Detta var en stor dag. Det var midsommar, det var Alinas tjugoårsdag, och det var dagen för hennes första alldeles egna dansföreställning.

- Ååh, vad ska jag göra, jag kommer att glömma bort allting, jag kommer falla, jag kommer göra bort mig totalt, ingen kommer att...

- Schhhh...

William grabbade tag i Alinas händer, som stod backstage och studsade, delvis för att värma upp, delvis för att få bort nervositeten.

- Det kommer att gå hur fint som helst, du har övat massor och skulle kunna danserna fastän man väckte dig mitt i natten, lugnade William henne och kysste henne på pannan. Han lyfte sedan hennes huvud för att kunna se henne i ögonen.

- Det kommer att gå bra, försäkrade han. 

Äntligen syntes ett svagt leende på Alinas läppar, som snart blev allt större. Man kunde se förväntan och upprymdhet, kanske även en gnutta stolthet, stråla ut från henne.

- Jag ska äntligen göra det! log hon ivrigt och kastade sig om halsen på William.

- Så ska det låta! skrattade William och kramade om henne. Du kommer klara det utmärkt.

Alina hade stannat kvar på lägret efter den där första julen. Hon hade gått klart sitt första år i gymnasiet, men sedan hoppat av eftersom hon hellre jobbade för att samla pengar till sin nya familj. Hon hade lyckats få ett jobb på en liten restaurang, där hon serverade och städade lite i ungefär ett år. När nästa vår kom närmade sig även Alinas artonårsdag. Hon skulle bli myndig. Myndig. Ett ord som betydde frihet i Alinas öron. Myndig innebar tillgång till sitt eget konto. Dessutom skulle nya konton öppnas, konton som hade samlat pengar ända sedan hennes födsel. Det hade såklart krävts en del pappersarbete och lite samarbete med hennes föräldrar, men med Karins, Anns, Williams och Sophies hjälp hade det gått utan några större problem.

I och med pengarna hade Karin insisterat på att Alina skulle göra något med sitt liv, ta chansen som de andra inte hade fått, och utbilda sig till något. Efter många långa diskussioner hade Alina och William slutligen bestämt sig för att gå på audition till estetiska högskolan, William till musiklinjen och Alina till danslinjen. De hade försökt få med sig Sophie också, men hon ville inte lämna lägret, hon hade ju bott där hela sitt liv. 

Både William och Alina kom in på skolan, så på hösten lämnade de lägret och flyttade in i en liten lägenhet. Med hjälp av insamlingar, besparingar, stöd från staten, och Alinas nya pengar lyckades de få så mycket pengar att de hade råd med både hyran och undervisningen, och annat nödvändigt. De fortsatte att jobba på deltid, och ibland fick de även in lite pengar genom att spela och dansa på gatan eller i parken, något som de hade gjort redan medan de bodde på lägret, då tillsammans med Sophie.

Det var ungefär så deras liv såg ut än idag. De hade fått nya vänner, och tillsammans med dem ordnade de mindre "gig" på olika fester och tillställningar lite nu som då. På så sätt behövde de inte jobba lika mycket. William och Alina höll aktivt kontakten med sin familj på lägret och hälsade på så ofta som möjligt. Ibland sov Sophie även över hemma hos dem. Alla var väldigt glada över hur bra det hade gått för Alina och William, lyckliga över att de hade fått en andra chans i livet. För hur bra stämning det än var på lägret, så var det inte precis ett liv de hade valt. Både Alina och William hade ändå levt den större delen av sina liv i den "vanliga" världen, och tillsammans klarade de av att fortsätta göra det. Även om de saknade gemenskapen på lägret, såklart.

Nu var det dags för Alina att hålla sin första självständiga dansföreställning. Hon hade drömt om detta så länge hon kunde minnas, redan som barn hade hon på balettuppvisningarna fantiserat om hur det skulle vara att göra det helt ensam. I skolan hade de haft en hel kurs där de jobbade med just detta; att skapa en egen föreställning. Och nu var det Alinas tur att visa vad hon går för.

William hade lämnat henne ensam backstage för att själv sätta sig på första raden, tillsammans med de andra från lägret. Just när Alina tänkte att hon verkligen skulle behöva en sista uppmuntrande kram innan hon gick in på scenen, kom Melanie, en av dem som Alina umgicks mest med från skolan, och frågade om hon var klar. Melanie hade anmält sig som frivillig att ta hand om musiken under föreställningen. Skräckslaget insåg Alina att det var dags nu! Eftersom William inte var där gav hon Melanie en lång kram istället, och Melanie gav Alina all den styrka hon behövde för att ta ett djupt andetag, och säga till Melanie att hon var färdig. De två vännerna kramades ännu snabbt, och innan de intog sina platser viskade Melanie uppmuntrande Du kommer att stråla, det vet jag, precis som du gör varje gång du dansar. Med de orden i minnet ställde sig Alina på sin plats, och med de första tonerna av Coldplays Paradise dansade hon in på scenen, in i hennes alldeles egna paradis.

- Alltså mina ögon tårades så fort du vände dig mot publiken, din utstrålning, din blick, ditt uttryck... Det var så skört, så gripande... Jag kan inte fatta att du gjorde det, Alina, du genomförde nyss en helt egen dansuppvisning! 

- Jag vet Sophie, och tro det eller ej så är jag nog ännu mer uppspelt än du vågar jag nästan säga! skrattade Alina.

Sophie, William och Alina var hemma i lägenheten för att göra sig klara inför kvällen. De skulle fira midsommaren på lägret som alla andra högtider. Alla tre var väldigt exalterade över hur bra föreställningen hade gått, och kanske mest över faktumet att Alina hade gjort det. Hon hade uppfyllt en dröm.

- Jag kände mig så hemma där på scenen, det var bara jag, musiken och dansen, inget annat existerade. Det var magiskt!

Hela Alina log.

- Och man såg verkligen att du njöt där, du var där du är menad att vara.

William kramade henne bakifrån.

- Inget av det här hade jag klarat utan er, jag älskar er!

Alla tre gav varandra en stor kram och så stod de i en lång stund, alla med tårfyllda ögon.

- Haha, se på oss! Inte ska vi stå här och gråta nu! skrattade William och började buffa flickorna mot klädskåpet.

- Vi ska göra oss klara för festeeeen! härmade han en fjortis och de alla brast ut i skratt.

När Alina hade lagt det sista spännet i håret ringe dörrklockan.

- Vem kan det vara? undrade hon och gick och öppnade. 

Ja må hon leva, ja må hon leva...

Wow, det var som om en vägg kom emot henne. En vägg full av kärlek, glädje och värme. Varenda en från lägret stod nu i deras trappuppgång och sjöng för henne. Förutom William och Sophie då, som stod på var sida om henne.

Hurra, hurra, hurra, HURRAAA! avslutade de. 

- Åh wow, tack så hemskt mycket snälla ni!

Alinas ögon var fyllda av tårar igen en gång. Det var så obeskrivligt fint att se alla, stora som små, stå där och sjunga för henne, hela hennes underbara familj var där för hennes skull. Vad hade hon gjort för att förtjäna det här?

Alina kramade Karin, Ann och Mathias som stod längst fram, och William och Sophie såklart. 

- Resten får du krama senare! skrattade Ann, ska vi stå här och trängas tar det aldrig slut. Är ni klara att gå?

Med Karins arm om sina axlar gick Alina som lyckligast i världen ner till gatan, och när de kom dit trodde Alina att hon drömde. På gatan bredvid höghuset de bodde i stod två hästar med en vagn efter sig! Alina såg upprymt på vännerna omkring henne och började hoppa av lycka när hon förstod att hästarna var där för att ta med sig dem. Hon slängde sig överlycklig kring halsen på Karin.

- Tacktacktacktack! Ni är för härliga! strålade hon.

- Det är du som är härlig, skrattade Karin.

Hästarna hade tagit dem till lägret, som var vackrare än någonsin. Alina hade behandlats som en prinsessa hela kvällen, och de hade haft hur roligt som helst. Aldrig hade Alina känt sig såhär älskad. Aldrig hade hon trott att någon skulle göra något såhär fantastiskt för henne.

- Det här har nog varit den bästa dagen i mitt liv, medgav hon drömmande när William och hon hand i hand gick tillbaka till sin lägenhet halv ett på natten.

- Min med, log han och kysste henne på huvudet.

När de kom hem låg det en bukett av kinarosor, Alinas favoritblomma som barn, utanför deras dörr. Alina sneglade på William som för att få ett svar på vad den gjorde där, men blev riktigt förvirrad när hon märkte att även han var överraskad. Överraskningarna skulle visst aldrig ta slut.

- Vem kan det vara från? undrade Alina och tog upp buketten. Inget kort, ingenting.

- Är du helt säker på att du inte vet något om det här? frågade hon William och försökte låta sträng.

- Jag har faktiskt ingen aning...

Alina måste tro honom, hon märkte tydligt att han var lika förvirrad som hon själv kände sig.

När de låste upp dörren och öppnade den hittade de ett kuvert på golvet. Den som hade hämtat buketten hade antagligen stuckit in det genom brevluckan. Alina tog fundersamt upp kuvertet och öppnade det. Inuti fanns ett kort och en pengacheck. Alina kunde inte tro sina ögon.

Grattis på din 20-årsdag, Alina! stod det, och med en annan penna hade avsändaren lagt till Det var en vacker och gripande föreställning. Men det var inte ordens betydelse som hade fått Alinas hjärta att bulta snabbare. Det var inte på grund av betydelsen som Alina nu chockad stod och stirrade på kortet och buketten i sina händer. Det var handstilen. Hon var bergsäker på vems handstil det var, den så välbekanta handstilen kunde inte tillhöra någon annan. Det var handstilen som Alina var så van att se på "Att göra"-lappar hemma på köksbordet. Det var handstilen som tillhörde hennes mamma.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sådär ja, nu är den officiellt avslutad! Vill gärna höra vad ni tyckte! ;) Detta var den första epilogen jag någonsin skrivit, haha, så jag visste inte riktigt hur jag skulle göra den. Men hoppas inte den krossade någon helt totalt. ;)

Nu är det dags att lägga den här berättelsen bakom mig och förhoppningsvis börja förverkliga några andra planer som snurrar i mitt huvud. Men nästa gång jag lägger ut en berättelse hit tänker jag ha hela färdigskriven först. (: Vill ni ha fler? ;)

Usch vad många smileys jag använder när jag skriver på natten... xD Men nu ska jag gå och sova, eller nu när det här publiceras sover jag antagligen haha, men ja jag är trött så hejdå! Innan jag babblar allt för mycket. :p

P.s Tack till Fjompen för att hon för lääänge sedan gav mig en liten idé som gjorde att jag över huvudtaget kom igång med den här epilogen! :)