För ett år och en vecka sedan (ungefär) var mina känslor ett enda trassel. Jag visste inte vad jag själv kände och förstod inte om jag försökte förtränga något för mig själv eller om jag trodde att jag kände sådant som jag egentligen inte känner. Låter det invecklat? Haha, det var det. Men åh, jag minns de där dagarna så väl, med en otrolig glädje och lycka, jag minns pirrandet i magen och leendet som var omöjligt att förhindra när jag tänkte det och innerst inne visste hur det skulle bli. När jag började inse att jag bara själv förträngt mina sanna känslor. För att jag var rädd. Rädd för att det skulle ta slut. Något som inte ännu ens hade börjat. Jag var rädd för att börja något för att jag var rädd för att det skulle ta slut. Vad är det för idé med att leva på det sättet? Om man inte börjar för att man fruktar slutet är det ju samma som om det aldrig skulle finnas - alltså likadant som om det skulle ta slut. Förstås, slut kan göra väldigt ont, men vi kan ju inte leva om vi hela tiden undviker saker för att vi är rädda för att de ska ta slut och våra egna känslor som skulle komma med det.

De saker som varit bäst i mitt liv är också de som har gjort mest ont när de tagit slut. Men det betyder ju inte att jag ångrar att de fanns så länge de varade. Allting kan inte vara för alltid. Mina tio år som dansare i Arkipelag. Jag skulle inte vara den jag är om jag inte hade börjat dansa. Oj så mycket jag gråtit för att det en dag tog slut (eller, ännu är det ju inte helt slut, men... officiellt haha), oj så ont det har gjort i mitt hjärta. Mitt år vid VNF. Jag vet inte hur mycket vi grät de sista veckorna i skolan och hur mycket jag har gråtit efteråt hemma. Ännu kommer det tillfällen då jag bara helt plötsligt börjar tänka på hur mycket jag saknar alla och börjar gråta. Men hur ont det än gör när det är över, så är det verkligen värt det! 

Funderar du på att göra något men inte ännu vågat för att du är rädd för att det ska sluta dåligt? Jag frågar dig då: Skulle det göra dig lycklig? Then go for it! Vad skulle livet vara om vi hela tiden var så rädda för att känna sorg att vi inte ens vågade vara lyckliga? Man kommer nog över sorgen på något sätt, om sorgen ens någon gång kommer, lycka väger mera än sorg och det är just här och nu som vi lever. Och som sagt; kanske det inte ens tar slut någon gång. Man kan inte veta i förväg (visst, med vissa saker vet man ju, som skolor och resor m.m.), så varför vara så rädd för något som man inte ens vet att kommer? Våga leva, säger jag.

Vi tänkte på detta när vi gjorde vår duo till dansafton. Hur ont det kommer att göra att säga adjö, men hur mycket fint vi fick och hur mycket värt det är. Att även om kärlek gör ont ger det ännu mera gott.

Loving can heal, loving can mend your soul. And it's the only thing that I know. When it gets hard, you now it can get hard sometimes, it is the only thing that makes us feel alive.