Jag saknar er så otroligt mycket.

Ensamheten är farlig. Genast känner jag mig som ensammast i världen. Det är när jag är ensam som jag gråter för att jag saknar dessa människor så mycket. Som jag gråter för att jag har en vän som vill dö. En vän som inte förstår att jag försöker hjälpa, en vän som säger "Fan ta dig.", "Dra åt helvete.", "Du lyssnar inte. Du tar mig inte på allvar. Du bryr dig inte. Mitt liv betyder ingenting för dig. Du försöker inte ens. Du bara väntar på att jag ska dö så att du slipper mig. Du vet inte hur det känns. Hur kan du ens säga så? Du har inte rätt att kalla dig min vän. Fan ta dig.". Det är när jag är ensam som jag skakar av gråt och skriker av smärta för att det inte finns något som jag kan göra. Det är när jag är ensam som jag gråter för att mamma vill att Molle ska få gå ut igen. Jag klarar inte av tanken på att förlora henne. Jo, det är fortfarande så här starkt, jag skrev om Trolle i min modersmålsskrivning i våras och började storgråta. Så fort mamma uttalade sin önskan kunde jag inte svara för jag fick kämpa för att hålla gråten borta. Det kom som en överraskning för mig också. Jag är självisk, för visst skulle Molle ha ett roligare liv om hon fick gå ut också (hon bor hos mamma nu), men vågar man riskera? För jag vill ju verkligen ha henne kvar. Jag vill ha henne här hos mig, känna hennes omåttliga kärlek som aldrig försvinner, hur dåligt jag än behandlar henne välkomnar hon alltid mig, kryper tätt intill och visar mig sin kärlek. Det är när jag är ensam som dessa känslor får plats.