första dansafton, för att det var en så stor glädje att fotografera mig eftersom jag uttrycker så mycket glädje när jag dansar. Själv när jag såg på bilderna tänkte jag på hur roligt det måste vara att fotografera alla andra för att de är så himla fina/snygga människor, och att jag inte kan vara en speciellt trevlig modell för att det så sällan blir riktigt bra bilder. Men där sa han till mig, att han minns mig och att jag är ett väldigt tacksamt motiv för att jag uttrycker så mycket glädje, för att man ser att jag älskar det jag gör. 

För att ta ett annat exempel från min världens bästa skola nämndes ordet glad/iloinen nio gånger på pappret som jag fick av mina underbara klasskamrater, och resten av kommentarerna innehöll andra formuleringar med ungefär samma innebörd. Jag får också ofta höra att min glädje är en av de bästa egenskaperna hos mig, och har till och med fått höra att vad som än händer så vet man att man åtminstone har mitt skratt haha. När jag var yngre förstod jag inte riktigt hur glad kunde vara en komplimang, "för det är ju en sinnesstämning", men nuförtiden tycker jag att det är något av det finaste man kan höra. Att man är en glad människa. För det betyder att man sprider glädje.

Om någon av er trodde att jag skulle komma med något "riktigt" sminktips, så hoppas jag att ni inte blev besvikna. För visst är detta ett allvarligt sminktips, jag menar det. Uttrycker man glädje behöver man inte smink (inte för att man behöver det annars heller), människor tycker om att se på en för det. Så le, var glad och sprid glädje! 

  Passande nog står det Enjoy life på min T-shirt. Till fotografens blogg.

Det är bra med besök bortifrån så får man en orsak att åka omkring på orten med kameran i högsta hugg.