För en tid sedan läste jag min dagbok som jag skrev när jag mådde ... mindre bra. Då påmindes jag om hur rädd jag var emellanåt. Värst var det när jag en gång drömde en helt sjuk mardröm, som alla som jag berättat den för skrattar åt, men jag blev helt livrädd. En lång tid efter det var jag otroligt rädd för allting. En del händelser minns jag speciellt bra.

När vi bodde i höghuset var vi i början tvungna att gå ner i källaren för att duscha, eftersom vi inte hade något varmvatten. Men en gång (tror det var samma dag som jag drömt mardrömmen) vägrade jag gå ner dit, jag fann helt enkelt inte modet som krävdes att gå dit. Så jag duschade i stället uppe i lägenheten, i iskallt vatten. Om jag skakade av köld eller rädsla vet jag inte. Jag vågade inte stänga ögonen, höll hela tiden blicken fäst på dörrhandtaget, som såklart var låst, paralyserad av rädsla för att någon skulle trycka ner det. 

En morgon när jag skulle till skolan var jag livrädd för att öppna mitt klädskåp, fråga mig inte varför, för jag har inget svar. Jag stod länge framför mitt klädskåp och nästan grät, försökte tvinga mig själv att öppna det, jag måste ju ha kläder på mig i skolan. Vet inte hur länge jag stod där, men aldrig hade jag trott att det kunde vara så svårt att öppna en skåpdörr!

Jag minns också en morgon när jag gick förbi köket, var tvungen att göra det när man skulle från mitt rum till toaletten, och tyckte mig se någon sitta i köket, lutad mot väggen. Jag blev förstås livrädd, men när jag såg igen var det bara en platskass med kläder som vi fått av någon.

Ibland var jag faktiskt så rädd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Ville bara försvinna. Lägga mig ner på golvet och gråta, inte stiga upp. Stoppa livet så att jag skulle slippa all rädlsa. Det var helt hemskt.

Jag skriver inte det här inlägget bara för att berätta för hur hemskt jag hade det. Jag skriver det för att jag vet att det finns många som ofta är väldigt rädda. Och för att jag läste om just rädslor i den otroliga boken Life without Limits av bästa Nick Vujicic.

Där läste jag att människan bara har två medfödda rädslor; rädslan för höga ljud och rädslan för att falla. Alla andra rädslor är våra egna påhitt, de finns egentligen inte. Det är vi själva som har "bestämt oss" för att vara rädda för vissa saker, det är vi själva som skapat våra rädslor. Egentligen, finns det inget att vara rädd för, förutom höga ljud och att falla. 

Är du rädd? För vad är du rädd? Nästa gång du är rädd, försök tänka på det här. Tänk, att rädslan bara är ett påhitt. Tänk, att den faktiskt inte finns. Det är du själv som hittat på dem. Då kan du själv också få dem att försvinna.

Ta hand om er!

Kramar // Unia <3