Det känns som om jag alltid haft mina närmaste vänner utspridda och långt borta. Mest har det ju varit Tavi, som blev en av mina bästa vänner redan i slutet av lågstadiet men har bott en timme bort hela tiden, förutom när vi gick i nian (och somrar och helger). Också brevvänner som har kommit mig väldigt nära och funnits där när vännerna som är fysiskt närvarande inte är så mentalt närvarande. Även brevvänner som har blivit "vanliga vänner" istället för brevvänner, och som jag till exempel träffat på läger. Jag har haft nära vänner "över hela Finland", har det känts som haha. Också det senaste året kändes det som om jag var den som hade mina närmaste långt borta. Kanske helt förståeligt att det kändes så, eftersom min allra bästa vän var på andra sidan jorden. Min pojkvän var halva året i armén och resten av året ungefär en timme bort, och vi träffades bara på veckoslut, inte ens varje. Nu, när jag har både Tavi och Romeo inom tjugo kilometers avstånd, finns förstås min nya underbara vän två-tre timmar bort. Så det är väldigt sällan som jag har alla mina närmaste hos mig. Väldigt sällan som det inte finns någon jag saknar.

Ibland, väldigt sällan, händer det dock att dessa vänner träffas. Kulturkarnevalen 2013 var ett sådant ögonblick. Inte alla förstås, men väldigt, väldigt många av mina nära vänner från alla håll och kanter skulle träffas och finnas på samma plats. Det var så konstigt för mig att jag trodde att det skulle bli total kaos, haha. En följd av att ha vänner från många ställen är ju också att de inte känner varandra, förutom vad de hör från mig förstås, jag är ganska bra på att prata om mina vänner, hehe.

Och varför skriver jag det här nu? Jo, för vet ni vad?! Jag har ett av de bästa veckosluten i hela mitt liv bakom mig! Mina allra käraste rumskompis kom och hälsade på, både Tavi och Romeo var hemma, OCH en till av mina vänner från VNF var och hälsade på sin pojkvän som är en av mina vänner och min pojkväns bästa vän, wohoo! Vet ni vilken lyx det var?? På lördagen fick jag för första gången någonsin uppleva att ha alla mina tre närmaste människor bredvid mig. På samma gång. Jag kände mig så bortskämd och självisk, men så innerligt lycklig. Solen sken, vi satt i parken och smyglyssnade på en utomhuskonsert, och jag hade de alla där. Jag tror ingen kan förstå lyckan jag kände, och ständigt känner för att jag har dessa underbara människor i mitt liv. De får mitt hjärta att svälla över av kärlek, de är världens bästa. Jag älskar dem. Med dem vid min sida klarar jag av allting. 

Jag har världens bästa människor i mitt liv, och jag ber om ursäkt för att jag har tagit dem förrän alla andra. Men dessa kommer jag aldrig att ge ifrån mig. Dessa älskar jag och jag vet att de också tycker om mig. De tycker om att vara med mig och uppskattar mig. Jag hoppas att ni har någon nästan lika bra i era liv, så att ni också får känna denna kärlek som jag är så priviligerad att få känna. Jag behöver inte längre människor som inte värdesätter mig, vår vänskap och det jag gör för dem. Vill de inte ha mig i sitt liv, så tack och hej. Önskar bara att jag hade kunnat inse tidigare att alla inte står en lika nära som de verkar göra.