"Grattis!

Du har fått en studieplatse på Soc&kom.

Du kommer snart att få mera information

från Utbildningstyrelsen."

Det såg jag på min e-post idag när jag hade cyklat hem från jobbet. Nu vet jag plötsligt hur mitt år kommer att se ut. Eller, inte egentligen förstås, men jag vet åtminstone lite ditåt. Och jag känner mig otroligt förvirrad. Nej, jag trodde inte att jag skulle komma in. Och jo, jag hade nog lite börjat hoppas på att jag inte skulle göra det heller. För att jag ville var au pair. Jag har pratat massor med en av familjerna, pappan kommer från Sverige och barnen är tvåspråkiga. Mamman (som jag pratade med) helt supertrevlig, och jag tror att jag skulle ha trivts så himla bra hos dem. Mamman hade till och med redan tittat på dansskolor där jag kunde dansa. Hon var så otroligt rolig att prata med och jag hade så gärna lärt känna dem bättre. Så ja, det är nog lite synd. Men såklart har detta också en massa fördelar.

Nu behöver jag inte lämna mina nära och kära. Nu kan jag skaffa en lägenhet och få ett ordentligt hem igen. Nu kan jag börja studera och verkligen bygga upp någon grund för min framtid. Nu kan jag med säkerhet vara staffis på kulturkarnevalen och delta i VNF dans jubileum. Nu får jag antagligen en ordentlig möjlighet att på allvar komma fram till vad jag vill jobba med och vilken utbildning jag behöver. Nu får jag "settle down" för antagligen längre än ett år (om jag inte kommer fram till att jag behöver någon annan utbildning), vilket jag faktiskt längtade efter väldigt mycket innan jag kom på au pair-möjligheten.

Men detta känns nog verkligen förvirrande.