Igår insåg jag att jag faktiskt tror på ödet. Det finns en mening med allting, tror jag. Jag tror på det bara mer och mer, ju mer jag tänker på det.

Jag tror att det finns en mening med att något gick fel då mamma var gravid med mig. En bit in i graviditeten slutade jag (och hon såklart) växa. Ingen förstod varför, men jag "levde och mådde bra", så det var väl inget farligt. När jag föddes var det bara en tunn tråd kvar av navelsträngen som förenade mamma och mig, därför hade jag fått så lite mat. Den största delen av moderkakan var död också, fråga mig inte varför. Jag tror att detta är en orsak till att jag alltid varit så liten. Inte är ju någon i min familj speciellt stor, men jag är "extraliten", hehe. 

Och vad har detta med ödet att göra? Jo, jag har flera gången fått höra att min kropp passar utmärkt till dans, att min kropp är som gjord för att dansa, att jag ser ut som en dansare, och att man ser på mig att jag dansar. Jag menar inte att det är kroppen som bestämmer om man ska dansa eller inte, men har jag fått en kropp som är "som gjord för dans" så kan man väl tänka att det är meningen att jag ska dansa?

Jag tror att det var meningen att jag skulle födas och växa upp just på denna lilla ort. Kanske hade jag passat bättre in någon annanstans, men då hade jag knappast blivit den jag är idag. Den största orsaken till att jag tror att det var meningen för mig att växa upp här är dock att världens bästa dansinstitut och danslärare finns här. 

Jag tror att det var meningen att jag skulle må sådär dåligt en tid, att jag en tid mådde så dåligt att jag inte ens mådde bra tillsammans med min bästa vän. Det fick mig att inse hur mycket dansen verkligen betyder för mig, och hur mycket dansen kan hjälpa. Under tiden jag mådde dåligt började tanken födas; tanken på att dansa är vad jag vill göra resten av mitt liv. 

Jag tror att det var meningen att jag skulle gå i ett lågstadium där man fick tidningen EOS, och det var meningen att just jag skulle bestämma mig för att svara på brevannonser i den tidningen. Tack vare den tidningen har jag fått vänner som jag idag kan kalla för några av mina bästa vänner.

Jag tror att det var meningen att vi två skulle träffas. Det är ju helt otroligt, att vi som är från helt olika delar av världen träffades på den här minimala orten. Det är helt otroligt att vi hittade tillbaka till varandra efter att inte ha setts på flera år, det är otroligt att vi hittade tillbaka fastän bara den ena av oss visste att vi varit vänner som yngre. Det är otroligt att vi höll ihop fastän vi flera år endast träffades på somrarna. Det är otroligt att vi, så olika men ändå så lika, har så mycket gemensamt och har blivit såhär goda vänner. Inget annat än ödet kan förklara det.