Kände att jag är tvungen att göra ett sånt här inlägg nu. Som ni antagligen vet läser jag en del novellbloggar, och är helt förälskad i dem. Nu kan jag inte längre hålla dem för mig själv. Flera måste få veta om deras talang. Det är speciellt två, eftersom de är de aktivaste just nu, som jag ... jag vet inte vad jag ska säga, jag ÄLSKAR dem!

Fae skriver en novell om en flicka som börjar få underliga "superkrafter", hennes arm börjar brinna till exempel. Men det är inte allt det handlar om. Huvudpersonen jobbar även med att hjälpa elever från hennes skola att få bättre betyg, och just nu har hon fått i uppdrag att hjälpa problemfallet Atlas, som visar sig ha ett ganska invecklat liv, om vi säger så. En hel del drama, och ja... Fae skriver otroligt bra och jag älskar den här novellen! 

Bokberoende skriver just nu en novell med namnet Dödens dårhus, som handlar om en flicka som aldrig har haft en enda vän förutom Lucas som bor i hennes huvud. Hon känner sig övergiven när hennes föräldrar lämnar henne på ett mentalsjukhus mitt ute i ingenstans. Det är något konstigt med mentalsjukhuset... Superintressant och man börjar verkligen sympatisera med huvudpersonen! En hel del mystiska karaktärer finns med, och varje kapitel bjuder på något nytt och spännande. Älskar den här novellen med!

Snälla, läs dem, de är så otroligt bra och "författarna" förtjänar verkligen flera läsare, så begåvade som de är.

Okej, jag var just med om något väldigt obehagligt. 

Molle hade fullt av fågelbajs i pälsen när hon kom in idag, så jag insåg till min fasa att jag var tvungen att duscha henne. För att gå till duschen till mitt rum måste man gå ut, hundarna var ute så jag sade till mamma (som också var ute) att hålla i Niksu, medan jag gick in med Molle. Viivi klarar av att sitta snällt och bara se på fastän jag har Molle i famnen, även om hon helst skulle leka med Molle. Allting gick bra, och i tre omgångar lyckades jag få bort allting från Molles päls, dessutom med bara ett litet rivsår. Konstaterade än en gång att Molle är världens underbaraste, fastän hon verkligen hatade att bli tvättad, så försökte hon inte ens göra mig illa, hon försökte rättare sagt slippa undan utan att göra mig illa, det var så sött för hon försökte verkligen hålla klorna bort från mig. Så fint att se hur mycket hon litar på mig. <3

Nåja, sedan lät jag henne vara i bastun medan jag gick och frågade mamma om hon kunde hålla i Niksu. Hon var upptagen så föreslog att jag skulle ta in Viivi och sätta fast Niksu. När jag sedan gick efter Molle kom jag på vilken idiotisk idé det var; kopplet som jag lade Niksu fast i är nämligen på trappan, alltså gjorde det inte alls saken bättre. Naiv som jag är, tänkte jag att det väl ändå skall gå bra, nog skulle jag väl klara av att hålla Niksu borta. Ett av mina sämsta beslut i hela mitt liv.

Jag kom ut med Molle i famnen, halv invirad i en handduk. Niksu kom så snabbt hon kunde och började hoppa på mig, som tur räckte inte kopplet helt så hon räcktes inte till Molle när jag vände henne ryggen. Niksu skällde och Molle fräste. Niksu försökte väl komma åt Molle, Molle försökte både fly, och komma åt Niksu för att försvara sig. Nu brydde sig inte Molle mera om att inte göra mig illa. Hennes klor var utspretade så mycket det gick, och med alla sina krafter försökte hon fly. Som ni kanske förstår blev jag i panik, och då tänker man inte klart. Bäst skulle det ju varit om jag hade släppt iväg Molle, för hon skulle ju hur lätt som helst ha kunnat fly, Niksu var ju i koppel. Men jag försökte febrilt hålla kvar Molle och skydda henne från Niksu, inne hade Viivi också börjat skälla så dit kunde jag inte heller återvända. Jag ropade på mamma som sedan kom och drog bort Niksu, i samma ögonblick slapp Molle bort och sprang iväg. Kvar stod jag helt chockad, och kände hur min vänstra arm började darra. Ingen trevlig syn när jag såg ner på den kan jag berätta...

Jag minns inte när jag senast har gråtit på grund av fysiskt smärta. Det enda jag kommer på är när jag nästan bröt min lilltå när jag var nio eller tio år, men tror nog att jag gjort det efter det. I alla fall, det är väldigt länge sedan. Men nu, idag, alldeles nyligen, när jag gick in för att återhämta mig och för att putsa mina sår, klarade jag inte av att hålla tårarna inne. Molle hade satt sina klor, eller tänder, jag har ingen aning, allting var bara ett enda kaos, djupt in i min arm, och jag har åtminstone femton rivsår på mina armar (lite svårt att räkna). Det rann blod ner på golvet, eller droppade är kanske ett bättre ord, på vägen till toaletten hann det komma två blodfläckar på golvet. Och jag kan inte röra min vänstra arm, just nu sitter jag så långt från datorn att armen är rak, då kan jag i alla fall använda fingrarna för att skriva. Min högra arm tog bara lite skada på övre armen, och det gör ont om såren "töjs ut", men den kan jag ändå använda. Min vänstra arm däremot... Det djupaste såret (var helt blått i början, kan inte se det just nu) sitter dessutom just vid armbågen, så jag kan inte alls böja den... Suck. 

Det värsta är ändå att jag utsatte Molle för det där. Det är orsaken till att mina tårar rinner just nu, visst är den fysiska smärtan ännu kvar, men det känns lite som om hela armen skulle vara en enda smärta, nästan som om jag snart skulle tappa känseln i den, men den smärtan är ändå inget jämfört med min oro, min ånger, mina skuldkänslor, min sorg... Snälla, förlåt mig! Hoppas hon någonsin vågar komma hit igen...

Detta är egentligen tredje delen av hela UNIKO, men min grupps första del. Lite synd att man inte ser precis hela scenen, men nu kan ni i alla fall få se lite ditåt vad det är jag har nämnt så många gånger, hehe. Resten av delarna kommer scenare.

Tänkte bara snabbt berätta att ni imorgon kommer att få se en av våra danser, alltså en av UNIKOs delar. Sammanlagt kommer ni att få se fyra UNIKO-delar och en annan gruppdans som en i gruppen har koreograferat. Men imorgon under dagens lopp dyker alltså den första upp hit på min blogg! (:

Förra veckan (torsdag-lördag) var jag på ett evenemang som kallas för Skolmusik. Det är en musikfestival för finlandssvenskar allt från tredje klassen i lågstadiet till gymnasiet, och festivalen avslutades med en stor festkonsert, där alla 7100 barn och ungdomar sjöng tillsammans. Den sändes Live på yle-arenan (motsvarar SVTplay), och finns nu att titta på där i en månad. Vill ni se (höra) något häftigt rekommenderar jag att ni tittar på det. Det var superroligt att vara en av de där tusentals rösterna, jag släppte bara loss och struntade i hur det lät, sjöng för full hals för jag visste att jag ändå inte skulle överrösta alla andra, haha. Otroligt roligt! Jag älskar att sjunga.

Här hittar ni konserten!

Ikväll har vi den sista dansen för i år, musik- och dansskolans vårkonsert. Därför tänkte jag nu dela med mig av några av mina tankar om detta underbara dansår.

I år har jag varit äldst av alla som dansat här på orten. Jag har faktiskt också känt mig äldst, haha, även om jag är nästkortast i min dansgrupp. Vet inte riktigt hur jag skall förklara vad jag menar, men ja... jag har varit och känt mig äldst, i alla fall har jag märkt att jag är en av de äldsta.

Dansåret började, kan man säga, med talangtävlingen med min kära danspartner. Det var en otroligt kul och nyttig upplevelse, det var häftigt att göra en dans på en så kort tid som vi hade på oss, det var roligt att se att vi klarade av det. Det var roligt att satsa mera också på klädseln och sminkningen. Det var roligt att få göra en dans tillsammans med någon annan, det var roligt att få vara med om allting tillsammans med henne. Det var roligt att ta eget initiativ och dansa "utanför föreningen". Det var roligt att få visa vår dans till nya människor, och att de tyckte om det. Det var verkligen roligt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med min kompis, vi kom varandra mycket närmare och fick många nya, fina minnen. Jag kommer aldrig glömma kvällen som vi tillbringade i jumppasalen efter danslektionen, gjorde massor vidare på dansen och låg och skrattade på golvet otroligt mycket. Hade så roligt! En massa andra minnen tar jag också med mig från den tiden, tack så mycket!

På hösten tränade jag så mycket att jag klarade av att gå ner i spagat. Och jag har klarat av att hålla kvar den förmågan! Det är så roligt, såklart klarar jag inte av det perfekt varje gång, men det roligaste är när man känner att det bara går lättare och lättare.

Detta dansår har jag dansat tre gånger i veckan, och jag är helt obeskrivligt glad över det beslutet! Även om det har betytt mindre "fritid" och mindre tid för skolarbete, brevskrivning osv, så har det varit så otroligt skönt att få dansa så ofta. Jag kan inte tänka mig att bara dansa två gånger i veckan längre. Kan inte förstå att förra året var förra året, jag menar, det känns så länge sedan. Massor har verkligen förändrats tycker jag, i och med att de två som då var äldst tvingades lämna oss, blev allting annorlunda. Gruppen fick många nya medlemmar, och hm... Allting blev så annorlunda helt enkelt. Jag blev äldst, och började dansa tre gånger i veckan. Nu är det jag och min kära danspartner som är inhoppare (om det är danser vi kan såklart), och ja... Har lite svårt att sätta ord på mina tankar, för jag förstår inte riktigt vad jag själv menar. 

Jag har hållit på med dansen på ett eller annat sätt utanför "föreningen", inte bara i talangtävlingen. I vintras gjorde jag en digital story i skolan om dansens betydelse för mig, under intensivstudierna i våras gjorde jag en egen dans, i engelskan gjorde jag ett litet projekt om modern dans, jag har varit på besök i VNF, jag har varit på audition för en musikal (som jag äntligen har fått veta att jag inte kom med i), jag har pratat i radion, jag har hållit morgonsamlingar, på kulturkarnevalen deltog jag i Lyrical Jazz, och också drop-in labbet Break dance (i alla fall något i den stilen)... Till min digital story dansade jag på vägen, ute hos min kompis, på ett torg i stan... Släppte loss, haha! 

Det är som om jag först i år har insett hur mycket dansen egentligen betyder för mig. Visst har jag vetat det förut, men såhär klart har det nog aldrig förut varit för mig. Jag menar, inte har jag väl varit såhär galen i dans tidigare? Under detta året har jag också blivit säker på att det är dans jag vill hålla på med i resten av livet. Jag känner mig helt som en dansare i hela kroppen, hela tiden. En härlig känsla, kan jag tala om för er! Det är också som om jag i år har förstått vilken underbar gåva det är att få dansa här, och försökt utnyttja precis varje sekund. På tal om det har jag även hittat nya vägar när det gäller att improvisera, jag har testat mina gränser lite mer än tidigare kan man väl säga. Njutit mera också, känns det som i alla fall.

Och så har jag ju fullkomligt älskat våra koreografier. Visst har jag gjort det tidigare år också, men aldrig har jag haft såhär starka känslor för dem. Det kan ju också ha att göra med att jag har börjat uppskatta varje sekund i danssalen och på scenen ännu mera, men de här koreografierna är helt enastående! Jag har dem på film, så ni kommer antagligen att få se dem i något skede, även om de såklart är bäst live.

Det dyker hela tiden upp nya tankar, men jag tror att vi sätter stopp här. Filmerna i detta inlägg är delar av mitt dansår.