Imorgon får ni epilogen till Kom håll min hand! Har precis skrivit färdigt den och ska nu bara läsa igenom den, har försökt skriva den hela veckan med huvudet är alltid ganska slut efter att ha stigit upp klockan fem och jobbat hela dagen, så har bara kommit några rader framåt. Plus att jag har fått nya idéer hela tiden och börjat om, haha. Men hoppas ni har lite överseende med texten för som sagt har jag varit otroligt trött när jag skrivit den, och insåg att jag måste ta bort alla krav på mig själv för att alls få något skrivet. Finns en massa saker jag skulle kunna säga, alltså vad jag inte tycker är bra med den och så, men det tänker jag inte göra för ingen mår bra av det, hehe. Men alltså, om någon ännu är vaken; imorgon kl. 10 finsk tid, 9 svensk tid, (på morgonen) får ni den supersena epilogen till min julkalender Kom håll min hand. Håll ögonen öppna. ;)

Ni som följt mig ett tag vet att jag förra sommaren var på en språkresa, tre fantastiska veckor var jag i härliga Hastings i underbara England. Och det går inte att beskriva hur mycket jag saknar den tiden!

Jag läste nyss en del av min resedagbok och sitter bara med ett brett leende på läpparna. Jag saknar verkligen den jag var där. Jag vågade så mycket. Bland annat att jag frågade Agustin om jag fick låna hans hoodie (The love of my life, remember?) den där sista kvällen, jag är så stolt över mig själv för att jag frågade, haha. Även om det antagligen gjorde att min saknad och kärlek till den blev ännu större... Men den var ju så UNDERBAR! 

Allvarligt, jag kan inte förstå att jag kan sakna allt såhär mycket. Människorna, både de nya vännerna, ledarna, lärarna och the lokal people, landet, Hastings, språket, ShakeAway, promenaderna, Agustins hoodie, lektionerna, aktiviteterna, Alexandra Park, mig själv, självständigheten, affärerna (Waterstones <3), t.o.m alla discon! Jag har till och med kommit på mig själv med att sakna den hemska idioten Jon, haha. Ni minns "bossen" som ville ha ett möte med oss bara för att vi stängde en dörr, han som såg till att vi fick en muntlig varning för ingenting, han som utropade "Yay!" av glädje för att vi skulle åka hem... Han som kallade mig rude och själv uppförde sig som värsta barnsliga skitstöveln. Jepp, jag saknar honom också. Egentligen började det som ett skämt, på skämt brukade jag säga eller tänka att jag nog saknar Jon, sarkastiskt. Men för att vara ärlig så tror jag att det är sant. Jag har två teorier om varför, hur jag i all världen kan sakna en sådan idiot haha.

1. "I don't care what you think, as long as it's about me. The best of us can find happiness in misery." (Fall out boy: I don't care) Alltså, jag blir ofta uppmuntrad av att människor är arga på mig eller har något emot mig, om det gäller något som jag tycker är löjligt i alla fall. Han gav mig ju trots allt uppmärksamhet och kommer antagligen att minnas mig, haha.

2. Innan mötet tvingade han mig och min vän att sitta på varsin bänk långt ifrån varandra i skilda rum, eller skilda korridorer rättare sagt (Mohahahah, vi pratade ändå i telefon), och sedan när han kom efter mig (för att säga att vi skulle har vårt möte senare) berättade han om hur han hade uppfattat mig när jag kom till Hastings. Hans beskrivning av mig: Friendly and polite with two ponytails and all excited about Hastings and UK. Glöm bort att det ännu till var ett sådant intryck jag hade gett, redan det att han hade lagt märke till mig och mindes mig gjorde ju mig glad. (Suck, det är så lätt att göra mig glad...) Han skulle ju ha kunnat säga så bara för att få mig att gilla honom mer, eller för att få mig att ångra mig, men saken är den att det måste ju ha varit mig han beskrev eftersom han nämnde min frisyr. Jag minns att jag var nära till tårar när han sa det där då, haha lite pinsamt att berätta men jag vet faktiskt inte varför jag höll på att börja gråta, blev jag så rörd eller? xD

Men ja alltså; min teori är att jag saknar honom för att han hade lagt märke till mig, och för att han gav mig uppmärksamhet.

Jon var ju inte den enda som gav mig uppmärksamhet, en hel del mycket trevligare människor gjorde också det. Jag tycker inte om att hela tiden erkänna hur bra jag mår av uppmärksamhet, för det känns lite patetiskt, men det är sanningen. Det var så fantastiskt härligt att faktiskt vara en av dem som andra lade märke till. Tack till alla er som lägger märke till mig!

Om ni vill kan ni läsa om min resa här. 

Jag tror faktiskt att det är det som jag saknar mest från min resa, faktumet att folk lade märke till mig. Jag var inte bara en i mängden, utan jag var en som syntes, en som stack ut, en som man mindes, en som andra pratade med. När jag ser på bilderna från resan minns jag hur lycklig jag faktiskt var där.

Bildvideon som jag gjorde efter resan har jag nu laddat upp till Youtube. Blir så otroligt glad när jag tittar på den! Och bakgrundsmusiken är perfekt, bara den bringar ju så många minnen. Haha, tyckte det var ganska roligt när jag läste i min dagbok om hur konstig jag tyckte att jag själv var när jag köpte One Directions skiva... Den där resan var ju faktiskt den egentliga början gällande dem, tillsammans med berättelsen såklart, haha. Åh, minnen. :)