Hej! Jag åker buss hem från huvudstaden ikväll och efter att de två första timmarna skrivit brev sitter jag nu och bara beundrar detta vackra land i solnedgången. Naturen är verkligen Finlands starka sida, jag tycker det är så fint och speciellt när solen håller på att gå ner. Jag njuter av att åka buss.
Tyvärr blir det inte så bra bilder genom bussfönstret och med mobilen, men ni får se några försök ändå.

Hoppas att ni har det bra. Sköt om er.

 

Och han gör mig så lycklig.

Bilderna är från förra veckoslutet när vi var vid deras sommarställe, och flera bilder därifrån är på kommande.

Hallå alla bloggägare där ute! Jag har bestämt mig för att ordna en månadens blogg-tävling här på min blogg, för första gången någonsin! Har du en blogg och vill delta är allt du behöver göra att kommentera att du vill det. Lätt som en plätt! Jag kommer att välja en vinnare i slutet av månaden.

Det gör otroligt ont i mig när barn försöker vara mycket äldre, hårdare och "tuffare" än de verkligen är. De kan vara så argsinta och uppkäftiga och våldsamma och ilskna. Jag antar att det är en nödvändig del av att hitta sig själv kanske, men jag tror mest att det är de/vi vuxnas fel (det här med att vara i min ålder; är inte vuxen med inte barn heller). Det händer så ofta att jag ser vad som får denna hårda fasad att komma fram hos barnet, och ofta har det att göra med något som gör ont. När barnet känner sig sårad, orättvist behandlad, missförstådd, bortglömd, rädd... Och allt för ofta ser jag vuxna som inte ser det här, vuxna som inte kan ta det på rätt sätt. De reagerar med ilska på barnets ilska och så är man inne i en ond cirkel. Jag vet att det kan vara otroligt svårt att ta sig igenom barnets mur när den väl är uppe, men jag tror absolut att det går. Om man ser vad som förorsakar den och vågar acceptera att det är så.

Hur som helst, jag tänkte inte nu prata om barnuppfostran. Jag har själv inga barn ännu och kommer inte ha det på en tid heller, så jag vet ju inte hur det är sedan när barnet är ens eget, men jag måste säga att jag längtar efter att ha någon att sköta om, uppfostra och finnas där för. Men det var inte heller det jag skulle prata om nu, haha. 

  Bild från 2012.

Jag tillbringade idag mycket tid med min tioåriga (snart elva) bror. De senaste åren har jag ju varit väldigt lite med mina bröder eftersom jag inte bott hemma, vilket jag känner att är lite synd. Jag skulle vilja finnas där för dem mera än jag gör. Visst, inte är de ju så mycket med mig heller när jag är hemma, ofta sitter de och spelar eller tittar på videor eller är ute och kör moped. Ofta glömmer jag också bort att jag faktiskt verkar betyda ganska mycket för dem. När ena säger att han inte alls tycker att jag är konstig. När den andra glatt utbrister "Ska du bli övernatt?!" och blir överlycklig över att jag ska stanna HELA SOMMARLOVET och gnäller på mig att jag absolut måste komma med honom till det andra rummet. Och idag när vi spelade fotboll och han undrade om jag vet någon "challenge" (som t.ex Ice bucket challenge) som är rolig och "inte så där farlig" (som tabasco t.ex.) När han tyckte att jag "har mera krätä" än han (= är starkare) och att jag är bättre på fotboll än mamma, haha. När vi hoppade på trampolinen och han frågade om råd för att hoppa högre och hur man hoppar så att man landar på rumpa och kommer upp igen. När han skrattar tillsammans med mig. När vi bara satt på trampolinen och frågade varandra frågor, som "Vilken är din favoritfrukt?" och "Vad skulle du välja om du nu skulle klara av precis vad som helst?". När jag märker att han med mig vågar vara just det barnet han är, han vågar drömma men också tänka realistiskt, vågar fråga vad saker betyder och vågar bara vara den han är. När han verkligen är intresserad av vad jag svarar och också tycker om att berätta sina svar för mig. Och jag är också otroligt intresserad av hans svar. Det är ljuvligt att se det oskyldiga barnet bakom pojken som börjat svära, käfta emot och får skäll i skolan. För jag ser att han också trivs att vara den som han är när det bara är vi två. När han inte behöver bevisa någonting. När det räcker att bara vara.

  2013.

Barn är så himla fina. Jag möttes idag av en rynkad näsa när jag berättade att jag skulle vilja adoptera barn. "Det är ju dåligt, då blir ju han eller hon aldrig en del av familjen" tyckte han. Jag sa att det inte alls skulle vara så, jag skulle fortfarande vara deras mamma och de skulle vara mina barn. "Men man skulle ju ha olika efternamn" fick jag som svar på det. När jag tog en av våra bekanta som är adopterad som exempel och sa att hon ju har samma efternamn som sin mamma blev han förvånad: "Är hon adopterad?! Det visste jag inte." När jag sa att visst är hon det och det är helt som vanligt, att nog är ju hennes mamma helt hennes mamma, höll han med och det känns fint att kunna visa det. Att inte är det alls något konstigt med att adoptera. Nog blir man familj för det.

Alla bilder är tagna av Chris Senn.

  Min första balettuppvisning någonsin.