Som ni kanske förstått har melodifestivalen den senaste tiden blivit så mycket mera än bara melodifestivalen för mig, så mycket mer än underhållning på högsta nivå (hehe). För mig har tittandet av melodifestivalen blivit att drömma sig bort, att få drömma mer än någonsin att få dansa på den scenen. I lördags när bidraget med bästa koreografin enligt mig gick och vann, ja då blev tankarna ännu mer drömmande. Tänk om jag hade varit en av dansarna!

Först var det då öppningsnumret. Kan inte säga annat än att det skulle vara en så otroligt fantastisk känsla att få dansa där, stämningen på topp och bara ha kul! :D Att inte vara huvudpersonen men ändå få vara med... :)

Nästa dansnummer var David Lindgren med låten Skyline. Tänkte att det nog skulle vara superroligt att dansa där också, fastän det inte är min dansstil, men jag har ju hela livet framför mig, kan alltid lära sig nytt xD

Men sen, sen kom Anton Ewald, och sade något så magiskt som att han fick stå på scenen med sina bästa vänner, och dessutom dansa en koreografi som han själv varit med och skapat. De orden väckte något nytt i mig. Jag kom på att jag i framtiden vill göra just det, dansa med mina bästa vänner. Visst har jag ju gjort det flera gånger, inte med alla mina bästa vänner såklart, men jag har dansat med min underbara dansgrupp, och jag har varit med i en talangtävling med min bästa vän. Och det är så skönt att inte vara ensam! Visst älskar jag också att få framföra mina solodanser som jag koreograferat alldeles själv, det gör jag verkligen, men gemenskap är nog ännu mäktigare, och ännu starkare. Så när Anton Ewald sa det där om att stå på scen med sina bästa vänner, då kom jag på att jag i framtiden vill göra något sådant, att hellre vara en del av en dansgrupp eller en dansduo än att vara solodansare. Om inte mina nuvarandevänner vill följa med mig på den resan (haha, bara en av mina bästa vänner dansar, och hon har redan så stora planer så (;) så hittar jag förhoppningsvis några i framtiden ;) Inte för att jag skulle ha något emot att vara solodansare heller, men men :D (flumflumflum ^^)

Nästa höjdpunkt dansmässigt var såklart Robin Stjernbergs nummer. Jag märkte att jag kollat på hans framförande så många gånger  att jag nästan visste vad dansarna skulle göra xD Den där koreografin och de där dansarna är nog något alldeles extra...

Keep on dreaming :)

Förutom alla dansdrömmar som snurrade omkring i min hjärna under finalen av melodifestivalen var det annars också en mycket bra final tycker jag :D Gina och Danny var roligare än vanligt, framförandet av Euphoria var magiskt, det var okej låtar after all, helt oförutsägbart resultat... Och vet ni, det var så skönt att titta på det för jag hade ingen större skillnad vem som vann. Jag tänkte "Så länge inte Ravaillacz vinner blir jag inte arg" ;) För jo, jag blir ofta arg när det gäller melodifestivalen xD Men jag måste medge att jag var sjukt nervös när tittarnas röster delades ut och Robin, Yohio och Anton återstod... ;) Och när bara Yohios poäng var kvar och man ännu inte visste om de skulle räcka för att han skulle vinna... huh! 

Och så var det ju så härligt att se hur överraskad Robin blev! :'D Det var så äkta och så känsligt, vet inte riktigt hur jag skall uttrycka mig... Det var så fint att han inte alls var beredd på det. :)

Nu ska jag försöka hålla tyst om detta ända tills det blir dags för eurovision! ;)

Kramar // Unia <3