Någon av mina underbara läsare som råkar känna till ett gratis videoredigeringsprogram där man kan sätta ihop två filmer? Jag fixade till och med ihop två bilder för att visa vad jag menar.

Jag önskar alltså att med två filmer kunna göra endera såhär:

Eller såhär:

Någon som kan hjälpa mig? Skulle vara väldigt, väldigt tacksam, jag fick nämligen världens vision i morse vid frukostbordet kl. 6:30 ungefär, hehe.

Haha. :)

Hej på er! Hade ni en kul midsommar? Hoppas det, för det hade jag!

På dagen var jag ensam hemma, och jag tänkte att jag skulle gå ut i det härliga vädret och skriva brev. När jag kom ut märkte jag dock att jag ville "shavea" mina ben istället (intressant?), och efter det fick jag lust att hoppa på trampolinen. Men när jag gick till trampolinen kom jag på att jag ville hjula istället (det som jag är en sådan mästare på, höhö). Jag hade musik på medan jag hjulade, och vips så började jag dansa istället. Då märkte jag hur ljuvligt det var att dansa i gräset och bestämde mig för att jag ville spara det och kanske även dela med mig av det till er, så jag hämtade kameran och bytte lite kläder och började dansa för fullt. Det var HÄRLIGT!    Varför har jag inte upptäckt det där tidigare?! Ni ska få se någon film senare, men måste fixa ihop en först.

Mitt "andra skede" började när min vän kom till mig innan vi sedan gick till en annan vän, haha. Där hade vi superroligt! Vi åt majskolvar, doppade jordgubbar i smält choklad, päronpaj, och så gick vi hem till mig en sväng, pratade om människor haha, tittade på första avsnittet av Supernatural (nej jag kommer inte att börja kolla på det, jag tror nog att jag skulle tycka om det och det verkade bra, men för hemskt för mig att titta på ensam, när man är fast i en serie kan man ju sitta uppe hur sent som helst och då vill jag inte titta på spöken och demoner, haha, dessutom är det jobbigt att vara beroende av en tv-serie, har varit det en gång och gör helst inte om det hehe), tittade på söta kattvideos (obligatoriskt varje gång jag är där hehe), babblade på och skrattade mer än på väldigt länge! Härligt med goda vänner <3

När vi (min vän som vi inte var hos) kom hem till mig ungefär klockan tre på natten började det "tredje skedet", men det får ni höra om en annan dag! Nu ska ni få se några bilder på mina fina vänner:

Okej, så nu ska ni få se några bilder som jag tog en kväll under första veckan på sommarlovet. Tycker ni bilderna har blivit bättre eller sämre sedan sommaren 2011?

Detta var en stor dag. Det var midsommar, det var Alinas tjugoårsdag, och det var dagen för hennes första alldeles egna dansföreställning.

- Ååh, vad ska jag göra, jag kommer att glömma bort allting, jag kommer falla, jag kommer göra bort mig totalt, ingen kommer att...

- Schhhh...

William grabbade tag i Alinas händer, som stod backstage och studsade, delvis för att värma upp, delvis för att få bort nervositeten.

- Det kommer att gå hur fint som helst, du har övat massor och skulle kunna danserna fastän man väckte dig mitt i natten, lugnade William henne och kysste henne på pannan. Han lyfte sedan hennes huvud för att kunna se henne i ögonen.

- Det kommer att gå bra, försäkrade han. 

Äntligen syntes ett svagt leende på Alinas läppar, som snart blev allt större. Man kunde se förväntan och upprymdhet, kanske även en gnutta stolthet, stråla ut från henne.

- Jag ska äntligen göra det! log hon ivrigt och kastade sig om halsen på William.

- Så ska det låta! skrattade William och kramade om henne. Du kommer klara det utmärkt.

Alina hade stannat kvar på lägret efter den där första julen. Hon hade gått klart sitt första år i gymnasiet, men sedan hoppat av eftersom hon hellre jobbade för att samla pengar till sin nya familj. Hon hade lyckats få ett jobb på en liten restaurang, där hon serverade och städade lite i ungefär ett år. När nästa vår kom närmade sig även Alinas artonårsdag. Hon skulle bli myndig. Myndig. Ett ord som betydde frihet i Alinas öron. Myndig innebar tillgång till sitt eget konto. Dessutom skulle nya konton öppnas, konton som hade samlat pengar ända sedan hennes födsel. Det hade såklart krävts en del pappersarbete och lite samarbete med hennes föräldrar, men med Karins, Anns, Williams och Sophies hjälp hade det gått utan några större problem.

I och med pengarna hade Karin insisterat på att Alina skulle göra något med sitt liv, ta chansen som de andra inte hade fått, och utbilda sig till något. Efter många långa diskussioner hade Alina och William slutligen bestämt sig för att gå på audition till estetiska högskolan, William till musiklinjen och Alina till danslinjen. De hade försökt få med sig Sophie också, men hon ville inte lämna lägret, hon hade ju bott där hela sitt liv. 

Både William och Alina kom in på skolan, så på hösten lämnade de lägret och flyttade in i en liten lägenhet. Med hjälp av insamlingar, besparingar, stöd från staten, och Alinas nya pengar lyckades de få så mycket pengar att de hade råd med både hyran och undervisningen, och annat nödvändigt. De fortsatte att jobba på deltid, och ibland fick de även in lite pengar genom att spela och dansa på gatan eller i parken, något som de hade gjort redan medan de bodde på lägret, då tillsammans med Sophie.

Det var ungefär så deras liv såg ut än idag. De hade fått nya vänner, och tillsammans med dem ordnade de mindre "gig" på olika fester och tillställningar lite nu som då. På så sätt behövde de inte jobba lika mycket. William och Alina höll aktivt kontakten med sin familj på lägret och hälsade på så ofta som möjligt. Ibland sov Sophie även över hemma hos dem. Alla var väldigt glada över hur bra det hade gått för Alina och William, lyckliga över att de hade fått en andra chans i livet. För hur bra stämning det än var på lägret, så var det inte precis ett liv de hade valt. Både Alina och William hade ändå levt den större delen av sina liv i den "vanliga" världen, och tillsammans klarade de av att fortsätta göra det. Även om de saknade gemenskapen på lägret, såklart.

Nu var det dags för Alina att hålla sin första självständiga dansföreställning. Hon hade drömt om detta så länge hon kunde minnas, redan som barn hade hon på balettuppvisningarna fantiserat om hur det skulle vara att göra det helt ensam. I skolan hade de haft en hel kurs där de jobbade med just detta; att skapa en egen föreställning. Och nu var det Alinas tur att visa vad hon går för.

William hade lämnat henne ensam backstage för att själv sätta sig på första raden, tillsammans med de andra från lägret. Just när Alina tänkte att hon verkligen skulle behöva en sista uppmuntrande kram innan hon gick in på scenen, kom Melanie, en av dem som Alina umgicks mest med från skolan, och frågade om hon var klar. Melanie hade anmält sig som frivillig att ta hand om musiken under föreställningen. Skräckslaget insåg Alina att det var dags nu! Eftersom William inte var där gav hon Melanie en lång kram istället, och Melanie gav Alina all den styrka hon behövde för att ta ett djupt andetag, och säga till Melanie att hon var färdig. De två vännerna kramades ännu snabbt, och innan de intog sina platser viskade Melanie uppmuntrande Du kommer att stråla, det vet jag, precis som du gör varje gång du dansar. Med de orden i minnet ställde sig Alina på sin plats, och med de första tonerna av Coldplays Paradise dansade hon in på scenen, in i hennes alldeles egna paradis.

- Alltså mina ögon tårades så fort du vände dig mot publiken, din utstrålning, din blick, ditt uttryck... Det var så skört, så gripande... Jag kan inte fatta att du gjorde det, Alina, du genomförde nyss en helt egen dansuppvisning! 

- Jag vet Sophie, och tro det eller ej så är jag nog ännu mer uppspelt än du vågar jag nästan säga! skrattade Alina.

Sophie, William och Alina var hemma i lägenheten för att göra sig klara inför kvällen. De skulle fira midsommaren på lägret som alla andra högtider. Alla tre var väldigt exalterade över hur bra föreställningen hade gått, och kanske mest över faktumet att Alina hade gjort det. Hon hade uppfyllt en dröm.

- Jag kände mig så hemma där på scenen, det var bara jag, musiken och dansen, inget annat existerade. Det var magiskt!

Hela Alina log.

- Och man såg verkligen att du njöt där, du var där du är menad att vara.

William kramade henne bakifrån.

- Inget av det här hade jag klarat utan er, jag älskar er!

Alla tre gav varandra en stor kram och så stod de i en lång stund, alla med tårfyllda ögon.

- Haha, se på oss! Inte ska vi stå här och gråta nu! skrattade William och började buffa flickorna mot klädskåpet.

- Vi ska göra oss klara för festeeeen! härmade han en fjortis och de alla brast ut i skratt.

När Alina hade lagt det sista spännet i håret ringe dörrklockan.

- Vem kan det vara? undrade hon och gick och öppnade. 

Ja må hon leva, ja må hon leva...

Wow, det var som om en vägg kom emot henne. En vägg full av kärlek, glädje och värme. Varenda en från lägret stod nu i deras trappuppgång och sjöng för henne. Förutom William och Sophie då, som stod på var sida om henne.

Hurra, hurra, hurra, HURRAAA! avslutade de. 

- Åh wow, tack så hemskt mycket snälla ni!

Alinas ögon var fyllda av tårar igen en gång. Det var så obeskrivligt fint att se alla, stora som små, stå där och sjunga för henne, hela hennes underbara familj var där för hennes skull. Vad hade hon gjort för att förtjäna det här?

Alina kramade Karin, Ann och Mathias som stod längst fram, och William och Sophie såklart. 

- Resten får du krama senare! skrattade Ann, ska vi stå här och trängas tar det aldrig slut. Är ni klara att gå?

Med Karins arm om sina axlar gick Alina som lyckligast i världen ner till gatan, och när de kom dit trodde Alina att hon drömde. På gatan bredvid höghuset de bodde i stod två hästar med en vagn efter sig! Alina såg upprymt på vännerna omkring henne och började hoppa av lycka när hon förstod att hästarna var där för att ta med sig dem. Hon slängde sig överlycklig kring halsen på Karin.

- Tacktacktacktack! Ni är för härliga! strålade hon.

- Det är du som är härlig, skrattade Karin.

Hästarna hade tagit dem till lägret, som var vackrare än någonsin. Alina hade behandlats som en prinsessa hela kvällen, och de hade haft hur roligt som helst. Aldrig hade Alina känt sig såhär älskad. Aldrig hade hon trott att någon skulle göra något såhär fantastiskt för henne.

- Det här har nog varit den bästa dagen i mitt liv, medgav hon drömmande när William och hon hand i hand gick tillbaka till sin lägenhet halv ett på natten.

- Min med, log han och kysste henne på huvudet.

När de kom hem låg det en bukett av kinarosor, Alinas favoritblomma som barn, utanför deras dörr. Alina sneglade på William som för att få ett svar på vad den gjorde där, men blev riktigt förvirrad när hon märkte att även han var överraskad. Överraskningarna skulle visst aldrig ta slut.

- Vem kan det vara från? undrade Alina och tog upp buketten. Inget kort, ingenting.

- Är du helt säker på att du inte vet något om det här? frågade hon William och försökte låta sträng.

- Jag har faktiskt ingen aning...

Alina måste tro honom, hon märkte tydligt att han var lika förvirrad som hon själv kände sig.

När de låste upp dörren och öppnade den hittade de ett kuvert på golvet. Den som hade hämtat buketten hade antagligen stuckit in det genom brevluckan. Alina tog fundersamt upp kuvertet och öppnade det. Inuti fanns ett kort och en pengacheck. Alina kunde inte tro sina ögon.

Grattis på din 20-årsdag, Alina! stod det, och med en annan penna hade avsändaren lagt till Det var en vacker och gripande föreställning. Men det var inte ordens betydelse som hade fått Alinas hjärta att bulta snabbare. Det var inte på grund av betydelsen som Alina nu chockad stod och stirrade på kortet och buketten i sina händer. Det var handstilen. Hon var bergsäker på vems handstil det var, den så välbekanta handstilen kunde inte tillhöra någon annan. Det var handstilen som Alina var så van att se på "Att göra"-lappar hemma på köksbordet. Det var handstilen som tillhörde hennes mamma.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sådär ja, nu är den officiellt avslutad! Vill gärna höra vad ni tyckte! ;) Detta var den första epilogen jag någonsin skrivit, haha, så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra den. Men hoppas inte den krossade någon helt totalt. ;)

Nu är det dags att lägga den här berättelsen bakom mig och förhoppningsvis börja förverkliga några andra planer som snurrar i mitt huvud. Men nästa gång jag lägger ut en berättelse hit tänker jag ha hela färdigskriven först. (: Vill ni ha fler? ;)

Usch vad många smileys jag använder när jag skriver på natten... xD Men nu ska jag gå och sova, eller nu när det här publiceras sover jag antagligen haha, men ja jag är trött så hejdå! Innan jag babblar allt för mycket. :p

P.s Tack till Fjompen för att hon för lääänge sedan gav mig en liten idé som gjorde att jag över huvudtaget kom igång med den här epilogen! :)

Imorgon får ni epilogen till Kom håll min hand! Har precis skrivit färdigt den och ska nu bara läsa igenom den, har försökt skriva den hela veckan med huvudet är alltid ganska slut efter att ha stigit upp klockan fem och jobbat hela dagen, så har bara kommit några rader framåt. Plus att jag har fått nya idéer hela tiden och börjat om, haha. Men hoppas ni har lite överseende med texten för som sagt har jag varit otroligt trött när jag skrivit den, och insåg att jag måste ta bort alla krav på mig själv för att alls få något skrivet. Finns en massa saker jag skulle kunna säga, alltså vad jag inte tycker är bra med den och så, men det tänker jag inte göra för ingen mår bra av det, hehe. Men alltså, om någon ännu är vaken; imorgon kl. 10 finsk tid, 9 svensk tid, (på morgonen) får ni den supersena epilogen till min julkalender Kom håll min hand. Håll ögonen öppna. ;)

Ni som följt mig ett tag vet att jag förra sommaren var på en språkresa, tre fantastiska veckor var jag i härliga Hastings i underbara England. Och det går inte att beskriva hur mycket jag saknar den tiden!

Jag läste nyss en del av min resedagbok och sitter bara med ett brett leende på läpparna. Jag saknar verkligen den jag var där. Jag vågade så mycket. Bland annat att jag frågade Agustin om jag fick låna hans hoodie (The love of my life, remember?) den där sista kvällen, jag är så stolt över mig själv för att jag frågade, haha. Även om det antagligen gjorde att min saknad och kärlek till den blev ännu större... Men den var ju så UNDERBAR! 

Allvarligt, jag kan inte förstå att jag kan sakna allt såhär mycket. Människorna, både de nya vännerna, ledarna, lärarna och the lokal people, landet, Hastings, språket, ShakeAway, promenaderna, Agustins hoodie, lektionerna, aktiviteterna, Alexandra Park, mig själv, självständigheten, affärerna (Waterstones <3), t.o.m alla discon! Jag har till och med kommit på mig själv med att sakna den hemska idioten Jon, haha. Ni minns "bossen" som ville ha ett möte med oss bara för att vi stängde en dörr, han som såg till att vi fick en muntlig varning för ingenting, han som utropade "Yay!" av glädje för att vi skulle åka hem... Han som kallade mig rude och själv uppförde sig som värsta barnsliga skitstöveln. Jepp, jag saknar honom också. Egentligen började det som ett skämt, på skämt brukade jag säga eller tänka att jag nog saknar Jon, sarkastiskt. Men för att vara ärlig så tror jag att det är sant. Jag har två teorier om varför, hur jag i all världen kan sakna en sådan idiot haha.

1. "I don't care what you think, as long as it's about me. The best of us can find happiness in misery." (Fall out boy: I don't care) Alltså, jag blir ofta uppmuntrad av att människor är arga på mig eller har något emot mig, om det gäller något som jag tycker är löjligt i alla fall. Han gav mig ju trots allt uppmärksamhet och kommer antagligen att minnas mig, haha.

2. Innan mötet tvingade han mig och min vän att sitta på varsin bänk långt ifrån varandra i skilda rum, eller skilda korridorer rättare sagt (Mohahahah, vi pratade ändå i telefon), och sedan när han kom efter mig (för att säga att vi skulle har vårt möte senare) berättade han om hur han hade uppfattat mig när jag kom till Hastings. Hans beskrivning av mig: Friendly and polite with two ponytails and all excited about Hastings and UK. Glöm bort att det ännu till var ett sådant intryck jag hade gett, redan det att han hade lagt märke till mig och mindes mig gjorde ju mig glad. (Suck, det är så lätt att göra mig glad...) Han skulle ju ha kunnat säga så bara för att få mig att gilla honom mer, eller för att få mig att ångra mig, men saken är den att det måste ju ha varit mig han beskrev eftersom han nämnde min frisyr. Jag minns att jag var nära till tårar när han sa det där då, haha lite pinsamt att berätta men jag vet faktiskt inte varför jag höll på att börja gråta, blev jag så rörd eller? xD

Men ja alltså; min teori är att jag saknar honom för att han hade lagt märke till mig, och för att han gav mig uppmärksamhet.

Jon var ju inte den enda som gav mig uppmärksamhet, en hel del mycket trevligare människor gjorde också det. Jag tycker inte om att hela tiden erkänna hur bra jag mår av uppmärksamhet, för det känns lite patetiskt, men det är sanningen. Det var så fantastiskt härligt att faktiskt vara en av dem som andra lade märke till. Tack till alla er som lägger märke till mig!

Om ni vill kan ni läsa om min resa här. 

Jag tror faktiskt att det är det som jag saknar mest från min resa, faktumet att folk lade märke till mig. Jag var inte bara en i mängden, utan jag var en som syntes, en som stack ut, en som man mindes, en som andra pratade med. När jag ser på bilderna från resan minns jag hur lycklig jag faktiskt var där.

Bildvideon som jag gjorde efter resan har jag nu laddat upp till Youtube. Blir så otroligt glad när jag tittar på den! Och bakgrundsmusiken är perfekt, bara den bringar ju så många minnen. Haha, tyckte det var ganska roligt när jag läste i min dagbok om hur konstig jag tyckte att jag själv var när jag köpte One Directions skiva... Den där resan var ju faktiskt den egentliga början gällande dem, tillsammans med berättelsen såklart, haha. Åh, minnen. :)

Ja ni skall också få se bilder som jag tagit den här sommaren, för jag har faktiskt fotat, ni får se de första om några dagar.