...Aldrig att jag då trodde att just dansen skulle bli avgörande för min, åtminstone psykiska, överlevnad...Dans är för mig något som får mig att må bra när inget annat går som jag vill...Något som får mig att orka, hoppas och tro fastän allting är mörkt...Något som alltid finns där och höjer självförtroendet när det är på botten...Något som kan ge en paus ifrån allt annat...Något som hjälper mig att klara av vardagen med ett leende...Dansen har alltid varit som en paus från livet när jag mått som sämst...Den har hjälpt mig genom så otroligt mycket, den har hjälpt mig att hitta mig själv...Det är tack vare dansen som jag lärt mig att våga; våga tro på mig själv, vara mig själv och tycka om mig själv, att våga tro på att allting kan bli bättre...Våga tänka positivt, våga drömma...Dansen har lärt mig att leva.

Låter det bekant? ;)

Allt detta är såklart sant. Men ibland kan man börja undra, att vad betyder detta i praktiken? På vilket vis har dansen blivit avgörande för min överlevnad? Hur kan dansen ha lärt mig att leva?

Allt går inte att förklara. Men jag tänkte ge er några konkreta exempel på när dansen har hjälpt, och hjälper, mig.

När jag var som tröttast på livet tänkte jag ofta att det skulle vara skönt att hamna in på sjukhus, för att få en paus från allting. Jag såg det som väldigt skönt att bara få ligga i en sjukhussäng dag ut och dag in. Jag övervägde till exempel att sluta äta*... (SJUKT!!!)

Men vad stoppade mig? -Jo, dansen. Om jag hamnade in på sjukhus skulle jag inte kunna dansa.

Jag minns en gång när jag var på väg hem med moped. Jag var otroligt ledsen, grät och hade gråtit en lång tid innan jag startade. För någon sekund tänkte jag på att krocka med en bil eller på annat sätt köra omkull. Det är svårt för mig att skriva det här, för jag kan inte förstå hur jag, JAG, har haft sådana tankar (det hände bara en gång, vad jag minns, but still...). 

Nåja, då var det inte bara dansen som stoppade mig, jag skulle skriva brev när jag kom hem och personen jag skulle skriva till var också en orsak till att jag skärpte mig och körde ordentligt. Men även dansen, eftersom jag inte skulle kunna dansa om jag bröt nånting, eller något ännu värre hände.

Idag handlar det som tur inte om så dramatiska saker. Men, det är dansen som får mig att gå upp på morgnarna (världens konstigaste ord, btw). Ni kan inte ana hur ofta jag under vissa perioden överväger att fortsätta sova när väckarklockan ringer. Så hur lyckas jag ändå stiga upp varje morgon? Jo, en tanke vinner över "Ååååh, jag orkar inte!!! Låt mig sova!!!", och den tanken är: "Jag har dans idag!". Och fastän jag är 17 år tycker inte mamma så mycket om om jag blir hemma från skolan och ändå far på dans på kvällen. Så det är bara att stiga upp och gå till skolan, för dansen tänker jag minsann inte missa. :) (Jag har ju inte dans varje dag, men tisdag, onsdag, torsdag och det är oftast någon av de dagarna som är jobbigast.)

Detta är väl det mest konkreta. Det känns som om allt annat skulle bli så invecklat om jag försökte skriva ner det. xD

Sådant som att dansen höjt mitt självförtroende är ju ganska klart, bl.a nu när vi just har gjort våra egna dansen och vi ger feedback till varandra får ju självförtroendet en liten knuff. ;) <3 Och om jag inte hade bra självförtroende skulle jag ju inte alls vara den jag är idag. 

Dansen har gett mig många goda vänner och inspirationskällor, människor som tror på mig och uppmuntrar mig att följa mina drömmar. Min dansgrupp är de som alltid har funnits där, fastän människor kommer och går...

Det finns ännu en del exempel, men jag vill inte skriva ut allting hit för alla att läsa. Hur öppen som helst är jag inte...

Jag tror ni förstår. :)

Och varför skrev jag detta inlägg? 

För att än en gång visa hur värdefullt det är att ha något som man brinner för, något som man älskar. 

Kramar // Unia <3

* Det där med maten hade jag faktiskt själv glömt bort, liksom mycket annat. Men för en tid sedan var jag på en årlig granskning till skolkuratorn och då gick vi igenom ett "frågeformulär" som jag fyllde i hösten 2011. Än en gång påmindes jag om hur otroligt mycket bättre jag mår nu än då. Men ja, något som jag totalt hade glömt bort var att jag hade problem med min aptit då. Jag kände mig som någon fåne när jag satt där i kuratorns rum och nästan inte sa annat än "Öh, det minns jag inte ens" eller "Det är nog borta nu!". Haha. Nåja, bra att det går uppåt och inte neråt i alla fall! :)