Om ni trodde att mellonörden Unia inte skulle göra ett enda inlägg om Eurovision Song Contest hade ni fel, muhaha. Jag har bara inte hunnit förrän nu.

Så här skulle jag själv dela poängen som varje land delar ut:

Unia gives 8 points to...

The beautiful song and the beautiful dancers from HUNGARY!

Unia's 10 points go to...

The beautiful Conchita Wurst with the beautiful song and voice from AUSTRIA!

And finally, Unia's 12 points go to...

POLAND! *Host* 

No, of course, the 12 points go to...

The wonderful, beautiful, lovely songbird Sanna Nielsen from SWEDEN!!! (Till allas stora förvåning.)

Jag är så stolt (öh, jo) över Sanna, och är så glad över tredjeplatsen! Eftersom jag inte tittade ensam klarade jag av det utan några värre problem, hehe efter att hon sjungit i semifinalen som jag såg själv skakade hela jag, men jag är lite ledsen över att hon inte fick en tolva av oss. Jag som röstade mer än jag någonsin gjort (det var ju konstigt). Det var så roligt att för en gångs skull få rösta på henne, i melodifestivalen kan jag ju bara heja. Hehe. 

Nu är jag så trött så jag ska nog gå och lägga mig. Hade ni någon favorit igår? 

Gråten kom när jag funderade på vad jag skulle sätta som rubrik. Hur ska jag någonsin klara av att lämna det här?!

Vi hade premiär för vår danspjäs idag. Det var något av det roligaste och härligaste jag någonsin varit med om. Varken i pausen eller efteråt kunde jag låta bli att säga till alla jag mötte "Det var så roligt!!!" haha. Allting gick hur bra som helst, det var sjukt bra stämning, publiken grät, vi fick otroligt fin feedback, det var extremt roligt, och jag kände mig så ÄLSKAD. Jag älskar hela pjäsen och jag älskar Siri-iriS (min roll), jag älskar de här människorna och jag älskar att dansa. Det kommer att göra så ont, så ont, så ont, så ont, så otroligt fruktansvärt ont att säga hejdå. Jag brukar pressa undan tanken när den försöker tränga fram, men nu går det inte. Kärleken jag upplever här är obeskrivlig, och det är inget som jag vill lämna. Men det är faktiskt inte länge kvar nu. Jag känner inte av att det börjar ta slut, eftersom jag inte har skola så känner jag inte av den där "snart sommarlov"-känslan (dessutom är ju vädret verkligen inte som det ska vara i maj). Två Siri-iriS föreställningar och så vårkonserten. Det är vad som är kvar. Lyckligtvis har vi lite extra på sommaren också, tack för det. 

 Vill ni veta en hemlighet? I den här scenen höll jag på att dö att värme, jag hade dansat tre danser utan paus innan och kände hur mitt ansikte bara pumpade rött när jag sedan fick sätta ner mig och vila lite.

Lev i nuet. Jag älskar det här. Jag tror att jag aldrig tidigare varit sådär lycklig efter, och under också, en föreställning. Förra året trodde jag att inget kunde toppa våra UNIKO-danser. Jag tror nästan att det här gjorde det. Det slog mig att detta är en perfekt sista produktion, skulle inte kunna avsluta dessa underbara tio år med någon bättre uppsättning än Siri-iriS. Kärlek. Tack! <3

(Nu ska jag fortsätta knuffa undan tanken på hur lite det är kvar och njuta av det sista. En enda liten kommentar på facebook får dock mina tårar att strömma igen för tillfället...)

Jag har kommit fram till att min favoritplats är där jag får dansa, och där det går bra att dansa. Salarna vi dansar i, scener, gräsmattor, riktiga dansstudios som jag fått bekanta mig med vid olika tillfällen... Där det går att dansa, helt enkelt.