Nu när julen närmar sig och var och varannan stressar ihjäl sig själv och andra, kommer många minnen och känslor från förra året tillbaka till mig. Idag när jag diskade kom jag att tänka på låten Fake it av Seether, hur ofta jag lyssnade på den, hur den gav mig styrka, och hur många gånger den hjälpte mig att hålla tårarna borta.

Jag är SÅ glad för att det här året har varit så mycket bättre och jag tänker minsann fortsätta må bra. :) Är ni alla med mig och försöker göra 2013 ännu bättre än 2012? :D

Kramar // Unia <3

Alina och William satt på klippan igen, den här gången hade de tänt en lägereld. Det var otroligt kallt, men ännu syntes ingen snö till. De hade gått från lägret för att få vara lite ensamma, de hade inte fått någon chans att prata privat efter att de kommit dit igår, och det behövdes verkligen.

Medan de gick till berget och gjorde igång elden hade de pratat om hur mycket de på lägret hade hjälpt William, och hur de redan hade fått Alina att se helt annorlunda på livet. William berättade också att det bara var Ann och Karin som kände till hela hans historia, och nu då också Alina förstås. 

Men nu när de var klara med allting och bara satt där, sida vid sida, samlade Alina mod till sig och frågade om William ville höra hennes historia. Det ville han såklart, han visste hur lättad man kände sig efter att ha fått prata ut med någon, så hon drog ett djupt andetag och började berätta, allting från början:

- Som barn bodde jag med mina föräldrar i en liten by. Jag hade inga vänner, men min relation till mamma och pappa var så bra så jag led ingen nöd. Jag dansade också balett, och jag tyckte väldigt mycket om det fastän jag aldrig riktigt kom med i gruppen. Det var dansen jag njöt av, och många brukade säga att jag var bra för min ålder. 

Det var när jag började skolan som mobbningen började. Först var det bara ord, om att jag hade fula kläder eller uppförde mig konstigt. Vi var ju bara små barn så det var inte så allvarliga saker. Men det betyder inte att jag inte blev sårad... När jag lärt mig att ta emot dem utan att röra en min övergick orden snart till fysisk mobbning. På rasterna fanns det alltid lärare omkring, så de brukade vänta tills skolan var slut och vänta på mig någonstans på vägen hem från skolan. Jag var alltid livrädd för att gå hem från skolan, för jag visste att jag någonstans skulle mötas av ett gäng som var mycket starkare än jag, och att de skulle slå mig. Jag förstod inte varför de slog, förstod inte vad jag hade gjort fel. Inte förrän de berättade det åt mig. Medan de slog, och senare också sparkade, berättade de hela tiden varför de gjorde det. Jag förtjänade det, sa de. Jag var en ful, äcklig liten skitunge som inte var värd ett dugg. Jag hade konstiga kläder, och hela jag var konstig, som om jag kom från en annan planet. Det var vad de sa åt mig, och med tiden började jag tro dem.

I början berättade jag ingenting för mamma och pappa, jag ville inte göra dem oroliga och dessutom tänkte jag att det var meningen att jag skulle bli behandlad sådär. Men när mobbningen blev så tydlig att man såg att jag hela tiden hade blåmärken och rivsår, berättade jag allting för dem. De lovade att allting skulle fixa sig, kontaktade skolan och allt det där. Det ledde till att mobbarna betedde sig i skolan, låtsades framför lärarna att de var snälla med mig, att de tyckte om mig, men mötena på vägen blev allt värre. När jag i slutet av trean blev så illa misshandlad att jag hamnade på sjukhus bestämde sig mamma och pappa för att vi skulle flytta.

Alina blev tvungen att ta en paus. Hon var förvånad över hur lätt det gick att berätta för William, hon hade ju undvikit den där tiden ända sedan flytten, nästan. Nu kom allting plötsligt tillbaka, och Alinas ögon tårades när hon tänkte på hur underbara hennes föräldrar varit då... Hon fortsatte:

- Mamma och pappa var tvungna att ge upp sina karriärer. De arbetade där på ett oljebolag, och fick väldigt bra betalt. Men här finns ju inga oljebolag i närheten, och de kunde inte få några bra jobb. Så nu är de båda städare, mamma på olika barer och pappa i TV-huset. Pappa far på jobb ungefär när mamma kommer hem, och sedan när han kommer hem far nästan mamma på jobb. De är sura hela tiden, och skyller detta på mig. Visst, det var jag som blev mobbad, men det var ju inte mitt fel, och det var inte jag som bestämde att vi skulle flytta, och inte heller vart vi skulle flytta.

På grund av deras sämre inkomster nu tvingade de mig sluta med dansen, så nu måste jag alltid dansa i smyg.

William avbröt henne:

- Varför måste du dansa i smyg bara för att du inte får ta lektioner? Jag såg dig dansa med Sophie och man märkte att du verkligen älskar det.

- Mamma och pappa hatar att bli påminda om tiden innan flytten. Dessutom vill de inte att jag ska må bättre än de, och när jag dansar mår jag ju faktiskt bra, innan jag träffade er var det enda sättet för mig att glömma bort allt elände. 

William nickade förstående. Alina förvånades över hur lugn han var. Hon själv var helt ursinnig, alla känslor blev så mycket starkare när man sade allting högt, och Williams närvaro fick henne att hålla borta sorgen, vilket gjorde att ilskan tog över. Hon fortsatte berätta:

- Mobbningen slutade när jag kom hit, men utanförskapet varade. I femman hittade jag och en annan ensam flicka, Emilia, till varandra, men vi har inte blivit så nära vänner. Vi håller ihop och så, hjälper varandra med läxorna, men vår relation är bara ytlig. Hon vet inget om hur jag mår, och ärligt talat vet jag inte heller ett dugg om vad som rör sig i hennes skalle. Vi är ensamma tillsammans, kan man väl säga.

Så, mobbningen försvann, men det gjorde också mina föräldrar. Som du antagligen redan har räknat ut blev de två helt nya människor i och med flytten. Inte ett spår av mina vänliga, glada, stöttande föräldrar finns kvar. Nu bryr de sig inte alls om hur jag mår, de pratar aldrig snällt med mig. De enda gångerna de kommunicerar med mig, är när de säger åt mig vad jag ska göra, eller skäller ut mig för att jag gjort fel eller inte gjort det som de sade åt mig att göra. Jag har blivit deras slav istället för deras barn. Ååh, jag orkar inte mer!

Alina satte huvudet i händerna.

- Ibland till och med slår de mig, och senaste gången jag inte gjorde som de sa höll de mig inlåst hela helgen och både sparkade och slog.

Nu grät Alina. När William gav henne en kram snyftade hon:

- Jag orkar inte längre. Jag vill inte tillbaka till det där fängelset. Jag kommer krascha, kommer dö...

William kramade om henne lite hårdare, och hyssjade henne.

- Tänk inte på det nu, det fixar sig nog ska du se, viskade han tröstande.

(Fanny: Tekniskt sett är det först på måndag ^^)

Åh vad SKÖNT!!! Imorgon ska jag sova ut riktigt ordentligt, jag har sovit SÅ lite den senaste tiden. Ska bli såå skönt :') Får väl se hur länge man får sova, eftersom syster idag kom hem med två katter, jag trodde hon skulle komma hem först imorgon, så ja... Har redan varit flera cat-fights här i rummet... Jag tycker så synd om Molle, för det här är ju hennes revir och hon är van att vara ensam här. Hon kan inte alls slå sig till ro när de andra katterna är här, och nu när det är snö vill hon inte heller vara ute... Nog för att jag tycker synd om systers katter också, stackarna vågar ju inte göra någonting eftersom Molle i så fall flyger på dem... Hehe. Nog för att Smulan är ganska modig, kanske lite FÖR modig ibland...

Just nu lyckades jag i alla fall få Molle att lägga sig till ro i min famn, och de två andra ligger väl också och sover någonstans tror jag.

Idag hade vi julfest, och min klass hade teater :D Det var superroligt, vi har jobbat med den hela hösten, och all stress var nog värt det! Tyvärr kan jag inte avslöja nånting ännu eftersom vi i januari ska ha en till föreställning och allt ska vara hemligt. Men det var faktiskt otroligt roligt, och det var så kul att få ha ett sånt här projekt med nästan hela klassen. (: Vi har tillbringat mycket tid tillsammans :)

Efter julfesten for jag med fredagsgruppen (några kompisar) och käka kebab och delade ut julklappar :D Haha, fredagsgruppen är också något som är otroligt roligt :D Tack alla för det här året, vi fortsätter med våra möten igen nästa år! :D

Den fjärde januari ska vi faktiskt ha LOTR-maraton tillsammans, ska bli kul för jag har faktiskt aldrig sett dem!

Det kommer att komma ut två delar till av Kom håll min hand (DAGENS KAPITEL HÄR UNDER!!), imorgon och på måndag, jag hade tänkt att det skulle komma en på söndag också, men tror inte jag hinner det :/ Måste kolla om jag får in allt jag planerat i måndagens del. :)

Och btw, man (i alla fall jag) blir otroligt kommentarhungrig när man skriver en novell såhär på bloggen, så jag skulle bli supertacksam om ni ville kommentera vad ni tycker! :)

En sista sak; ShakeAway i Hastings (milkshake-stället) skrev på facebook att de saknar mig!!! :D Jag undrar om de på riktigt minns mig, det kan nog bra hända för de mindes att jag var där på sommaren, de såg bild på mig, och Iitu och jag var ju där varje dag :D För i alla fall medan vi var där kände de igen oss varje gång vi kom :D Ihihihi, känner mig bra som fangirlar ShakeAway. ;) Men alltså om vi far till London på Abiresan, JAG MÅSTE FARA TILL HASTINGS!!! Bryr mig inte om jag måste fara ensam, jag far och där med basta! ;)

Dog lite, hehe :p

Kramar // Unia <3

Efter skolan på tisdag gick Alina tillbaka till lägret, för rädd för att gå hem. Hon visste, att reaktionerna där hemma skulle bli värre ju längre hon drog ut på det, men hon hade verkligen inte styrkan som krävdes för att gå hem, och överleva det. Så på tisdagskvällen gick hon, tillsammans med William och Sophie, de enda på lägret som var i hennes ålder och som hon lärt känna de två dagarna hon "bott" där, hem och hämtade kläder, hygienpartiklar och det skolmaterialet som hon inte redan hade. Hon passade också på att ta med sig sin kudde, den varma fleecefilten, och lite mat. Inte till sig själv, men det skulle säkert uppskattas av många. De hade smugit väldigt tyst och klarat sig utan att väcka mamma. Pappa var ju som vanligt på jobb, vilket var en del av deras plan. Om mamma hade vaknat, skulle det ändå ha varit mycket lättare att klara av henne, än om de varit två. Men, de slapp lätt undan, och innan de gick hade Sophie insisterat att Alina skulle skriva en lapp åt sina föräldrar. Så Alina skrev Ni behöver inte oroa er på en liten lapp och lade den på köksbordet, sedan gick de.

Nu var det fredag, och när Alinas julfest i skolan var slut väntade William på henne utanför skolgården. De två, och Sophie, hade umgåtts mycket den senaste veckan. De var väldigt intresserade av Alinas läxor eftersom de själva inte gick i skolan, de blev bara undervisade av de äldre på lägret.

- Jag är här för att se till att du inte går hem till dig, log William.

Alina log. 

- Tror du att jag frivilligt skulle fara till helvetet, när jag får vara i paradiset?

William skrattade till. Men sedan blev Alina allvarlig.

- Det är bara tre dagar kvar till jul, varför måste det vara så nära?

- Tycker du inte om julen? undrade William.

Alina såg ner i marken.

- Jo, julen är väl helt okej... Men jag vill inte gå hem.

Hon sneglade på William.

- Det fixar sig nog, ska du se, log han varmt.

Alina log tillbaka, men leendet nådde inte hennes ögon.

- Du, är det okej för dig om vi inte går till lägret riktigt än? frågade William. Jag tänkte att det kunde vara skönt att bara vara vi två ett tag.

- Det är klart det är okej för mig, svarade Alina och sken upp.

- Kom då, jag ska visa dig var jag var på lucian, när du första gången kom till lägret.

William drog iväg med Alina, som fick halvspringa för att hinna med i hans tempo.

- Åh, vad fint här är! utbrast Alina när de var framme.

De hade klättrat upp på ett berg, och nu stod de högst upp. Det var ett stort stup framför dem vilket gav platsen en härlig spänning. Nedanför dem såg man havet, det var ännu öppet fastän det var minusgrader. Alina väntade verkligen på snön... Man kunde se hur långt som helst från där de stod. Alina älskade det.

- Hit brukar jag alltid komma när jag vill vara för mig själv. Jag kände till den här platsen redan innan jag kom till lägret.

Det var som om William plötsligt kom på att han aldrig hade berättat för Alina varför han var "hemlös", för han avslutade sig plötsligt och sänkte blicken.

- William, hur kom du till lägret? undrade Alina försiktigt efter en stund.

William satte sig ner, så Alina satte sig bredvid honom. William gav henne ett snabbt leende, sedan sänkte han blicken till marken och började berätta:

- När jag var fyra år dog min pappa i cancer. Han hade varit sjuk i lite över ett år, men levde ändå hemma väldigt länge, vilket betydde att han alltid kunde vara hemma med mig medan mamma jobbade, så jag behövde inte någon dagvård. När han gick bort blev mamma förkrossad, jag var så liten då så jag förstod inte riktigt var pappa var. Jag trodde länge att han skulle komma tillbaka, och hittade på egna historier och förklaringar om att han skulle komma hem. Ända tills mamma hittade en ny man...

William svalde.

- Mamma blev en helt annan människa... Hon var inte alls den samma varma, vänliga, tröstande famnen längre. Istället hade hon blivit som en främling, skrattade konstigt och talade med hög röst, sa konstiga saker. Hon var ofta irriterad på mig utan att jag visste vad jag hade gjort. När jag med tiden märkte att jag inte kunde få tillbaka min trygga mamma började jag mera och mera dra mig undan. Jag slutade begära uppmärksamhet och höll mig för mig själv. Mamma hade slutat jobbet, när jag blev äldre räknade jag ut att hon måste ha fått sparken, så jag behövde fortfarande inte någon dagvård. Jag var fem år, och lekte aldrig med andra barn.

Han drog efter andan, och Alina märkte hur stämningen hos William blev ännu dystrare. 

- En natt vaknade jag av stön från mamma och Jans, hennes nye man, sovrum. Jag blev orolig och gick dit för att se om allting var okej... Jag skulle snart fylla sex år då, så hur kunde jag veta vad det var de höll på med... Jag var lite mörkrädd så jag blev lättad när jag såg att det lyste i deras rum. Jag knackade försiktigt på dörren och gick in. Det var det största misstaget i hela mitt liv.

William tystnade. Alina kunde se att han inte var långt ifrån gråten nu. Hon hade helt glömt bort att andas medan han berättade, hon ville få bekräftelse för att hennes misstankar inte var sanna. Det fick inte vara sant, han var ju bara ett litet barn!

William samlade kraft, och fortsatte:

- De tog mig med i "leken"... Jag grät och skrek som aldrig förr, men ingenting fick dem att sluta. Inte ens min egen mamma brydde sig, hon bara njöt... 

Nu rann tårarna ner för både William och Alinas kinder. Alina böjde sig fram och gav William en kram. De satt så för en lång stund, innan William fortsatte:

- Det slutade aldrig. År ut och år in kom de till mig om nätterna, ibland bara en av dem, ibland båda två. Jag var helt sönder både fysiskt och psykiskt, och när jag började skolan blev jag kallad för "freaket", jag visste ju inte hur man skulle bete sig bland med andra människor och jag var så instängd i mig själv att det var omöjligt att få kontakt med mig. Jag var som en levande död, min blick var tom och jag log aldrig. Hela min barndom, från sex år till ungefär fjorton, är som en enda mörk massa för mig, jag minns nästan ingenting från den tiden.

Han drog efter andan.

- Det var när jag gick i åttan som jag hittade det här stället. Jag hade fått nog och bestämde mig för att rymma. Jag vandrade in i skogen, helt utan något mål, och när jag kom upp på den här klippan blev jag som förtrollad. Jag kände en sorts magi, det var som om min pappa talade med mig. Okej, förlåt, det låter helt underligt, men den här platsen blev min räddning. Jag tillbringade mer och mer av min lediga tid här, och på helgerna sov jag till och med här. Det var min lägereld som en vårkväll räddade mig. Ann hade sett röken från min lägereld och kom för att se om allting var okej, hon tyckte det var ovanligt att se en lägereld här, och den tiden på dygnet. Hon fann mig sittandes framför elden, med tomma ögon hade jag bara stirrat in i den. Jag hade inte ens reagerat på hennes tilltal, hon har sagt att det var som om jag inte var där, som om det bara var mitt skal.

Alina rös vid tanken.

- Hon märkte såklart att allting inte stod rätt till, och efter att länge försökt ta kontakt med mig lyckades hon slutligen få mig att följa med henne. Jag minns faktiskt inte själv det här, det är bara vad Ann har berättat för mig. Som du nog förstår tog de hand om mig på lägret, och sedan dess har jag inte haft någon kontakt med min mamma, skolan, eller någon annan från mitt tidigare liv. Jag hade ju ingen mobil så de kunde inte spåra upp mig, de tror antagligen att jag är död. Om de ens minns mig. Jag tvivlar på att de bryr sig det minsta.

William sänkte blicken igen. Alina gav honom en lång kram, hon tyckte det kändes så underbart att ge tröst, att finnas där för någon. Hon visste ju själv precis hur det kändes att få en kram när man känner sig som mest sårbar.

Plötsligt kom William på att de på lägret nog måste undra var de höll hus. Så de satte av mot lägret, och den nya känslan mellan dem var nästan påtaglig. Det fanns en öppenhet och förståelse mellan dem, och Alina bestämde då för sig själv att hon senare skulle berätta sin historia för William.

Hej på er!

Tänkte bara fråga er, om någon ännu vill ställa några frågor till min frågestund? :D Desto fler frågor, desto roligare! ;) Om du redan har frågat men vill fråga mera är det också tillåtet ;) 

Svarsvideon kommer antagligen först efter jul, jag har nämligen ganska fullt upp. Men jag KANSKE hinner också på veckoslutet, så håll ögonen öppna ;) Och var inte oroliga, jag säger nog till när tiden för att fråga är slut. Men än så länge är det bara att fråga på!   

Kramar // Unia <3

Alina hade en lång skoldag idag, så det var redan ganska mörkt när hon gick hemåt. Hon hade börjat tycka väldigt mycket om vägen genom parken medan hon hade gått där för att få träffa kvinnan igen, eller ja, Karin då. Därför gick hon den vägen nu också, fastän hon inte längre behövde söka efter Karin. Dessutom var den vägen längre, så det tog längre tid för henne att komma hem. 

Medan hon gick där mellan de vackra, ståtliga träden, Alina tyckte verkligen om frusna träd, och de stora buskarna som gjorde så att det kändes att gå i en värld helt skild från omvärlden, tänkte hon på sina nya vänner. De måste nog undra var jag håller hus, tänkte hon. De hade bestämt att Alina skulle hälsa på dem på lördagen, men hennes föräldrar hade hållit henne inlåst. Varje rörelse hon gjorde nu gjorde ont, på grund av alla blåmärken. Hon såg inte klok ut.

Plötsligt hörde Alina hur någon, eller något, rörde sig i buskarna. Hon stelnade till. Vad kunde det vara? Det lät som något ganska stort... Tänk om det var en björn! Eller en mördare som alldeles strax skulle komma och sticka kniven i henne! Det skulle just vara typisk om hon skulle dö nu, just när hon hade träffat så underbara människor...

Hon hörde ljudet igen. Alina såg sig ängsligt omkring, visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde ju inte springa i det här skicket, hon skulle inte ha någon chans mot vad det än var som gömde sig i buskarna. Hon var så rädd att hon glömde bort att andas.

Då hörde hon plötsligt fnitter. Hon andades ut. Såklart, det var ju bara några ungar som lekte bland buskarna! Lättat fortsatte hon sin färd hemåt.

Hon hörde hur det brakade och knakade i buskarna bakom henne, hur viskande barnröster uppmanade varandra att vara tysta. De smyger antagligen på sina föräldrar, tänkte Alina och log för sig själv. Det brukade hon också göra när hon var barn.

- BU!

Alina hoppade till, inte så mycket för att hon blivit skrämd, mera på grund av smärtan som gick genom hennes kropp när Mathias lätt hade knuffat till henne i ryggen. Barnen började skratta, glada över att de lyckats skrämma henne. Men när de märkte att hon hade ont tystnade de genast, och glädjen blev till oro.

- Förlåt, gjorde vi illa dig? Det var absolut inte meningen! sa Andreas, den äldsta av dem. Han var åtta år, och tillsammans med sin storasyster Lina hade de kommit till "lägret" för två år sedan. De hade blivit lämnade mitt ute i skogen när deras föräldrar inte längre hade råd med dem. Patricia, en av de vuxna på lägret, hade hittat dem just och just vid liv när hon hade gått och plockat svamp.

- Det är okej, det var inte ert fel, jag råkar bara ha ett blåmärke just där. Oroa er inte, försäkrade Alina dem.

Barnen suckade lättat, men de märkte att inte allting stod rätt till med Alina.

- Hur mår du? frågade Mathias och såg in i hennes dystra ögon.

- Åh, jag mår bra, är bara lite trött efter skoldagen, ljög Alina och vände bort blicken. Hon ville inte oroa barnen.

Barnen såg menande på varandra. Ingen av dem köpte hennes lögn, och ville hjälpa sin nya vän. 

- Kan du inte följa med oss hem? Du kom ju inte i lördags, alla skulle bli så glada av att se dig.

Det var söta lilla Maja som bjöd Alina hem till dem. Alina tänkte efter en stund. Hon borde ju inte gå, mamma och pappa skulle bli ursinniga, men hon ville verkligen träffa dem, speciellt Karin. Hon behövde tröst och stöd. Dessutom hade ju Maja rätt, hon hade inte kommit i lördags.

- Ja tack, jag kommer gärna, log hon.

- Alina!

Karin och Ann gick emot dem så snabbt de såg Alina och barnen komma. Alina tyckte att det värmde att se någon komma en till mötes på det där sättet.

- Vi var så oroliga, varför kom du inte i lördags? frågade Karin så fort de möttes. Sedan såg hon hur mörkret hade tätnat hos Alina, och tog hennes händer. 

- Men kära barn, vad har hänt?

Som så många gånger förut fick Karins omtänksamma utstrålning Alinas ögon att tåras.

- Kom här.

Karin lade tröstande armen om Alina och tog henne in i det stora tältet, där de satte ner sig i en hög av kuddar. Karin vände sig mot Alina och såg in i hennes trötta ögon.

- Alina, vad har du varit med om?

Alina började gråta. Hon hade aldrig förr berättat för någon om hur hon blir behandlad hemma. Hon visste att hon kunde lita på Karin, men skulle hon klara av det?

Karin tog varsamt bort håret från Alinas ansikte och såg medlidande på henne. Alina drog ett djupt andetag.

- Mina föräldrar... började hon. Hon märkte att det inte kom som en överraskning för Karin. Karin kramade hennes händer.

- De behandlar mig illa. Det är som om jag vore deras slav. När de i fredags kom hem blev de så arga för att jag inte gjort allt de uppmanat mig att göra, så de höll mig inlåst hela helgen. Därför kunde jag inte komma hit. De skulle döda mig om de visste att jag är här nu.

Alina såg ner. Det var skönt att få det ut till någon, i alla fall en del av historien. Karin omfamnade henne.

- Lilla vännen... Du kan stanna här i natt.

Alina satt nästan i Karins famn, och de satt så för en lång stund. Alina bara andades och tog in känslan av att ha någon som bryr sig. Efter en stund såg Karin upp.

- Hej William, sade hon tyst.

Alina rätade på sig. Vid tältöppningen stod en kille som hon inte hade sett förut, han såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon, kanske lite äldre. Hon såg honom inte så tydligt, men hon kunde se att han hade långt, mörkt hår. Han såg ursäktande på dem.

- Förlåt om jag stör, jag tänkte bara berätta att maten är färdig. Men kom när det passar.

- Tack så mycket, vi kommer snart, log Karin till svar.

När William gått ut vände sig Karin mot Alina igen och tog hennes händer.

- Du kan vara trygg här mitt barn. Du får sova här inatt och gå till skolan imorgon härifrån. 

- Tack, du kan inte ana vad det betyder för mig, sa Alina svagt.

- Inget att tacka för. Nu får du komma med och äta om du vill, men du får också bli här och vila.

- Tack, jag kommer alldeles snart.

Alina kände att hon behövde lite tid för sig själv innan hon träffade de andra. När Karin gått ut lade sig Alina ner och drog flera djupa andetag. Hon hade en så otrolig tur som träffat Karin. 

När hon kände sig redo steg hon upp, rufsade om håret lite, drog ett sista djupt andetag och gick ut till de andra där de satt runt elden. Precis som förra gången välkomnades hon av många varma leenden, det varmaste kom den här gången från William.

Måste bara än en gång säga det; Jag älskar de här danserna som vi håller på med just nu! Kan så bra leva mig in i stämningen och dansa fullt ut, såå skönt!

Är otroligt nöjd över den här dansterminen, jag tycker själv att jag har gått supermycket framåt, kanske inte så mycket fysiskt, men psykiskt. Om man kan säga så :p Vad jag menar är att jag har börjat uttrycka mig ännu bättre, på timmarna vågar jag göra galna koreografier och använda även minspel, och på uppvisningarna dansar hela jag, båda insidan och utsidan. Jag vet inte när jag senast har kännt mig såhär avslappnad som jag gjort idag efter uppvisningen, det är så härligt! Jag är väldigt glad över att jag började dansa tre gången i veckan, det ska jag absolut fortsätta med! Fastän jag har så lite tid för annat blir jag inte trött eller utbränd, eftersom dans är avslappning för mig och ger mig så mycket energi. Kunde skriva hur mycket som helst om min kärlek till dansen, men nu måste jag gå i duschen. ;)

Tack för det här dansåret, till mina dansvänner och lärare! <3

Kramar // Unia <3

Jag kan inte förstå att 2012 snart är slut... Minns när det bytte år som om det vore igår, det var en så otroligt stor förändring för mig. Det är häftigt hur mycket man kan ändra på genom att bara bestämma sig för att livet ska bli bättre. Är du missnöjd med ditt liv? Bestäm då att 2013 ska bli det bästa året i ditt liv, hittills! Och kämpa för att det ska bli bra, det ger resultat, jag lovar. :)

Nu hade jag tänkt göra samma lista som jag gjorde ifjol, ni som minns den kan ju se hur det har förändrats. Om någon vill kan jag nog också publicera den som den var för ett år sedan? Mycket har förändrats kan jag säga, och det är jag otroligt glad för! :)

Hur har ditt 2012 varit? Bra! Det har gått snabbt, men mycket har hunnit hända :)

Blev du kär i år? Jo! Hittade mitt livs stora kärlek :')

Vad önskar du att du gjort mer?  Skrivit.

Vad önskar du att du gjort mindre? Varit blyg.

Vem har du umgåtts med mest? Fanny eller Ida har jag på känn :)

Bästa minnet från 2012? Språkresan, dansuppvisningar, Talang Åboland, Sanna Nielsen, Kulturkarnevalen... :)

Är det något du saknar 2012 som du vill ha år 2013? Jo, bl.a min biologi- och geografilärare...

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare :D

Var det mest lugna hemmakvällar eller vilda partykvällar? Hemmakvällar

Vem/Vilka saknade du? Många, man saknar ju alla nu som då. En som jag saknade hela året är Trolle... <3

Största misstaget? Slösa energi på sådana som inte förtjänar det.

Hur många hade du sex med? 0

Tror du att år 2013 kommer blir bättre? Det tror jag faktiskt :D

Vad gjorde dig riktigt glad i år? Sanna vänner, dans, nya människor, komplimanger :) <3

Hur många kysste du? Ingen.

Har du några löften inför år 2013? Fortsätta leva livet som mig själv och utvecklas, fortsätta dansa tre gånger i veckan, skriva något. :)

Har du haft ett förhållande under 2012? Jo, det varade kanske en halvtimme ;)

Hur skulle du beskriva din stil 2012? Färgglad :D Kan inte alls tänka mig mig själv i de kläderna jag hade förut :p

Vart reste du nånstans? Tyskland, England, Paris :D

Vad ser du mest framemot med år 2013? Hm... Livet :D

Kramar // Unia <3