Har ni någonsin varit med om det, att ni varit osams med någon, och velat reda upp allting, men den andra personen har inte velat diskutera, för att hen "inte orkar mer"? Det har jag. Och jag kan säga, att jag förstår bra att man inte orkar. För inte orkar jag heller. MEN, man jag inte använda det som argument till att man inte vill reda upp vad som nu måste redas upp. För känslan att man inte längre orkar är i själva verket ett tecken på att man borde reda upp det och få ett slut på allting. För det är ju inte så att man inte orkar att det tar slut. Man orkar inte att det håller på. Och det enda sättet för att bli av med det är att lösa allting. Se på det så här: Varför känner du att du inte orkar? För att det har hållit på så länge. Hur har du tänkt bli av med känslan av att du inte orkar? Genom att fortsätta ha det så som det är nu? Att fortsätta med det som du inte orkar med längre? Vad är det för logik i det? Problem försvinner inte av sig själva.

Har ni någonsin hört någon säga "Jag vill inte förlåta, jag tycker om hatet som finns inom mig, det har blivit en del av mig."? Det har jag. Och för att vara ärlig tycker jag att det låter otroligt oroväckande. Tycker om att gå omkring och hata en person? Min spontana reaktion är "VILL du må dåligt? Vill du inte må bra igen?" Jag tror inte att någon vill må dåligt. Därför tror jag inte heller att någon tycker om att hata, för hat är tungt. Jag tror att det handlar om rädsla. Man är rädd för att ge efter, för att släppa taget, för att gå vidare. Kanske man har blivit så van att känna det där hatet inom sig, att man känner att det har blivit en del av sig själv, och att man är rädd för vem man är utan den delen av sig själv. Men det gäller att minnas, att man har ju varit någon också innan man började hata. Och man kommer att vara någon utan det där hatet efteråt också. Man kommer att vara samma människa, möjligtvis vara lite gladare och må bättre. För det tar på krafterna att hata.

Har ni hört ordspråket "Att protestera är som att cykla med handbromsen i. Det går i början, men blir tungt i längden."? Lite liknande känner jag att det är med att hata. Man kanske inte ens märker det medan man går omkring och bär på det, men om man släpper taget och låter hatet gå, då känner man vilken lättnad det är. Kanske man först då känner tyngden som legat på ens axlar och bara vuxit för var dag som gått. Ni kanske har märkt också hur man bara ser allt negativt med personen man hatar? Man vrider och vänder, hör man något positivt om hen hittar man på bortförklaringar och vrider det till något helt annat än det egentligen är, för man är övertygad om att det inte kan finnas något positivt med den personen. Och varje liten negativ sak man får veta överdriver man stort, för tänk nu vad hemsk den där människan är! Man ser det man vill se och hör det man vill höra. Det är inte bra att gå omkring och bära på hat, för man kommer bara längre och längre bort från sanningen hela tiden. Och desto svårare blir det att släppa taget. Det krävs mera styrka för att klara av det. Men kom ihåg, man gör sig själv en stor tjänst, ger sig själv en underbar gåva, om man bestämmer sig för att förlåta, släppa taget, gå vidare. Man lyfter tyngden från sina egna axlar, låter mörkret flyga förbi. Låter känslan av att man inte orkar längre försvinna. 

Så nästa gång du tänker eller säger "Nej, jag orkar inte längre", fundera då på vad det är du inte orkar med och vad du måste göra för att bli av med det. För det går alltid. Alla har chansen att må bra, och alla förtjänar att leva ett underbart liv.