Jag brukar försöka undvika bilder som får mig att gråta, och ibland är man ju mera känslig än andra gånger. Det här är i alla fall bilden som senst fick mig att gråta (om jag inte glömt någon).

Det är en av de sötaste bilderna jag har på dem, plus att den lockar fram otrevliga minnen. Samma dag som hon blev påkörd arbetade jag nämligen med ett vänskapsprojekt, jag gjorde ett häfte fullt av vänskapsbilder, -dikter och -ordspråk. Den här bilden hade jag på en sida, med dikten

You were the one who made things different

You were the one who took me in

You were the on thing I could count on

Above all, you were my friend

Jag minns att min syster frågade "Vadå 'were'?", och jag minns hur det stack till i hjärtat. Jag tror att jag svarade något om att det bara är så dikten är, men inom mig skrek jag att hon måste komma hem. Hon måste. "Were" fick inte bli verklighet...

Visste ni förresten att jag ännu gråter över detta? Jag skrev om händelsen i min moddastudentskrivning, trodde att jag var stark nog för att klara av det, att jag redan hade bearbetat det så mycket. Men nej, tårarna kom. Jag grät riktigt mycket faktiskt, oberoende av hur mycket jag försökte hålla emot. Jag blev lite i panik eftersom jag satt där i ett rum fullt av människor och jag undrade vad någon skulle tro om de märkte att jag grät... Jag vet inte om någon såg det, men det kändes i alla fall inte så bra att sitta där och gråta, haha. Faktumet att jag började gråta så mycket visade dock att jag ännu inte kommit över det. Usch, jag saknar dig Trolle!