Unias

Alla inlägg under april 2014

Av Unia - 14 april 2014 15:42

För inte så länge sedan fick jag frågan om jag fortfarande gillar Twilight. Jag har läst den på tyska nu (bara för språkförbättring), läste ut den idag (stolt), och tänkte därför skriva om mina tankar och känslor. 


För er som inte vet var jag galen, fullständigt galen, i Twilight en tid. Den värsta perioden var när jag gick i åttan. Twilight tog upp alla mina drömmar om nätterna, alla mina tankar om dagarna. När jag lyssnade på musik kopplade jag ihop varje låt med Twilight på något sätt, "Det är helt som om Bella skulle sjunga den här", till exempel. Min bästis och jag byggde upp en hel historia om att vi var Emmett och Jasper, de skrev till och med brev till varandra. Jag läste alla böcker på både svenska och engelska så många gånger att jag har tappat räkningen. (Senare har jag läst första boken på finska och tyska för språkträning, eftersom jag nästan kan den utantill.) När jag tittade på filmerna kunde jag själv säga replikerna, och jag visste precis hur alla kände sig, vad som låg bakom ansiktsuttryck och annat som bara avslöjades i böckerna, och jag kunde peka ut fel i filmerna; "Så här var det i boken". "Emmett" och jag fantiserade många gånger om hur det skulle vara att träffa "vår familj", alltså inte skådespelarna utan karaktärerna. Jag ville det så otroligt gärna!


Som det vanligtvis händer slocknade min galenskap efter en tid. När det hände minns jag inte, men jag har åtminstone inte varit sådan där på länge. Jag kan ignorera sådana som kritiserar Twilight utan ordentlig kunskap, jag står emot frestelsen att rätta dem. Haha. Visst blir jag ännu lite sur när de flesta drar alla Twilight-fans över samma kam, men det händer med det mesta så jag nöjer mig med att tänka för mig själv att det inte gäller mig. Eller gällde mig. Jag ser mig inte längre som ett Twilight-fan, men eftersom det var en så stor del av mitt liv för en ganska lång period kommer jag alltid att se tillbaka på berättelsen med glädje. Så här var det att läsa om första boken efter några år: (Vet inte hur länge sedan det var jag senast läste dem, sommaren 2011 läste jag den på finska, men vet inte om jag läst den på svenska/engelska efter det.)

 

I början var det rätt så långtråkigt. Jag visste ju precis allting och såg bara en massa onödiga detaljer, dåliga budskap och ... tråkig text (you're in my head xD), men när berättelsen kom igång lite mera ändrades det, hehe. Jag visste ju fortfarande allting, men kunde ändå inte låta bli att le när the Cullens kom in i bilden. Roligast i hela serien är nästan när de retas med Bella, haha. Angående kärleken blev jag ibland lite irriterad, ibland blev det helt enkelt för mycket och både Bella och Edward är så dumma ibland, men visst fick en del scener mig att le också. Det här vet jag att jag pratat om förut (tror dock inte att jag pratat alls om Twilight på denna blogg..?), men jag vill förklara det ännu en gång:

 

Jag har aldrig sett Twilight som en kärlekshistoria eller som ett DRAMATISKT TRIANGELDRAMA, det har aldrig varit på grund av kärleken jag tyckt om böckerna. Jag har aldrig önskat att Edward vore min pojkvän. Inte Jacob heller. Varken Bella eller Edward eller Jacob har någonsin varit min favoritkaraktär. Om jag fått välja en karaktär som jag skulle få "ha i mitt liv" (haha, det är ju omöjligt, jag vet), skulle det alltid ha varit Alice. Jag tycker fortfarande att det skulle vara underbart att ha en vän som hon. Carlisle och Emmett är också starka favoriter (jag gillar hela familjen Cullens, och Charlie också, väldigt mycket, men ingen av huvudpersonerna tävlar om min favoritplats). Jag uttryckte en gång att jag gillar Twilight på grund av relationerna, utan att syfta på kärleken. I den första boken är det mest bara Bellas och Edwards relation som tydligt kommer fram, så jag har inte de andra i så färskt minne nu, men det är i princip alla möjliga kombinationer av karaktärerna. Ett av mina favoritställen i hela serien är när Edward och Jacob ligger i tältet och pratar i tredje boken, jag minns inte längre vad de pratar om, jag minns bara att jag älskade det haha.

 

Jag vet inte riktigt varför jag skrev det här inlägget, kanske mest för att reda upp det för mig själv. Och kanske också som ett sista försök att få andra att förstå att alla Twilight-fans inte är idioter som låter sig förstöras av icke-sunda budskap som Meyer kan förmedla, haha. Eller ja, om ni vill tycka att jag är en idiot är det såklart fritt fram.

 

 

 

Av Unia - 13 april 2014 22:38

Den sista dagen i London. Även den bästa.


  Inte helt fel att se det här när jag drog upp gardinerna på morgonen. Sol!


  Det här var vår hotellgård. Även vår väderleksrapport, haha. Det blev som en vana att varje morgon titta ner på dessa buskar och träd för att kolla hur mycket det blåste. Inte ofta som det var så här lugnt och vackert!


  På väg från hotellet till metron.


  Inte så vacker bild, men här är vårt hotell!


  "Vår" metrostation, dit vi gick varje dag.


  Ah, minnen! Jag älskar tunnelbanor, förresten.


Vi bestämde oss för att börja dagen i Camden Town. Mycket bättre väder den här gången, Tavi köpte en fin tröja och jag en vacker klänning. 


    Det är svårt att förstå att det var andra januari... Otroligt många människor kom förbijoggande i shorts och t-skjorta. 


  Jag blev en aning förtjust i de där tröjorna, men var på spara-pengar-humör och rädd för försäljare som kommer och pratar och inte vill låta en gå, så köpte ingen.


    När vi tyckte att vi var klara med Camden började vi gå mot Oxford Street. Otroligt bra på att bestämma rutt var vi åtminstone, först gick vi längs med vattnet och sedan i en härlig park. Jag hade svårt att förstå att vi ännu var i London!


 


  


   


 


 



   


 


 

Vi trodde nästan att vi kommit till paradiset.



Under vår promenad konstaterade jag att jag nog skulle klara av att flytta bort från Norden fastän jag inte skulle få ordentliga vintrar. För att ha sådant där väder andra januari, och ha tillgång till så där vackra parker, det är inte så dumt det heller!


Vår mer klassiska-London-del-av-dagen får ni i ett annat inlägg, blev för många bilder.



  

Av Unia - 11 april 2014 19:15

Tillbaka till ett stormigt Hastings.



 Vi var båda väldigt trötta när alarmet ringde efter att ha sovit ungefär fyra timmar, men tvingade upp oss eftersom vi skulle åka till Hastings, där vi var på språkresa sommaren 2012. Det stormade och regnade redan när vi gick till metron. Från Charing Cross tog vi sedan tåg till Hastings. Det var skönt att få sitta i ett ordentligt tåg istället för i en metro för en gångs skull.


    Min "I

Ni anar inte hur underbart det var att komma till Hastings! Redan toaletterna på tågstationen var hur trevliga som helst, haha så stark kontrast till Londons äckliga, överanvända toaletter. 

När man kommer ut ur tågstationen i Hastings kommer man till busstationen som dessutom är utanför skolan där vi var på språkresan. Snacka om nostalgi! Hastings kändes från första stund som en plats jag hur bra som helst skulle kunna bo på, och den känslan fanns kvar. Kanske till och med ännu starkare. Jag älskar Hastings! 

Jag skulle kunna berätta om varje liten detalj, hur vi gick och tittade in i skolan (den var såklart stängd, det var ju helgdag), hur jag nästan jublade när jag gick ner för de där trapporna och hur Tavi sprang till Sainsbury's, men jag tror att det skulle vara lite som att berätta för en vän hur roligt man har haft med någon annan. Så jag ska försöka att göra det någorlunda kort, hehe. Vi styrde åtminstone direkt stegen mot Shake Away (på min begäran) för att kolla deras öppentider. Det är dock ganska svårt att bara gå förbi alla andra ställen, man skulle likson vilja omfamna allting och jubla för allt man är värd.


  Jag börjar le som en galning bara av att se den här bilden, haha.


Tyvärr fick vi se att de hade stängt hela dagen när vi kom dit. Som jag antagligen fangirlade om tidigare var jag ju i kontakt med dem innan vi åkte och de sa att de skulle ha öppet den där dagen. Vi blev en aning förvånade, förstod inte riktigt vad som gått fel, men inte kunde vi ju göra något åt det. Vi fick nöja oss med att titta in, och så den lilla detaljen att jag hade med en chokladask med fazers choklad till dem (hade fått den i julklapp med kan ju inte äta, så bestämde mig för att använda den till annat), och på den skrev vi ett meddelande om att vi varit där, lade den sedan in i en plastpåse och band fast den i dörrhandtaget. Haha. För utan att göra någonting kunde jag ju inte lämna Hastings! 


Så här skrev vi:


To Shake Away! Excited we came here, but to our great disappointment we found a closed Shake Away. #sad

Anyway, we brought you some Finnish chocolate. We thought you could eat it or shake it.

Happy new year, we're hoping for better luck next time.

// Våra namn 1.1.2014

 


Haha, ni vet inte hur mycket jag skrattade åt "eat it or shake it". "#sad" var också ditsatt med humor.


(När vi kom hem från England märkte jag att personen som oftast betjänade oss på språkresan och som vi "var med" mest hade försökt kontakta mig på facebook, först hade han skrivit, dagen vi åkte tror jag, att de skulle ha stängt p.g.a stormen som väntades, och att han hoppades att vi ändå kunde komma någon annan dag, och dagen efter att vi varit i Hastings hade han skickat tack för chokladen och att det var synd att jag inte fått hans meddelande, och att han hoppades att vi skulle komma en annan gång. :D)


Storm alltså. Det stormade. Det säger väl ganska mycket redan att Shake Away höll stängt för att det stormade. Men alltså, den där stormen är ungefär lika svår att förklara som trängseln (för svagt ord) i metron på nyårsnatten. Så här skrev jag i min dagbok för att förklara hur det var när vi gick från Shake Away tillbaka till Priory Meadow, men det gör den verkliga stormen ingen rättvisa:


Det stormar, oj så det stormar! Jag kan inte ens förklara det. Man kan inte gå i vanlig takt, vi har medvind och måste springa. Det går inte att stå emot. Det är så roligt att jag börjar gapskratta, vilket gör mig till ett ännu lättare offer för stormen. Men så fantastiskt roligt det är! Känslan kan jämföras med att gå på månen i Heureka, hoppa trampolin med sele eller låta sig föras med vågor.


Det där sista är det antagligen bara jag som förstår, för jag har några få stunder i mitt liv som gett mig en alldeles fantastisk känsla av ... frihet är det närmaste jag kommer.


 

När jag i slutet av dagen sammanfattade dagen i min dagbok beskrev jag stormen så här:


... man kunde inte stå stilla, flög i motvind, och kunde inte andas och knappt ta sig framåt i motvind ...


Ja, en sådan storm har jag aldrig tidigare varit med om.


 

  

Efter Shake Away gick vi omkring och shoppade, åt, och gick sedan till tågstationen och frågade när sista tåget tillbaka till London skulle gå. Det var nog ödet det. När vi kommer dit får vi nämligen veta att det blivit översvämning på en station (det var alltså inget litet oväder), så det senaste tåget de kunde garantera skulle gå om 25 minuter och skulle innebära ett byte. Detta innebar att vi varken hann gå till Alexandra park eller till stranden, utan var tvungna att springa till Sainsbury's för att köpa det vi redan långt innan vi åkte till England planerat att köpa, och sedan lämna det underbara Hastings. 


I tåget på väg hem planerade vi följande dag. Det fanns så mycket vi skulle vilja göra! Vi ville åka tillbaka till Hastings (haha), tillbaka till Camden Town, gå mera på Oxford Street, och besöka Big Ben och London Eye. Vad det blev får ni veta i nästa inlägg! Det kommer troligtvis innehålla fler bilder också, eftersom 145 av 239 bilder är från den dagen, haha.


Två random detaljer från den här dagen:


När vi åt frukost på hotellet betalade jag hela priset (£11) med mina småmynt som alltid samlas i plånboken när man använder okända pengar. Servitören som tog emot pengarna blev helt galen. Nästan fascinerad skulle jag säga, jag vet inte riktigt vad det var som fick honom att bli så konstig haha. Medan vi satt och åt kom han flera gånger till oss, han frågade om jag samlat pengarna, berättade att det var svårt för honom att räkna dem, erbjöd sig att fota oss båda när vi fotade varandra, och hämtade bort våra tallrikar när vi ätit färdigt. Följande dag förvirrade han oss igen när han sa att vi inte behövde betala när vi kom, utan hämtade istället våra pengar när vi redan satt vid ett bord, och då droppade han (av misstag) te över hela mig, jag märkte inte när det hände (han tog bort min tepåse), men han kanske själv gjorde det för jag fick det en pund billigare och vi såg honom aldrig igen, haha.


När jag borstade håret på kvällen och Tavi inte såg vad jag gjorde trodde hon att jag åt knäckebröd, för mitt hår hade blivit så trassligt av stormen att det lät som om jag åt knäckebröd (enligt henne) när jag sedan försökte borsta igenom det, haha.



  

Av Unia - 10 april 2014 21:30

Jag har haft en underbar dag idag. Den senaste tiden har jag kommit in i väldigt dåliga vanor. Jag somnar knappt innan två, sover tills jag vaknar eller blir väckt (mellan 11 och 13 vanligtvis), och gör i princip ingenting innan jag har dans. "Ingenting" betyder Sims eller header-pysslande. Och jag hatar att leva så. Därför bestämde jag igårkväll att idag skulle jag inte spela Sims. Alls. Dessutom hade jag väckning klockan 10.


Och så skönt det har varit! Jag var ordentligt igång redan innan klockan ett, för då satt jag i skolan och pratade med bästaste danspartner. Detta var första gången på hela veckan som jag var ut förutom då jag ska till dansen. Hemma har jag dansat, fortsatt i This is not a book (höll den ovanför mitt huvud med min högra hand i 20 minuter och 20 sekunder, och kom på att jag är otroligt bra på uthållning), städat litegrann, gått omkring och sjungit, och ja, inte så mycket mera tror jag. Bara varit lycklig, haha. 


Dagen kunde dessutom inte ha slutat bättre. På danslektionen fick jag känna på hur det är att vara ett väldigt utsatt mobbingsoffer, och det finns ju inget bättre än det, nej jag skämtar, men jag känner att hela pjäsen kommer att bli så stark (snart färdig!) och jag längtar verkligen efter att få visa den. Efter lektionen dansade jag dessutom min solodans (det jag har gjort hittills, den är inte helt färdig ännu), och det är alltid så skönt att få göra det på riktigt, i stort utrymme, på ordentligt underlag (well, dansmatta skulle ju vara bäst), med musik som hörs. När jag dansat den här hemma har jag nämligen inte känt mig så nöjd, men när jag nu fick dansa ut kändes det helt rätt igen. Det är SÅ skönt att få dansa ut! Och som alltid blev jag mycket mer "slut" efter att ha dansat min egen dans än jag blir när jag dansar med gruppen. Om det beror på att jag är helt ensam på scenen eller på att jag gör så krävande koreografier till mig själv, eller båda, vet jag inte haha. En härlig upplevelse var det i alla fall, det var inte ens någon uppvisning eller så, det var bara så härligt att få dansa för fullt. Och jag fick ny inspiration för att göra vidare och klar den.


När jag efteråt var i duschen kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Mina knän är (som alltid) helt blå-lila, plus att jag har blåmärken på vänstra smalbenet (av någon anledning är alltid mitt vänsta ben värre), på båda fötterna har jag "brännsår" från att ha glidit mot golvet (övre sidan av foten alltså), det ena revs upp idag och blödde nästan, och på armbågen har jag ett sår som jag på något sätt måste ha fått idag på dansen, hur har jag ingen aning om för det är inget blåmärke och inte heller ett sådant där "brännsår", utan det är ett "riktigt sår". Haha. Dessutom råkade Molles baktassar riva mig i tisdags när jag lyfte ner henne från skrivbordet, så ett stort rivsår har jag också på min vänstra arm. Livet som dansare och kattägare, hehe.


Imorgon tänker jag fortsätta mitt "bättre liv", jag älskar ju att spela sims, men jag älskar nog ännu mera att göra annat. Kommer bara inte alltid ihåg det. Men jag tror att jag ska ha simsfria dagar ännu imorgon och lördag. Det finns så mycket jag vill göra, tiden räcker inte till!


Just det, tänkte ju nästan glömma! Idag blev det bestämt att jag ska fortsätta vara KK-ambassadör ännu i år, wohoo! Mig blir man inte så lätt av med, haha.




 

Av Unia - 10 april 2014 17:15

Skriven av mig i januari 2014. Jag tvivlar på att någon av er har läst den här boken, den är skriven av den finska författaren M.A Numminen, och jag visste själv inte att den fanns förrän jag fick veta att jag skulle läsa den. I vår sista modersmålskurs i skolan valde nämligen vår lärare varsin bok åt oss alla, och den här fick jag. Om jag hade sett den i en bokhandel hade jag knappast köpt den, men jag är faktiskt glad att jag fick chansen att läsa den. Jag märkte det inte medan jag läste, men efteråt kände jag bara - WOW. Dessutom är detta en bok som är väldigt intressant att fundera på efteråt, och analysera, vad handlar den om egentligen och vad vill författaren säga?


Älskar du mig?


"Ett hjärta i sin litenhet

har rum för mera än vi vet.

Det är ett hem för hopp och tro

och hopplösheten kan där bo."


I M.A Numminens roman "Tango är min passion" får vi träffa många personer i vilkas hjärtan hopplösheten bor. I författarens eget hjärta tror jag dock inte att man kan hitta någon hopplöshet. M.A Numminen har gett ut sammanlagt tolv böcker, och förutom författare är han dessutom kompositör och artist. Efter att ha läst "Tango är min passion" kan man även konstatera att han vet väldigt mycket om tango.


I "Tango är min passion" får vi lära känna en ytterst egendomlig man, Virtanen. Virtanen är 35 år, brinner för tango, och har aldrig haft ett förhållande med någon. Han är känd på många av Helsingfors dansställen, och fastän han själv inte tror att någon lägger märke till honom känner många igen honom som den som dricker te istället för alkohol och aldrig dansar något annat än tango, finsk tango. Något som däremot väldigt få känner till är att Virtanen följer Platons filosofi som rekommenderar män att avstå från könsumgänge fram till 35 års ålder, men dessutom vill Virtanen vinna över Platon så han har själv höjt åldern till 36. En princip som han stenhårt följer.


Till min förvåning märkte jag under handlingens gång att jag faktiskt kan identifiera mig lite med Virtanen. Jag känner mig ofta osynlig och obetydlig och är van vid att ingen lägger märke till mig, men blir gång på gång överraskad när jag får veta att någon på något sätt har observerat och kommer ihåg mig.


Virtanen söker ofta tröst och svar i musiken, närmare bestämt i tangomusiken. Ibland gör han samma sak genom att gå ut och dansa tango, eller hemma med sin kvast om han inte känner för att träffa folk. Jag själv har ingen relation till just tangon, men jag brukar också ta hjälp av musiken om jag behöver tröst, och inte minst av dansen.


Enligt min åsikt är M.A Numminen en väldigt begåvad författare. "Tango är min passion" är någonting annorlunda, något som man inte läst tidigare. Åtminstone inte jag. Man har ingen aning om vad som kommer att hända. Virtanen är en person som man aldrig tidigare stött på. Ingen stereotypisk finsk man minsann. Det är intressant att läsa om någon som man aldrig riktigt vet var man har. Och det är fascinerande att Numminen ändå lyckas göra Virtanen så verklig och trovärdig.


Eftersom jag själv är finlandssvensk och M.A Numminen finsk fann jag det verkligen roande att han tagit med finlandssvenskarna i berättelsen. Det var fint gjort att göra bägge parterna intresserade av den andra utan att göra någon bättre eller sämre. Visst lyfte Virtanen själv upp Violetta och alla finlandssvenskar, men Violetta påverkades inte av det och var bara sig själv.


Jag kan föreställa mig många av M.A Numminens tankar som låg i bakhuvudet medan han skrev den här boken. För det första tror jag att han vill sprida tangon utan att skriva en teoretisk faktabok. I "Tango är min passion" får vi veta oerhört mycket om tango; vi får lyssna på Virtanens föreläsningar som han håller för så gott som alla han möter, vi får läsa hans tankar varje gång han lyssnar eller tänker på en tango, och vi får ännu mera information av en berättare som berättar sådant som inte ens Virtanen vet.


M.A Numminen talar också för jämställdhet genom "Tango är min passion". Jag kan inte dra mig till minnes att Virtanen någonsin skulle ha haft några fördomar mot någon eller något, om mana bortser från humoristisk tango. Han umgås med finlandssvenskar, han bjuder upp japaner, han kan dansa med vem som helst, han har prövat på att dansa med andra män, och han väljer inte den vackraste kvinnan fastän det finns vackrare som skulle vilja ha honom.


Trots allt tror jag att huvudsyftet bakom "Tango är min passion" är att visa vart själviskhet kan leda. Virtanen kan inte ens svara på varför han inte vill ge upp sin princip, varför han så otroligt gärna vill, eller snarare måste, "krossa" Platon. Trots det håller han stenhårt fast vid sin princip, utan att kunna ana vilka följder det kan få. Tänk så löjliga vi kan vara ibland! Jag tror bestämt att M.A Numminen vill varna oss för att gå för långt med de konstiga principer vi ibland kan ha.


"Tango är min passion" är en roman som korsar gränser och struntar i normer. En roman om att vara självisk och inte märka andras behov som faller i skuggan av de egna. En roman om att älska och bli älskad. En roman om svartsjuka och konsekvenser. En roman om att vara annorlunda. Framför allt är "Tango är min passion" en roman om behovet att känna sig älskad. Man glömmer till och med bort att den handlar om tango. 



 

Av Unia - 10 april 2014 12:15

Shoppingdag och nyår. Och extremt få bilder.


  Varje dag tog vi metron in till London, det räckte 45 minuter - en timme, men för varje gång man åkte kändes det kortare.


På vårt schema stod det att vi skulle tillbringa den här dagen på Oxford street, och började i icke-Primark-ändan. Trodde vi. När vi kom ut från tunnelbanestationen och kom in på Oxford st. upptäckte vi nämligen att där också fanns en Primark! Med inte alls lika mycket folk (fortfarande många för en vanlig butik, men inte för Primark). Såklart var vi tvungna att gå in och jag blev totalt förälskad i denna Primark! Där fanns till och med trevligare kläder, fullt av mysiga tröjor och andra mysiga saker! Dessutom rymdes man att titta på det man ville, jag trivdes så mycket bättre än i den andra Primark. Flera timmar tillbringades där inne igen, så vår tid på själva gatan blir kortare än vi tänkt. Boots, Claire's, himmelriket Waterstone's och underbara hmv står på tur. Plus Pizza Hut. I Waterstone's var jag tvungen att strängt kontrollera mina pengar och mitt väskutrymme så jag tillät mig själv att endast titta på böcker som var på rea (finns alltid gott om erbjudanden där), och i hmv hade jag också lust att köpa ungefär hela butiken. Vi hade tur, de skulle stänga just den hmv så där var fullt av rea. Kassörerna hade svårt att tro att vi båda var 18 år med tanke på vad vi köpte, hehe.

Sedan var vi tvungna att ta en tur till hotellet för att packa av, äta lite, och fräscha till inför THE FIREWORKS.


Skratta åt mig om ni vill.


London på nyåret är nog svårt att förklara för någon som inte själv varit med om det. När vi steg av tunnelbanan för att gå och titta på fyrverkerierna förlorade vi makten över våra egna steg. Det skulle ha varit omöjligt att gå någon annanstans än dit alla andra gick. Som tur skulle vi ju till samma ställe, haha. Det var så mycket folk! Ut från tunnelbanestationen åkte man bara med folkmassan, vi höll hårt i varandra för att inte skiljas åt. När vi kom ut på gatan var där ännu flera människor, men som tur lite mera utrymme även om man nog hade blivit "överkörd" om man hade stannat, och pilar till "Firework viewing areas" samt ordningsvakter finns överallt. Gator är avstängda och det enda man ser är människor av alla sorter som går framåt som ett fiskstim. Tavi och jag går och upprepar för varandra "Tänk att vi är en del av allt det här!". Det var något så otroligt, något så ofattbart, och ibland klarade jag av att granska hela händelsen utifrån och det var just då som jag fick den där känslan, att vi små människor var två stycken av alla de som gick där. I London. På nyår.


Efter en stund avtog trängseln något, och ju längre vi kom desto gläsare blev det. Men det fanns ändå alltid många att följa efter. Så det var det vi gjorde. Följde efter vem som helst som råkade vara framför oss. Det regnade, men det förstörde inte stämningen. Eftersom vi bara följde efter andra och fortsatte framåt hela tiden brydde vi oss inte så mycket när vi märkte att skyltarna som sade "Firework viewing areas" avtog och till sist inte alls fanns. Vi kom i alla fall fram till en bro till sist. Som var fullpackad med människor. Och långt ifrån fyrverkerierna.

Den här bilden kanske ger er ett litet hum om vår situation:


 

Visst, vi såg större fyrverkerier än jag någonsin sett förut. Men vi såg också otroligt lite jämfört med var vi hade tänkt oss. Vi hörde ingen musik. Vi var inte med om nedräkningen. Vi kände ingen jordgubbssmak som det hade utlovats i nyheterna som vi såg när vi åt. 

För att trösta oss var ändå stämningen bra även på bron som vi befann oss på. Och promenaden dit var också ett minne för livet. För att inte tala om metroresan hem. Plus att nyår inträffar med jämna mellanrum och det finns inget som hindrar oss från att lyckas bättre en annan gång. Haha.


Låt min citera min dagbok för att försöka beskriva metroresan hem till hotellet (ursäkta konstiga fel, var alltid trött när jag skrev dagbok. Och jo, jag skrev i presens.):


När vi hittat rätt station och väntat så länge att vi trodde att den sista redan gått kommer äntligen tåget. Om vi inte visste att risken finns att det är det sista, skulle vi inte gå på. Jag kan inte beskriva hur trångt det är! Vi trycker in oss med alla andra, det är just och just så att vi ryms, och efter oss trycker sig ännu några till in. Vi står framåtlutade när dörrarna stängs, annars skulle de inte gå fast. Jag står och håller ena handen på min plånbok (som jag hade innanför jackan) och den andra på min kameraväska för att inte bli av med något. Jag behöver inte hålla i mig någonstans, det finns inte plats för att falla och dessutom kan jag inte få upp mina armar, och ännu mindre rymmas att hålla i mig. Vi står så nära att jag ofrivilligt lutar mig mot en mans rygg nu som då, det finns inte plats för mig att ha huvudet någon annanstans. Tavi påpekar att jag har min hårdonut i någons ansikte, men jag kan inte göra någonting åt det. Min donut är dessutom helt förstörd, jag känner hur den hänger löst och blir bara lösare varje gång den rör någon, men jag kan inte lyfta armarna för att rätta till den.

Ingen går ut och fler kommer in. Som Tavi beskriver det; man skulle inte behöva ha fötterna i golvet för att hållas på plats.

En man nyser och jag får en skrattattack. Jag försöker dölja det, för han står alldeles bredvid (bakom) och vet ju att det är åt det jag skrattar. Det går dock inte så bra, för jag kan inte vända mig. Jag skulle vara tvungen att gömma skrattet i mannen-som-står-framför-migs rock, och det vill jag ju inte precis. (Det här var så hemskt, jag kände mig så oförskämd!)

Några stiger av och flera stiger på. Just nu är jag tvungen att luta mig mot någons ben. Jag kan inte se vems. Tavi och jag skämtar om att alla säkert stiger av i West Hounslow, alltså stationen före vår.

Just så blir det! Först i West Hounslow får man lite andningsrum. En normal dag skulle jag dock tycka att redan det är en väldigt full vagn.


Vi kom ändå slutligen trygga och välbehållna fram till hotellet, där vi duschade bort alla baciller innan vi gick och lade oss. Vilken dag! Trots att det inte riktigt gick som planerat är jag så stolt över att vi inte blev bestulna eller skadade, och att vi kom tillbaka till hotellet. Ni vet inte hur många "om x händer gör vi y"-planer vi hade!




 

Av Unia - 9 april 2014 21:29

Nummer 1 vann omröstningen, jag orkade inte vänta längre för ingen verkade ändå rösta mera. Fick dock inte färgen på texten att passa in i någon design som jag gillade, så ändrade den. Vad tycker ni?


 




   

Av Unia - 9 april 2014 14:30

  Frukost i England - mums! Detta var bara första portionen...


Jag har nästan inga bilder från den här dagen. Vi åkte först till Camden Town, men det regnade så vi bestämde oss ganska snabbt för att åka till Primark istället. På metrostationen hittade vi dock många trevliga affärer så vi tillbringade ganska mycket tid där, och åt också innan vi begav oss till Primark.


På jakt efter toaletter, haha.


I Primark var det som vanligt packat med människor, men vi lyckades ändå plocka åt oss en del myskläder. Man blir otroligt trött efter att ha tillbringat flera timmar i Primark med dålig luft och så lite rum att röra sig, så vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet och äta där istället för någonstans på Oxford Street.


 

Jag vet inte varför jag hela tiden visar er bilder på maten...


Det var den dagen det, haha.



 



Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7 8 9 10 11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< April 2014 >>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards