Hej på er, long time no see! Det känns verkligen som om jag inte alls skulle blogga, när jag har tidsinställda inlägg varje dag. Men snart måste jag fixa fler... Något speciellt ni vill ha? :)

Mitt liv just nu går ut på att stiga upp 5:10 på morgonen, jobba, komma hem vanligtvis tre-tiden, vara trött, gå och sova mellan nio och tio. Hela veckoslutet (lördag-söndag) tillbringades dock i väldigt gott sällskap vilket förlät den lite deprimerade veckan. Den här veckan ska också bli bättre, börjar komma in i rutinerna och är inte fullt så trött som förra veckan. Igår orkade jag till och med ha roligt med min kära danspartner på kvällen. 

Orsaken till att jag egentligen började med det här inlägget var att jag skulle fråga er om det är något speciellt ni vill ha med i epilogen till Kom håll min hand? :) Några frågor ni vill ha svar på, speciella personer ni vill ha med, något speciellt ni vill att den ska handla om..? Jag har börjat, och har ett litet humm om hur det ska gå, men har ni något är det bara att säga till så ska jag se vad jag kan göra! Kunde var bra med lite idéer... :) Säg gärna till senast imorgon eftermiddag i så fall! 

Hoppas ni har ett fint sommarlov.   

Jag har blivit helt förälskad i Jonas Gardells böcker. Ni minns knappast, men i ett inlägg för länge sedan tipsade jag lite snabbt om hans bok En komikers uppväxt. Det var den första boken jag läste av honom. Genast efter det läste jag uppföljaren Ett ufo gör entré. Jag hade tänkt läsa den fristående fortsättningen Jenny ännu därtill, men den var alltid upptagen när jag gick till biblioteket, så jag gav upp för en tid eftersom jag hade annat att läsa.

Bland annat Torka aldrig tårar utan handskar, av samma författare. De två första böckerna fångade mig, och nu väntar jag med lite ångest på den tredje som ges ut i slutet av juli. Jag vet inte om jag vågar läsa den dock... Men ska såklart göra det ändå.

Boken som fick mig att skriva det här inlägget var ändå Jenny. Jag fick slutligen tag på den, och jag kan inte förstå att någon kan vara en så bra författare. 

Varför jag älskar Gardells böcker och hans stil att skriva är nog svårt att förklara. Man blir arg, man blir ledsen, man blir tom, man blir lycklig, man blir rörd, man skrattar, man gråter. Han väcker så många känslor i en! Han får en att fundera på mycket även långt efter att man läst ut boken. Att det finns inslag från Gardells eget liv är det ingen tvekan om, frågan är bara hur mycket som är verklighet. I triologin om Juha undrar jag om Juha i själva verket heter Jonas. I Torka aldrig tårar utan handskar undrar jag om Rasmus eller kanske Benjamin, eller någon annan av alla pojkarna, egentligen heter Jonas. Och detta gör att berättelserna berör på ett helt annat sätt. Inga ord kan beskriva hur otroligt talangfull Jonas Gardell är. Och jag önskar att jag någon gång får ge honom en kram.

De sista bilderna är här! Tack ännu till dig som tog dem. ;)

Något som gör mig otroligt irriterad, och samtidigt lite ledsen, är hur ALLA pratar om att gå ner i vikt, hur feta de är, hur de absolut borde börja banta. Det värsta är ju att majoriteten av dessa inte ens är i något behov av det, egentligen. VARFÖR ÄR DET SÅHÄR?

Jag förstår om man lider av så svår övervikt att man mår dåligt, att det är skadligt för en. I så fall är det ju bra att börja tänka lite på vad man äter, och börja träna. Och inte skadar det ju att träna och äta hälsosamt heller fastän man inte är överviktig, men det är faktumet att många gör det för utseendets skull, för att de tycker att de är feta fastän de inte är det, som är så otroligt fel. Jag blir så arg på alla reklamer som visar att kvinnor skall vara pinnsmala för att vara bra, jag blir så arg på alla reklamer och nya tips på hur man lätt skall gå ner i vikt. Överallt. ÖVERALLT! Och jag blir så ledsen för att det finns så många som faller för det här, så många som tror att man måste vara pinnsmal för att duga. Det är ju inte så det är! 

När vi för en tid sedan hade ett släktkalas för min syster, satt kvinnor i åldern 19-75 år och pratade om att de inte längre fick på sig sina gamla kläder, om sina mål de hade för sin vikt, gav varandra olika tips på hur man kan gå ner i vikt. De diskuterade att det egentligen inte är vikten som spelar någon roll, utan att man ser bra ut. Jag kunde inte bara sitta där och lyssna på deras idiotiska diskussion, så jag sade vad jag tycker: Huvudsaken är väl att man mår bra. Vet ni hur de reagerade? Vill ni verkligen veta? Antagligen inte, men ni får veta det ändå! De började skratta, och sa Ska du säga! Ååååh!!! Jo, ska jag säga! Jag mår bra. Jag har inte jobbat för att se ut såhär. Jag får varje dag oroa mig för att jag inte skall gå ännu mer ner i vikt, jag får ofta tvinga mig själv att äta fastän jag inte är hungrig, för att jag är så otroligt rädd för att insjukna i en ätstörning. Jag har varit till läkaren, på röntgen och till en näringsterapeut, varför? Jo, för att jag plötsligt började gå ner i vikt! Men vi fick goda resultat, jag har inget fel och näringsterapeuten konstaterade också att jag tycks ha väldigt god aptit och eventuella misstankar om att jag hade en ätstörning såg man att var borta. Min benstomme är otroligt stark, yippie! Inte för att det har något med vikt att göra, men jag mår bra. 

När vuxna människor är avundsjuka på min vikt, då inser man att något är otroligt fel i vårt samhälle. Jag blir så arg när jag tänker på detta! Förlåt, kände bara att jag ville skriva av mig lite. Skulle finnas massor till att säga om detta, men jag slutar nu. Snälla ni, försök förstå att så länge ni mår bra och inte lider av skadlig övervikt, behöver ni inte gå ner i vikt! Vikt är bara en siffra, och man behöver verkligen inte vara smal för att vara bra. Det är insidan som räknas, och dessutom är det väldigt mycket finare att se frisk ut än att banta sig själv sjuk. Som min psykoliglärare (tror jag?) sa; varje människa har en kroppsform som man passar i. Det är inte fel att vara smal, det är inte fel att vara fet (inser ni hur negativ klang redan ordet ger?), så länge man mår bra och känner sig "jag" med sin kropp. Ni är bra som ni är! <3

Nej, inte ZlataN, Zlata.

Den här boken läste jag på finska. Vi skulle läsa en bok den här kursen, och min vän hade den här och den var relativt lättläst. Och intressant.

Zlata är tio år i bokens början, 12 år i slutet. Boken är alltså hennes dagbok. Hon skriver om hur det är att vara barn i Sarajevo, under krigstiden. Hon skriver om hur hon förlorar en efter en, antingen dör de eller så flyr de. Men Zlata och hennes föräldrar stannar kvar. 

Jag tyckte om den här boken, för det var ett helt nytt perspektiv att läsa om krig från. Man fick en insyn i hur krig verkligen drabbar alla, och hur hemskt det skulle vara att själv leva mitt i ett krig. Att Zlata i dagboken berättar om att dagboken skall publiceras, och hur en del av den publiceras redan medan hon ännu skriver gav ett intressant och annorlunda inslag till boken. Det var så underligt att läsa, på något vis...

Något annat tänker jag inte skriva, men jag kan varmt rekommendera den här boken! Önskar dock att jag hade förstått allt (språket) ännu lite bättre... Huvudsakerna förstod jag såklart, men fick inte en lika djup relation till den (haha) som jag antagligen skulle fått om jag hade läst den på svenska (eller engelska).