Åh så ljuvligt väder! Idag är den första riktiga sommardagen, jag önskar så att det kunde fortsätta så här nu. Jag har gått i klänning och bränt mig alldeles fruktansvärt, oops. Jag måste lära mig att använda solkräm! Medan Romeo var på jobb satt jag ute och läste i två-tre timmar, stektes nästan ihjäl, men åh så jag har längtat efter det här! Njuter för fulla muggar.

Dum som jag är hade jag inte kameran med mig, det hade blivit vackra bilder på vår promenad igår när det också var ljuvligt väder (idag var det dock ännu bättre), så jag bjuder istället på några bilder från deras sommarställe. Den dagen var det så kallt att jag gick med två varma tröjor på, men det ser mycket varmare ut på bild haha.

Jag älskar skärgården!

Gruppbilder från konfirmationen. De som jag själv är med på har mamma tagit.

För ett år och en vecka sedan (ungefär) var mina känslor ett enda trassel. Jag visste inte vad jag själv kände och förstod inte om jag försökte förtränga något för mig själv eller om jag trodde att jag kände sådant som jag egentligen inte känner. Låter det invecklat? Haha, det var det. Men åh, jag minns de där dagarna så väl, med en otrolig glädje och lycka, jag minns pirrandet i magen och leendet som var omöjligt att förhindra när jag tänkte det och innerst inne visste hur det skulle bli. När jag började inse att jag bara själv förträngt mina sanna känslor. För att jag var rädd. Rädd för att det skulle ta slut. Något som inte ännu ens hade börjat. Jag var rädd för att börja något för att jag var rädd för att det skulle ta slut. Vad är det för idé med att leva på det sättet? Om man inte börjar för att man fruktar slutet är det ju samma som om det aldrig skulle finnas - alltså likadant som om det skulle ta slut. Förstås, slut kan göra väldigt ont, men vi kan ju inte leva om vi hela tiden undviker saker för att vi är rädda för att de ska ta slut och våra egna känslor som skulle komma med det.

De saker som varit bäst i mitt liv är också de som har gjort mest ont när de tagit slut. Men det betyder ju inte att jag ångrar att de fanns så länge de varade. Allting kan inte vara för alltid. Mina tio år som dansare i Arkipelag. Jag skulle inte vara den jag är om jag inte hade börjat dansa. Oj så mycket jag gråtit för att det en dag tog slut (eller, ännu är det ju inte helt slut, men... officiellt haha), oj så ont det har gjort i mitt hjärta. Mitt år vid VNF. Jag vet inte hur mycket vi grät de sista veckorna i skolan och hur mycket jag har gråtit efteråt hemma. Ännu kommer det tillfällen då jag bara helt plötsligt börjar tänka på hur mycket jag saknar alla och börjar gråta. Men hur ont det än gör när det är över, så är det verkligen värt det! 

Funderar du på att göra något men inte ännu vågat för att du är rädd för att det ska sluta dåligt? Jag frågar dig då: Skulle det göra dig lycklig? Then go for it! Vad skulle livet vara om vi hela tiden var så rädda för att känna sorg att vi inte ens vågade vara lyckliga? Man kommer nog över sorgen på något sätt, om sorgen ens någon gång kommer, lycka väger mera än sorg och det är just här och nu som vi lever. Och som sagt; kanske det inte ens tar slut någon gång. Man kan inte veta i förväg (visst, med vissa saker vet man ju, som skolor och resor m.m.), så varför vara så rädd för något som man inte ens vet att kommer? Våga leva, säger jag.

Vi tänkte på detta när vi gjorde vår duo till dansafton. Hur ont det kommer att göra att säga adjö, men hur mycket fint vi fick och hur mycket värt det är. Att även om kärlek gör ont ger det ännu mera gott.

Loving can heal, loving can mend your soul. And it's the only thing that I know. When it gets hard, you now it can get hard sometimes, it is the only thing that makes us feel alive.

P.s Rösta gärna i min nya omröstning. Och så får ni otroligt gärna också berätta för mig vad ni skulle vilja att jag bloggar om, jag har mest bara bilder på kommande och det känns lite enformigt. Funderar på att kanske ha en frågestund... Vad tycker ni om det? Och glöm inte att anmäla er till månadens blogg om ni vill vara med!

I söndags blev min bror konfirmerad och jag blev anlitad som fotograf. Själv blev jag verkligen nöjd med bilderna trots att han inte precis såg fram emot fotograferandet, haha. Här kommer de första!

Vad tycks? :)

Visst är det härligt med människor som bara genom att finnas till gör dig så lycklig att du inte kan låta bli att le? Människor som bara med sin närvaro förgyller din dag. Människor som du kan sakna så att det gör fysiskt ont. Jag har flera sådana människor i mitt liv. Ett enda meddelande från dem lyser upp hela mitt liv. När de är närvarande är det lättare att andas. Om jag är deppig flyger det mörka molnet bort så fort jag ser dem och får en kram. Dessa människor låter mig vara den jag är och jag slappnar totalt av när jag är med dem. När de är här är allt tungt försvunnet. Då finns bara glädje. Luften blir klarare och mitt hjärta lättare. Jag hoppas att ni alla har någon sådan i era liv. Och om ni har det - ta hand om dem och se till att de vet om det. 

Jag älskar er. Och jag hoppas att ni vet vem ni är.

De är bara för ljuvliga!

Det lönar sig att titta på videon också och inte bara lyssna, jag älskar speciellt hon som sitter i mitten längst fram, åh SÅ härlig!

Igår hade jag inträdesprov till Socialpsykologi i Helsingfors och passade samtidigt på att hälsa på min saknade, saknade finfina vän. Hade en helt underbar dag trots att jag också fick veta att jag inte kom vidare till intervjuskedet i psykologin. Nytt försök nästa år, om jag fortfarande vill dit då!

Efter inträdesprovet gick vi omkring i staden för att hitta ett matställe och sedan åkte vi på ett spontanbesök till Borgbacken. Åh så roligt det var!!! 

              Känslan när den skjuter upp är det bästa någonsin!

Tack för dygnet, jag saknar dig redan!