Jag fick en kommentar på inlägget jag skrev om Svansjön, och kom på att det jag skrev kan ha missuppfattas. Ni kan själva gå och läsa kommentaren om ni vill (jag kanske själv missuppfattade kommentaren, hehe) och hela svaret jag skrev, men jag tänkte i alla fall ta upp det här inför alla också.

Jag menade absolut inget illa när jag skrev att jag tycker synd om balettdansare! Att jag känner medlidande för dem är lite mer rätt, men ändå inte helt vad jag menar. Jag förstår ju att de måste älska det de gör för de har ju kommit så otroligt långt inom dansen, och då har de säkert också gjort en hel del uppoffringar för att kunna dansa. Vad jag menade var att jag förstår, att jag ser, att jag vet (tycker inte om att säga att jag vet saker och ting som jag inte själv varit med om, men så mycket insatt i dans är jag nog att jag nästan vet) att det ligger en massa träning, disciplin och smärta, men samtidigt glädje, bakom alla rörelser de gör, bakom allt det vackra de klarar av att framföra på scenen. Vad jag menade var att jag förstår att det inte är lätt det de gör. Ah, se så tankarna kan utvecklas medan man skriver! Det var just det jag sökte efter; Jag förstår att det inte är lätt det de gör. Att jag ser (eller egentligen inte, de får allting att se så enkelt ut) att det de gör verkligen är krävande. Och jag ser verkligen upp till dem för att de klarar av det. För de är otroligt skickliga och har fantastisk självdisciplin, de är så starka och har så bra balans och är helt enkelt så oerhört bra på vad de gör! Jag kunde inte se en enda dansare vingla till under hela föreställningen! I mina ögon såg allting ut att gå helt perfekt. Alla helt samtidigt, varje liten detalj (de detaljerna jag såg) helt lyckad! Så vackert och underbart. :)

Sådär, där fick ni några till tankar om vad jag tycker om balettdansare, eller främst då de balettdansarna jag såg, som har tagit sig så långt som till nationalbaletten. 

Kramar // Unia <3