Jag har haft en underbar dag idag. Den senaste tiden har jag kommit in i väldigt dåliga vanor. Jag somnar knappt innan två, sover tills jag vaknar eller blir väckt (mellan 11 och 13 vanligtvis), och gör i princip ingenting innan jag har dans. "Ingenting" betyder Sims eller header-pysslande. Och jag hatar att leva så. Därför bestämde jag igårkväll att idag skulle jag inte spela Sims. Alls. Dessutom hade jag väckning klockan 10.

Och så skönt det har varit! Jag var ordentligt igång redan innan klockan ett, för då satt jag i skolan och pratade med bästaste danspartner. Detta var första gången på hela veckan som jag var ut förutom då jag ska till dansen. Hemma har jag dansat, fortsatt i This is not a book (höll den ovanför mitt huvud med min högra hand i 20 minuter och 20 sekunder, och kom på att jag är otroligt bra på uthållning), städat litegrann, gått omkring och sjungit, och ja, inte så mycket mera tror jag. Bara varit lycklig, haha. 

Dagen kunde dessutom inte ha slutat bättre. På danslektionen fick jag känna på hur det är att vara ett väldigt utsatt mobbingsoffer, och det finns ju inget bättre än det, nej jag skämtar, men jag känner att hela pjäsen kommer att bli så stark (snart färdig!) och jag längtar verkligen efter att få visa den. Efter lektionen dansade jag dessutom min solodans (det jag har gjort hittills, den är inte helt färdig ännu), och det är alltid så skönt att få göra det på riktigt, i stort utrymme, på ordentligt underlag (well, dansmatta skulle ju vara bäst), med musik som hörs. När jag dansat den här hemma har jag nämligen inte känt mig så nöjd, men när jag nu fick dansa ut kändes det helt rätt igen. Det är SÅ skönt att få dansa ut! Och som alltid blev jag mycket mer "slut" efter att ha dansat min egen dans än jag blir när jag dansar med gruppen. Om det beror på att jag är helt ensam på scenen eller på att jag gör så krävande koreografier till mig själv, eller båda, vet jag inte haha. En härlig upplevelse var det i alla fall, det var inte ens någon uppvisning eller så, det var bara så härligt att få dansa för fullt. Och jag fick ny inspiration för att göra vidare och klar den.

När jag efteråt var i duschen kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Mina knän är (som alltid) helt blå-lila, plus att jag har blåmärken på vänstra smalbenet (av någon anledning är alltid mitt vänsta ben värre), på båda fötterna har jag "brännsår" från att ha glidit mot golvet (övre sidan av foten alltså), det ena revs upp idag och blödde nästan, och på armbågen har jag ett sår som jag på något sätt måste ha fått idag på dansen, hur har jag ingen aning om för det är inget blåmärke och inte heller ett sådant där "brännsår", utan det är ett "riktigt sår". Haha. Dessutom råkade Molles baktassar riva mig i tisdags när jag lyfte ner henne från skrivbordet, så ett stort rivsår har jag också på min vänstra arm. Livet som dansare och kattägare, hehe.

Imorgon tänker jag fortsätta mitt "bättre liv", jag älskar ju att spela sims, men jag älskar nog ännu mera att göra annat. Kommer bara inte alltid ihåg det. Men jag tror att jag ska ha simsfria dagar ännu imorgon och lördag. Det finns så mycket jag vill göra, tiden räcker inte till!

Just det, tänkte ju nästan glömma! Idag blev det bestämt att jag ska fortsätta vara KK-ambassadör ännu i år, wohoo! Mig blir man inte så lätt av med, haha.

Skriven av mig i januari 2014. Jag tvivlar på att någon av er har läst den här boken, den är skriven av den finska författaren M.A Numminen, och jag visste själv inte att den fanns förrän jag fick veta att jag skulle läsa den. I vår sista modersmålskurs i skolan valde nämligen vår lärare varsin bok åt oss alla, och den här fick jag. Om jag hade sett den i en bokhandel hade jag knappast köpt den, men jag är faktiskt glad att jag fick chansen att läsa den. Jag märkte det inte medan jag läste, men efteråt kände jag bara - WOW. Dessutom är detta en bok som är väldigt intressant att fundera på efteråt, och analysera, vad handlar den om egentligen och vad vill författaren säga?

Älskar du mig?

"Ett hjärta i sin litenhet

har rum för mera än vi vet.

Det är ett hem för hopp och tro

och hopplösheten kan där bo."

I M.A Numminens roman "Tango är min passion" får vi träffa många personer i vilkas hjärtan hopplösheten bor. I författarens eget hjärta tror jag dock inte att man kan hitta någon hopplöshet. M.A Numminen har gett ut sammanlagt tolv böcker, och förutom författare är han dessutom kompositör och artist. Efter att ha läst "Tango är min passion" kan man även konstatera att han vet väldigt mycket om tango.

I "Tango är min passion" får vi lära känna en ytterst egendomlig man, Virtanen. Virtanen är 35 år, brinner för tango, och har aldrig haft ett förhållande med någon. Han är känd på många av Helsingfors dansställen, och fastän han själv inte tror att någon lägger märke till honom känner många igen honom som den som dricker te istället för alkohol och aldrig dansar något annat än tango, finsk tango. Något som däremot väldigt få känner till är att Virtanen följer Platons filosofi som rekommenderar män att avstå från könsumgänge fram till 35 års ålder, men dessutom vill Virtanen vinna över Platon så han har själv höjt åldern till 36. En princip som han stenhårt följer.

Till min förvåning märkte jag under handlingens gång att jag faktiskt kan identifiera mig lite med Virtanen. Jag känner mig ofta osynlig och obetydlig och är van vid att ingen lägger märke till mig, men blir gång på gång överraskad när jag får veta att någon på något sätt har observerat och kommer ihåg mig.

Virtanen söker ofta tröst och svar i musiken, närmare bestämt i tangomusiken. Ibland gör han samma sak genom att gå ut och dansa tango, eller hemma med sin kvast om han inte känner för att träffa folk. Jag själv har ingen relation till just tangon, men jag brukar också ta hjälp av musiken om jag behöver tröst, och inte minst av dansen.

Enligt min åsikt är M.A Numminen en väldigt begåvad författare. "Tango är min passion" är någonting annorlunda, något som man inte läst tidigare. Åtminstone inte jag. Man har ingen aning om vad som kommer att hända. Virtanen är en person som man aldrig tidigare stött på. Ingen stereotypisk finsk man minsann. Det är intressant att läsa om någon som man aldrig riktigt vet var man har. Och det är fascinerande att Numminen ändå lyckas göra Virtanen så verklig och trovärdig.

Eftersom jag själv är finlandssvensk och M.A Numminen finsk fann jag det verkligen roande att han tagit med finlandssvenskarna i berättelsen. Det var fint gjort att göra bägge parterna intresserade av den andra utan att göra någon bättre eller sämre. Visst lyfte Virtanen själv upp Violetta och alla finlandssvenskar, men Violetta påverkades inte av det och var bara sig själv.

Jag kan föreställa mig många av M.A Numminens tankar som låg i bakhuvudet medan han skrev den här boken. För det första tror jag att han vill sprida tangon utan att skriva en teoretisk faktabok. I "Tango är min passion" får vi veta oerhört mycket om tango; vi får lyssna på Virtanens föreläsningar som han håller för så gott som alla han möter, vi får läsa hans tankar varje gång han lyssnar eller tänker på en tango, och vi får ännu mera information av en berättare som berättar sådant som inte ens Virtanen vet.

M.A Numminen talar också för jämställdhet genom "Tango är min passion". Jag kan inte dra mig till minnes att Virtanen någonsin skulle ha haft några fördomar mot någon eller något, om mana bortser från humoristisk tango. Han umgås med finlandssvenskar, han bjuder upp japaner, han kan dansa med vem som helst, han har prövat på att dansa med andra män, och han väljer inte den vackraste kvinnan fastän det finns vackrare som skulle vilja ha honom.

Trots allt tror jag att huvudsyftet bakom "Tango är min passion" är att visa vart själviskhet kan leda. Virtanen kan inte ens svara på varför han inte vill ge upp sin princip, varför han så otroligt gärna vill, eller snarare måste, "krossa" Platon. Trots det håller han stenhårt fast vid sin princip, utan att kunna ana vilka följder det kan få. Tänk så löjliga vi kan vara ibland! Jag tror bestämt att M.A Numminen vill varna oss för att gå för långt med de konstiga principer vi ibland kan ha.

"Tango är min passion" är en roman som korsar gränser och struntar i normer. En roman om att vara självisk och inte märka andras behov som faller i skuggan av de egna. En roman om att älska och bli älskad. En roman om svartsjuka och konsekvenser. En roman om att vara annorlunda. Framför allt är "Tango är min passion" en roman om behovet att känna sig älskad. Man glömmer till och med bort att den handlar om tango. 

Shoppingdag och nyår. Och extremt få bilder.

  Varje dag tog vi metron in till London, det räckte 45 minuter - en timme, men för varje gång man åkte kändes det kortare.

På vårt schema stod det att vi skulle tillbringa den här dagen på Oxford street, och började i icke-Primark-ändan. Trodde vi. När vi kom ut från tunnelbanestationen och kom in på Oxford st. upptäckte vi nämligen att där också fanns en Primark! Med inte alls lika mycket folk (fortfarande många för en vanlig butik, men inte för Primark). Såklart var vi tvungna att gå in och jag blev totalt förälskad i denna Primark! Där fanns till och med trevligare kläder, fullt av mysiga tröjor och andra mysiga saker! Dessutom rymdes man att titta på det man ville, jag trivdes så mycket bättre än i den andra Primark. Flera timmar tillbringades där inne igen, så vår tid på själva gatan blir kortare än vi tänkt. Boots, Claire's, himmelriket Waterstone's och underbara hmv står på tur. Plus Pizza Hut. I Waterstone's var jag tvungen att strängt kontrollera mina pengar och mitt väskutrymme så jag tillät mig själv att endast titta på böcker som var på rea (finns alltid gott om erbjudanden där), och i hmv hade jag också lust att köpa ungefär hela butiken. Vi hade tur, de skulle stänga just den hmv så där var fullt av rea. Kassörerna hade svårt att tro att vi båda var 18 år med tanke på vad vi köpte, hehe.

Sedan var vi tvungna att ta en tur till hotellet för att packa av, äta lite, och fräscha till inför THE FIREWORKS.

Skratta åt mig om ni vill.

London på nyåret är nog svårt att förklara för någon som inte själv varit med om det. När vi steg av tunnelbanan för att gå och titta på fyrverkerierna förlorade vi makten över våra egna steg. Det skulle ha varit omöjligt att gå någon annanstans än dit alla andra gick. Som tur skulle vi ju till samma ställe, haha. Det var så mycket folk! Ut från tunnelbanestationen åkte man bara med folkmassan, vi höll hårt i varandra för att inte skiljas åt. När vi kom ut på gatan var där ännu flera människor, men som tur lite mera utrymme även om man nog hade blivit "överkörd" om man hade stannat, och pilar till "Firework viewing areas" samt ordningsvakter finns överallt. Gator är avstängda och det enda man ser är människor av alla sorter som går framåt som ett fiskstim. Tavi och jag går och upprepar för varandra "Tänk att vi är en del av allt det här!". Det var något så otroligt, något så ofattbart, och ibland klarade jag av att granska hela händelsen utifrån och det var just då som jag fick den där känslan, att vi små människor var två stycken av alla de som gick där. I London. På nyår.

Efter en stund avtog trängseln något, och ju längre vi kom desto gläsare blev det. Men det fanns ändå alltid många att följa efter. Så det var det vi gjorde. Följde efter vem som helst som råkade vara framför oss. Det regnade, men det förstörde inte stämningen. Eftersom vi bara följde efter andra och fortsatte framåt hela tiden brydde vi oss inte så mycket när vi märkte att skyltarna som sade "Firework viewing areas" avtog och till sist inte alls fanns. Vi kom i alla fall fram till en bro till sist. Som var fullpackad med människor. Och långt ifrån fyrverkerierna.

Den här bilden kanske ger er ett litet hum om vår situation:

Visst, vi såg större fyrverkerier än jag någonsin sett förut. Men vi såg också otroligt lite jämfört med var vi hade tänkt oss. Vi hörde ingen musik. Vi var inte med om nedräkningen. Vi kände ingen jordgubbssmak som det hade utlovats i nyheterna som vi såg när vi åt. 

För att trösta oss var ändå stämningen bra även på bron som vi befann oss på. Och promenaden dit var också ett minne för livet. För att inte tala om metroresan hem. Plus att nyår inträffar med jämna mellanrum och det finns inget som hindrar oss från att lyckas bättre en annan gång. Haha.

Låt min citera min dagbok för att försöka beskriva metroresan hem till hotellet (ursäkta konstiga fel, var alltid trött när jag skrev dagbok. Och jo, jag skrev i presens.):

När vi hittat rätt station och väntat så länge att vi trodde att den sista redan gått kommer äntligen tåget. Om vi inte visste att risken finns att det är det sista, skulle vi inte gå på. Jag kan inte beskriva hur trångt det är! Vi trycker in oss med alla andra, det är just och just så att vi ryms, och efter oss trycker sig ännu några till in. Vi står framåtlutade när dörrarna stängs, annars skulle de inte gå fast. Jag står och håller ena handen på min plånbok (som jag hade innanför jackan) och den andra på min kameraväska för att inte bli av med något. Jag behöver inte hålla i mig någonstans, det finns inte plats för att falla och dessutom kan jag inte få upp mina armar, och ännu mindre rymmas att hålla i mig. Vi står så nära att jag ofrivilligt lutar mig mot en mans rygg nu som då, det finns inte plats för mig att ha huvudet någon annanstans. Tavi påpekar att jag har min hårdonut i någons ansikte, men jag kan inte göra någonting åt det. Min donut är dessutom helt förstörd, jag känner hur den hänger löst och blir bara lösare varje gång den rör någon, men jag kan inte lyfta armarna för att rätta till den.

Ingen går ut och fler kommer in. Som Tavi beskriver det; man skulle inte behöva ha fötterna i golvet för att hållas på plats.

En man nyser och jag får en skrattattack. Jag försöker dölja det, för han står alldeles bredvid (bakom) och vet ju att det är åt det jag skrattar. Det går dock inte så bra, för jag kan inte vända mig. Jag skulle vara tvungen att gömma skrattet i mannen-som-står-framför-migs rock, och det vill jag ju inte precis. (Det här var så hemskt, jag kände mig så oförskämd!)

Några stiger av och flera stiger på. Just nu är jag tvungen att luta mig mot någons ben. Jag kan inte se vems. Tavi och jag skämtar om att alla säkert stiger av i West Hounslow, alltså stationen före vår.

Just så blir det! Först i West Hounslow får man lite andningsrum. En normal dag skulle jag dock tycka att redan det är en väldigt full vagn.

Vi kom ändå slutligen trygga och välbehållna fram till hotellet, där vi duschade bort alla baciller innan vi gick och lade oss. Vilken dag! Trots att det inte riktigt gick som planerat är jag så stolt över att vi inte blev bestulna eller skadade, och att vi kom tillbaka till hotellet. Ni vet inte hur många "om x händer gör vi y"-planer vi hade!