Mitt liv känns lite stressigt för tillfället, vi har långa dagar i skolan och hinner inte med någonting på kvällarna. Därför bestämde jag mig för att stanna här (stanna hemma? stanna vid skolan?) det här veckoslutet. Senast jag var ensam ett helt veckoslut var första veckoslutet i september. Och det veckoslutet ser jag inte precis tillbaka på med glädje (ni kan ju kolla i mitt bloggarkiv om ni vill), så jag var allvarligt talat livrädd för det här veckoslutet. Det var ju mitt eget val, men det skrämde mig. Jag var så rädd för vad mina känslor skulle hitta på när jag blev ensam under en längre period. När det ibland räcker med någon timme för att jag ska ligga i sängen och skaka av gråt. Jag var så rädd att jag glömde bort att tänka realistiskt. Vad var det jag var rädd för egentligen? Även om jag skulle ligga och gråta hela veckoslutet skulle ju inte världen gå under. Saknad, ensamhet och tårar dödar inte mig. Speciellt inte eftersom jag har ett underbart liv, bättre än underbart, och en massa ljuvligt härliga människor i mitt liv. Ett veckoslut, kom igen? Vad är det att vara rädd för.

Jag kan inte precis påstå att jag haft ett bra veckoslut. Hade varit miljoner gånger bättre om jag som vanligt åkt till Romeo (haha, det där smeknamnet är nog lite roligt). Men inte var det helt katastrofalt heller. Tråkigt var det, och det ekade i mitt huvud så fort det var tyst så jag valde att ha på radion (och upptäcka att de spelar samma låtar om och om igen) om jag inte hade något annat ljud i bakgrunden, eller LÄSTE TILL INTRÄDESPROV och tvingade mig själv ha tyst (eftersom man minns bättre om miljön är så lika som den var när man lärde sig). På kvällarna satt jag apatisk och orkade inte göra något annat än spela 2048 (Stirlingite edition). På lördagen sov jag till kvart över tolv. På kvällen hade jag svårt att somna och vaknade många gånger båda nätterna. Men jag kom på mig själv med att njuta när jag stod och diskade med musik på. Jag insåg att jag inte ens för så förfärligt länge sedan faktsikt tyckte om att bo ensam (då hade jag förstås Molle, du är saknad!). Jag hade äntligen tid för att skriva brev och oj så härligt det var! 

Jag förstår inte hur jag kunde glömma bort att det är okej med gråa dagar ibland. Det är okej med dagar som man inte har lust att göra någonting på. Det är okej att ibland inte orka med annat än stirra på datorskärmen. Lite ensamhet nu och då skadar inte fastän det för stunden inte är roligt. Men man behöver väl inte konstant njuta av livet? Det är inget farligt med att ibland vara nedstämd. Man behöver inte vara rädd för det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag ser att flera ännu tittar in här, trots att jag flyttat min blogg till nouw. Här kommer några tips om inlägg som finns på min nya blogg:     Varför sminkar jag inte mig?   Singapore, mitt hem i höst   7 tips: Så här...

Jag började blogga här för lite mera än fyra år sedan. Min presentation av mig själv såg då ut så här:   "Jag är en flicka från svenskfinland som kallar mig Unia, jag dansar modern dans och skriver (mestadels brev, men ska försöka komma igång med...

Efter att jag ätit middag idag ville jag gå ut, solen sken och jag vill ta vara på den så länge den visar sig. Hade svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på promenad, gå till skogen och plocka svamp/blåbär, eller sitta ute och göra något produk...

Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut!   ...

Gissa om jag varit lycklig denna vecka?     Den här sommaren blir nog helt underbar, trots allt. Mitt första läger var SÅ härligt, och denna vecka har varit lika härlig på ett annat sätt. Stockholm, Mariehamn, Allsång på Skansen, och bästa v...