Även om andelen svenskspråkiga är minimal är svenska faktiskt ett officiellt språk i Finland. En del försöker få den obligatoriska skolsvenskan slopad dock, vilket är fullständigt idiotisk, likadant som deras argument, men det är inte det jag ska tala om nu. Nu tänkte jag prata om mina egna finskakunskaper.

Först måste jag påpeka att jag kommer från ett helt svenskspråkigt område där man så gott som aldrig behöver finska och hör heller nästan aldrig finska. Förutom på TV:n om man tittar på finska program förstås.

I lågstadiet var jag bra på finska, för min nivå alltså. Vi börjar med finska på tredje klass, men hade "språkduschar" redan i förskolan. När min 1,5år-äldre syster kämpade med sina finskaläxor och -prov lärde jag mig orden samtidigt när mamma förhörde henne. 

När jag började högstadiet känns det som om jag blev sämre på finska ju mer tid som gick. Berodde antagligen mest på att vi fick en ny lärare i nian (om inte redan slutet av åttan?) som tog bort all min motivation. Motivation är nämligen väldigt nödvändigt för att man ska lära sig, och motivationen till just finska är vanligtvis farligt låg på orten som jag kommer ifrån. För att det är så svårt. Ändå ansågs jag vara relativt bra på finska, eftersom många andra hade så stora svårigheter med det.

Samma negativa utveckling fortsatte i gymnasiet, där var nästan alla i min grupp så otroligt omotiverade som man bara kan vara. Och naturligtvis smittade det av sig. Vi ifrågasatte allting och diskuterade väldigt ofta hur dåliga system det finns för att lära ut finska, att man borde använda helt andra metoder redan från början, kom med argument om att vi inte behöver lära oss finska om inte de finskspråkiga lär sig svenska och att vi har rätt till betjäning på svenska, och varje lektion klagade människor på hur värdelösa de är på finska. Haha. Sorgligt men sant. Jag hölls fortfarande som en av de bästa i gruppen (nu måste vi förstås komma ihåg att jag inte talar om sådana som verkligen kan finska, t.ex de som kommer från tvåspråkiga hem), men min personliga nivå sänktes faktiskt rejält, tyckte åtminstone jag själv. 

När jag gick ut sexan hade jag 10 på betyget i finska. När jag gick ut högstadiet var vitsordet 9. När jag gick ut gymnasiet var vitsordet 8. Men jag är en människa som uppför mig väl på lektionerna och ofta är omtyckt av lärarna, så vitsorden avspeglar inte alltid mina sanna kunskaper.

När jag slutade gymnasiet och studentskrivningarna var över började jag ju dansa fyra gånger i veckan och dansade också då med en finskspråkig grupp. Att bara få vara i en sådan miljö och höra finska, och prata lite också, påverkar otroligt mycket, speciellt när man ändå har grunden där någonstans ingrävd, haha. Så även om det bara var för någon månad kände jag att min finska blev lite bättre, och speciellt fick jag en bättre inställning till språket.

I höstas började jag i en svenskspråkig skola där vi endast var två på klassen som pratade svenska, resten var finskspråkiga. Och det är här jag befinner mig nu (vi har dock fått en svenskspråkig till). De flesta av våra lärare är också finskspråkiga, de flesta kan dock också svenska men pratar finska på lektionerna. Och jag är faktiskt glad över att det är så här. Eftersom det är dans det handlar om så är ju inte språket så viktigt. Och jag har lärt mig så mycket finska! Förut om någon frågade om jag kan finska svarade jag "vähän" (=lite). Nu tvekar jag inte ens, nu kan jag finska. Och precis som en av mina härliga klasskompisar sa till mig, så känner jag nu också att jag skulle klara mig var som helst. Jag är inte längre rädd för finska. Jag behöver inte längre koncentrera mig alls för att förstå finska. Inte behöver jag heller tänka igenom allting före jag ska säga något på finska. Det kommer automatiskt. Flytande, felfri finska säger jag inte att jag kan, men vet ni vad? Man behöver inte prata helt felfritt för att kunna ett språk. Man blir nog förstådd. Och denna inställning är en stor orsak till att jag lärt mig: Jag har vågat prata. Jag vågar skratta åt mig själv för att jag inte kan, jag vågar använda svenska (eller engelska) ord om det är något jag inte kommer på, jag vågar avsluta ord med "osdfjklajvjikoewt" om min mun inte vill forma sig rätt eller jag inte vet hur man ska böja dem. För de andra är otroligt stöttande. De hjälper en hitta rätt ord, de förstår vad jag menar utan att jag klarar av att förklara precis allting, de säger att jag får säga på svenska om det blir för svårt, de skrattar med mig och inte åt mig om de skrattar, vanligtvis gör de inte ens det. Och de säger att min finska har utvecklats massor. Vilket den nog ärligt talat har gjort. Men det är ju ganska självklart också, för inte har jag behövt finska förut. Nu har jag i nästan ett år varit bland med finska hela tiden och "varit tvungen" att använda det om jag vill kommunicera med de andra, haha. Och det som tröstade mig och gav mig så mycket mod i början var vetskapen om att mina klasskamrater egentligen borde kunna lika mycket svenska som jag finska, muhahaha, haha, för jag har säkert haft lika lite kontakt med finska som de har haft med svenska förut, nästan åtminstone. Hehe. Men deras svenska har också förbättrats massor, även om jag alltid misslyckas med mina projekt att bara prata svenska med dem haha.

Vad jag vill säga med det här inlägget är: VÅGA SÄGA FEL, det är så du lär dig, och; JAG ÄLSKAR MIN KLASS! <3

  Foto: Chris Senn