Ikväll har vi vårkonsert. För två år sedan slutade den med en massa tårar och en alldeles förtvivlad Unia som när hon kom hem klättrade upp i sin högsäng där hon låg och skakade av gråt i en halvtimme. För att två från dansgruppen lämnade oss. Idag är det jag som lämnar dem. (Tack tack tack tack för att vi gick vidare med hippiedansen och ska dansa ännu tre gånger i juni!)

Ibland ser jag fram emot nästa år, tycker att det ska bli skönt att börja en så annorlunda del av mitt liv, tänker att det trots allt inte är så farligt att lämna allt som finns här, att jag är redo att gå vidare. Ibland, som idag, önskar jag att livet för alltid skulle fortsätta så här, fasar inför att säga hejdå, undrar hur jag ska överleva och om jag någonsin kommer att vara lycklig igen. Om jag någonsin kommer att få känna mig så älskad och så med i gemenskapen som jag gör i vårt danssällskap. Om jag någonsin kommer att träffa så härliga människor igen.

Det är inte dags för tårar ännu, jag försöker fungera mekaniskt och inte tänka så mycket. Försöker intala mig själv att det inte är adjö föralltid, att detta inte betyder att jag aldrig mera kommer att träffa dem. För älskar jag någon blir man inte så lätt av med mig. 

* Sovrum

Yay, jag klarade av det! Hela listan, en dag per dag. Jag kan berätta att det mot slutet flera gånger var nära att jag skulle ha hållit paus någon dag. Har haft väldigt mycket att göra, och inte mått så bra varje dag. Nu återstår det att se hur aktiv jag kan hålla bloggen när denna lista är över... Har dock en del idéer, och tiden borde också vara mera på min sida för en tid framöver.