Årets andra bok blev Mitt positiva liv av Alcazar-stjärnan Andreas Lundstedt. Redan historien om hur jag hittade den här boken är ganska speciell. Med tanke på att det är en svensk bok av en författare från Sverige, och ännu till någon som jag känner till och tycker om. Jag hittade den nämligen på andra sidan jorden. Innan det hade jag ingen aning om att han skrivit en bok. Inte heller att han hade hiv. Jag har ett svagt minne av att jag nog hört det någon gång i förbifarten, men inte så att det fastnat på minnet.

Min första dag i Nya Zeeland gick Tavi och jag omkring vid hamnen i Auckland. Där hittade vi ett "öppet bibliotek" eller vad nu sådana där ställen kallas, ni vet dit man kan hämta böcker och ta med sig böcker och låna böcker, helt hur man vill (det är ju dock inte meningen att man ska ta någon bok utan att själv ge en bok dit). Jag blev väldigt förvånad över att hitta några svenska böcker där, på andra sidan jorden haha. Plötsligt fastnade mina ögon på titeln "Mitt positiva liv", ni förstår säkert att det är en titel som drar till sig min uppmärksamhet, positiv som jag är haha. Ännu intressantare blev den när jag såg vem som skrivit den. "Wow, har han skrivit en bok? Det visste jag inte." Ivrigt vände jag på boken för att läsa baksidan. Mina ögon blev stora och det stack i hjärtat. "Hej. Jag heter Andreas Lundstedt och jag har hiv." Tavi delar inte mitt intresse för svensk musik, och bara Sverige överlag, så hon verkade inte riktigt förstå mitt lilla chocktillstånd, och inte heller att jag absolut måste läsa denna bok. Men hon tyckte åtminstone att det var okej för mig att ta den fastän jag inte hade någon bok att ge tillbaka - jag lovar, nästa gång jag kommer dit ska jag lämna tillbaka något.

Wow. Andreas Lundstedt kan verkligen mera än att dansa, sjunga och showa som världens härligaste discodrottning. Jag är helt ordlös efter den här boken. Jag har njutit och gråtit och skrattat och mått dåligt. En av mina nya favoritböcker. 

Jag måste medge att min syn på hiv innan jag läste den här boken inte gjorde verkligheten rättvisa. Det enda jag tidigare haft att göra med viruset är Jonas Gardells triologi Torka aldrig tårar utan handskar, men tiden han berättar om i dem var för länge sedan och mycket har gått framåt sedan dess. "Hur kan han se så frisk ut? Hur lever han ännu?" tänkte jag nästan när jag först läste att Andreas har hiv. Men oj så mycket jag lärt mig nu.

Jag vet inte hur jag ska förklara boken Mitt positiva liv. Ett mästerverk. Otroligt berörande. Andreas berättar om sin barndom som discodrottning redan från födseln. Om sitt artistliv och om när han fick beskedet att han har hiv. Om hur han i tio år höll det hemligt till och med för sina närmaste, om hur det var för smärtsamt och skamfyllt att ens tänka på. Om hur har gjorde allt för att förtränga det, lekte med döden och kastade nästan bort hela sitt liv för droger. Om hur det till sist blev för mycket att bära på och han öppnade sig. 

Andreas skriver på ett sätt som engagerar och berör. Jag kände mörkret och tyngden av att bära omkring på hiv-hemligheten ensam, jag kände lättnaden skölja över mig när bästisen till sist frågade hur det var och det inte längre gick att ljuga. Jag kände ångesten på bottnen och lyckan på toppen. Jag kände så bra igen mig i mycket av vad han skrev, fastän jag inte varit med om något av det. Känslor kan ändå vara samma. För hur ensam man än kan känna sig ibland, finns det alltid någon som känner likadant, någon som är eller har varit med om samma sak, och någon som skulle finnas där för oss bara vi vågade öppna oss. 

Jag rekommenderar otroligt starkt Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt till alla människor i hela världen. LÄS LÄS LÄS.