Jag åkte idag och tittade på Jesus Christ Superstar på Finlands äldsta teater för andra gången. Den är så otrolig. Jag hade otroligt höga förväntningar redan första gången jag skulle se den på grund av min vän som är helt... galen i den. Trots det blev jag överväldigad av hur bra den var. Idag kunde jag inte heller lägga band på mina känslor, man måste liksom skutta, göra underliga miner och skrika för att de är så fantastiska. De sjunger som gudar (höhö) och förmedlar sina känslor så bra, lever sig in i sina roller till fullo, när man än ser dem, vem som helst på scenen, ser man precis vad de håller på med, hurdana de är, vad de tänker. SÅ OTROLIGT. Där finns en scen som berör mig extra mycket. Första gången grät jag nämligen oavbrutet genom andra akten. Idag gick det bättre, jag var beredd och grät i och för sig nu också men inte mycket alls. Tills den scenen kom. Jesus blir piskad. 

Jag visste att det skulle hända. Jag visste hur stark, intensiv, hemsk och brutal den skulle vara. Jag visste hur de skulle göra det. Jag visste hur det skulle bli. Ändå kunde jag inte hindra det. Jag började gråta nästintill hysteriskt. Ingen skadar sig på riktigt, ingenting händer, det är bara teater, men det är SÅ hemskt att titta på! Usch, den där scenen berör mig verkligen, jag kan inte själv förstå det, jag kan inte sluta tänka på det. Usch usch usch, jag börjar nästan gråta nu när jag ser framför mig hur Jesus ... hittar inte rätt ord. Hur han lider. De är så brutala!!! Åh, usch. 

Jag önskar att jag kan beröra på det viset någon gång. Fick faktiskt några tips angående det idag, haha. En skådespelare kom nämligen och pratade med oss efter föreställningen (var där med skolan) och för att vara kortfattad fick han veta att jag dasnar och vill satsa på det som ett yrke (låter så stort att säga så där). Han sa i alla fall att det nuförtiden är bra för dansare att också kunna kontrollera sin röst och kanske spela något instrument, lite åtminstone (fastän han medgav att dansaren redan har ett fullständigt instrument; kroppen, och att han ser upp till dansare hehe, fastän jag är så kort, nej det sa han inte, ursäkta jag är trött). Och jag är så irriterad för jag VILL kunna spela instrument (sjunga också med det går inte lika lätt att bara ändra på sin röst), pianolektioner ville jag ta när jag var yngre, men hade då varit tvungen att sluta med dansen, så ja... STOR CHANS! Violin skulle jag också väldigt gärna lära mig, och trummor ville jag en tid. Men man kan ju inte lära sig när man inte har något instrument. *snyft* 

Nu är dock huset helt tomt så jag tänker passa på att sjunga (läs: vråla) lite. 

Kulturkarnevalen 2013.

Foto: Frej Vuori

Yes, så där är jag på Kulturkarnevalen... Hehe, åh jag saknar mitt hem! 191 dagar kvar, om jag ränkade rätt.