Jag sitter och läser igenom texter från hela min gymnasietid för att kolla igenom fel jag har gjort, så jag vet vad jag ska vara på min vakt med i fredag då det är dags för textkompetens (första delen i moddaskrivningen). Så jag tänkte passa på att dela med mig av några kloka visdomsord om att vara ung, höhö. Kanske publicerar några fler texter här en tid framöver, för att jag inte vill att bloggen ska stå tom. Jag har dock märkt att det tar väldigt lång tid att läsa till skrivningarna, så för tillfället har jag inte så mycket tid för att blogga.

Rubriken är alltså "Ungdomen är den tid då du upptäcker vilken mask du ska bära", texten är skriven av mig i början av januari:

Den ena stunden älskar jag mitt liv, den andra hatar jag det och vill dö. För tio minuter sedan var jag världens lyckligaste människa, just nu ligger jag i min säng och gråter. Igår älskade jag mig själv, nu vill jag inget hellre än att vara någon annan. För en timme sedan var du den viktigaste i mitt liv, nu vill jag inte längre ha något med dig att göra. Ibland känner jag mig bra och tror att jag faktiskt duger som jag är, bara för att ett ögonblick senare inse hur dum och naiv jag var. Vad ska jag göra för att passa in och räcka till?

Att vara ung är som att vara på ett nöjesfält. Man åker en berg-och-dalbana som aldrig verkar ta slut. Ibland kämpar man sig upp för en lång och tung backe bara för att genast tappa kontrollen igen och falla snabbare och längre ner än någonsin. Ibland går det snabbt att ta sig upp igen, och ibland kanske man njuter av att släppa kontrollen och låta sig falla. Man kan inte veta något i förväg, man kan inte lita på sina egna känslor eller veta vad som kommer att hända. Som min lärare en gång sade: "Det är bara hormonerna som spökar."

På grund av alla svallande känslor och extrema toppar och dalar kan det vara väldigt svårt att veta vem man är och var i världen man egentligen står. Och om man inte själv vet vem man är, hur skall då någon annan kunna veta? Man försöker sitt bästa för att samtidigt passa in, hitta sig själv och hitta sin plats och uppgift i världen. Lätt är det inte, och ofta händer det att man trampar fel, men på något vis blir det vanligtvis människor av oss ändå.

Det hör ju ungdomen till att man ska göra fel och göra om. Man ska falla och resa sig igen. Hur skulle man annars lära sig någonting? Genom att hamna fel lär man så småningom känna sig själv och till slut kommer man rätt. Vägen kan trots allt vara lång, och man kan vara tvungen att pröva många olika masker innan man hittar den som passar en själv. 

Resan från barndomen till vuxenlivet är lång. Längs vägen träffar man människor av många slag, och en del gör allt de kan för att förstöra för en. En del tvingar en att vara något man inte är, en del lämnar en liten och förkrossad. Fastän det kan vara svårt att tro på medan man är mitt inne i det, hjälper även dessa människor en att hitta sin plats. Man lär sig kanske att stå upp för sig själv, att våga ta plats eller helt enkelt hur man ska klara av svårigheter.

Naturligtvis är det inte bara de "onda" människorna som lär en något. Genom hela livet är goda människorelationer viktiga, och inte minst i ungdomen. Ens nära och kära vandrar den långa vägen med en, och tillsammans tar man sig igenom svårigheter och lyckostunder. De hjälper en att hitta sig själv, de stöttar en och försöker uppmana en att gå sin egen väg. Om man har tur.

Detta kan förvirra många ungdomar; viljan att passa in samtidigt som man inte vill vara som alla andra. Man vill följa sina drömmar och hitta sin egen väg samtidigt som man är rädd för att vara annorlunda, rädd för att andra ska titta konstigt på en. Man vet inte vilken mask man ska välja, vet inte om man ska gå emot sina principer för att med säkerhet bli accepterad eller om man ska våga stå på sina egna ben och riskera att bli lämnad ensam eller till och med bli mobbad. Ungdomen kan vara en ytterst brutal tid med rovdjur som tar livet av alla som är svagare, men det gäller att komma ihåg att möss ibland är modigare än lejon.

Det är fakta att det oftast är unga människor som lider av psykiska sjukdomar. Detta är kanske inte så konstigt. Innan man är "jag" med sig själv kan det vara svårt att veta hur man ska bära sig åt för att hoppa över hinder. Innan man är "jag" med sig själv vill man desperat att andra ska acceptera en, för man tror att det är det som är viktigast, och att man själv ska kunna tycka om sig själv bara andra gör det. Innan man är "jag" med sig själv kan man göra vad som helst för att passa in, för att få vara med. Och medan man söker sig själv, och masken som passar ens ansikte bäst, ska man dessutom klara av att göra en hel del viktiga beslut. Innan grundskolan tar slut ska man redan veta om man vill gå i gymnasiet eller i en yrkesskola, och senast efter gymnasiet "måste" man veta vad det är man vill syssla med hela sitt liv. Mycket press läggs på de ungas axlar, så det är väl ganska förståeligt att det rätt ofta blir för mycket.

Ungdomen är den tid då man ska göra fel och göra om. Den tid då det är tillåtet att åka en extremt lång berg-och-dalbana. Den tid då man får bli rasande arg och oerhört ledsen utan någon egentlig orsak, man kan alltid skylla på hormonerna. Den tid då rovdjuren gör allt de kan för att komma åt de svagare. Den tid då mössen ska bli modigare än lejonen. Ungdomen är den tid då det är meningen att man ska byta masker tills man hittar den som är rätt för en.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ugh, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här texten. När jag skrev den avskydde jag den. Det löpte inte alls, blev hackigt och konstigt och jag visste inte hur jag skulle få fram det jag ville säga. När jag nästa dag läser igenom den tyckte jag dock att den trots allt var riktigt bra, och det tycker tydligen min lärare också. Men nu när jag läste den igen känns den så där hackig och onaturlig igen. Nåja, kanske det bara är för att jag ännu är ung.